Hanteringen av afghaner som var anställda på svenska ambassaden i Kabul präglades av passivitet och brist på ansvarstagande. Den bilden målar Thord Eriksson upp. Genom gediget researcharbete har han följt afghanernas situation från det att talibanerna åter tog kontrollen över Afghanistan. ”Detta är en välskriven reportagebok, med en lång titel”, skriver Sydasiens recensent.
Det brukar skämtas om att Sverige stängs ner under juni, juli och augusti. Så tycks det även vara på Utrikesdepartementet, trots akuta kriser i världen, i alla fall sommaren 2021 enligt Thord Eriksson.
Lokalt anställd personal på ambassaden och de som varit anställda av de svenska FN-styrkorna lämnades vind för våg kvar vid evakueringen efter Afghanistans fall. Tillsammans med sina familjer tvingades de leva gömda och under hot. Talibanerna har inget till övers för dem som inte följer deras syn på islam och samhället. Kvinnor fick inte längre jobb eller kunde utbilda sig och de tvingades skyla sig. Män misshandlades vid minsta misstanke om samröre med utlänningar.
Titeln på boken ”Det är något genant att vi från svensk sida förefaller ligga i bakkant här”, med undertiteln Sverige efter Afghanistans fall är lång och otymplig. Men den är talande för sommaren 2021 och de följande månaderna.
Det är frustrerande att läsa om den passivitet som rådde på Utrikesdepartementet och bristen på beslut kring hur lokalt anställda afghaner skulle hanteras. Våra europeiska grannländer agerade snabbt och Frankrike hade en plan för evakuering klar redan under våren. Svenska myndigheter stod handfallna när islamisterna i augusti hade slutfört sitt återtåg i Kabul.
Bokens titel är ett citat ur ett mejl från Sveriges dåvarande ambassadör i Kabul Torkel Stiernlöf till utrikesminister Ann Linde, där han ber om att den svenska regeringen ska påskynda ett beslut om hur lokalanställda ska hanteras.
Utrikesdepartement och Ann Linde målas upp som passiva under krisen. Linde duckar intervjuer med Eriksson och under förhören i Konstitutionsutskottet avsäger hon sig ansvar och lämnar svävande svar kring sitt eget och myndighetens agerande.
Enligt tidigare FN-anställda svenskar finns ett 50-tal afghaner som jobbat för Sverige kvar i landet och lever under hot, och de får inte hjälp att ta sig därifrån av Sverige. Att låta utsatta människor som har varit i vårt lands tjänst sväva i ovisshet under så lång tid eller till och med ignorera dem är inhumant.
Eriksson går igenom händelseförloppet pedagogisk genom kapitel indelade månad för månad från maj 2021 till juli 2023. Läsaren får följa olika afghaner och deras öden efter talibanernas maktövertagande.
Till exempel Nawid som var chargé de affaires, alltså ställföreträdande chef för ambassaden, under pandemin, och därför finns hans och hans familjs uppgifter i biometriska register som är tillgängliga för talibanerna. Efter många om och men evakuerades han och hans familj med ett av de sista planen som lyfte från Kabul under de där kaotiska dagarna sensommaren 2021.
Men också den unga kvinnan Sarah som vuxit upp i Sverige men som under några år efter talibanernas maktövertagande fortfarande levde under utvisningshot tillsammans med sin familj. Migrationsverket uppmanade henne att tona ner sina västerländska vanor och ”anpassa sig efter sitt hemlands seder och bruk” när hon skulle utvisas till Afghanistan.
Det var alltså aldrig enbart amerikanska soldater på marken i Afghanistan
Var inte tanken med den militära operationen i Afghanistan att befria kvinnor från dessa förtryckande seder och bruk?
Eriksson har gjort ett gediget researcharbete och följt upp afghanernas situation genom åren. Detta är en välskriven reportagebok.
Den styrka som ockuperade Afghanistan under 20 år utgjordes av en rad länder, inklusive det då alliansfria Sverige, som ingick i International Security Assistance Force, Isaf. Den insatsen ersattes av Resolute Support Mission, RSM, en insats av Nato som inleddes vid årsskiftet 2014-2015.
Det var alltså aldrig enbart amerikanska soldater på marken i Afghanistan, även om det ofta har uppfattats så. Liknande situationer kan uppstå igen och då behöver Sverige agera. När Sverige är med i Nato blir vi automatiskt involverade i andra länders konflikter.
Mot slutet av boken uttalar sig Morgan Johansson, som var migrationsminister 2021, att Sverige då hade svårt att navigera då något liknande inte hade hänt en svensk regering tidigare. Nu finns dock en praxis enligt Johansson och om en liknande situation uppstår.
Däremot har svensk migrationspolitik blivit ännu hårdare än den var 2021. Frågan är vilka nycker som leder den framtida regering som kommer att hantera framtida ärenden.
Eriksson påpekar att nuvarande försvarsminister Pål Jonsson 2021 var drivande i frågan om att evakuera de tolkar, säkerhetsvakter och annan personal som varit anställd av den svenska Försvarsmakten. Nu när han i regeringsställning har inflytande nog att faktiskt göra något för dem som är kvar i Afghanistan, är hann inte lika frispråkig.
Det visar på att det är lätt att sitta i opposition och ha åsikter men inte att vara handlingskraftig i regeringsställning.
Vi är hopkopplade med omvärlden, ett annat lands kris ger eko till oss. Trots att vi har en invandringskritisk politik i vår regering just nu kommer vi inte ifrån att människor tvingas röra på sig. Om det dessutom är Sverige som har försatt människor i en utsatt situation, så är det vårt ansvar att ta hand om dem vare sig vi vill eller inte.