Redan när jag lämnade Bangladesh för över ett år sedan var det kommande valet ett hett diskussionsämne. Jag anade hoppfullhet i luften, en känsla av att det bara kunde bli bättre, men även ett sting av oro. Vad skulle det hända i och med valet? Det kommer bli bråk, sa många. Tyvärr fick de rätt.
Dagen innan valet är det trettondagsafton i Sverige. Min man nynnar på en sång. Det är en käck melodi och orden är fulla med kärlek, men han har en rynka i pannan. Sången som handlar om Bangladesh går ”du är min stolthet, du är ett under i världen”. Jag är inte stolt nu, säger han och slutar sjunga. Folk kommer att dö imorgon.
Motståndspartiet till den nu rådande regeringen har länge pressat för att valet skulle ske under en opartisk så kallad Caretaker government. För att få igenom detta har de i över ett år utlyst landstrejker, vägblockader och marscher, allt för att hämma landets välfärd och skapa kaos. Bangladesh Awami League (BAL) har vägrat svara på Bangladesh Nationalist Party’s (BNP) krav. De menar att BNP är alltför involverade med Jamayate-Islami Bangladesh, ett parti som stod på Pakistans sida under frihetskriget. BAL, å andra sidan, kämpade då som nu för ett fritt Bangladesh.
Premiärminister Sheikh Hasinas far, Sheikh Mujibur Rahman, kallas inte för inte Father of the nation. Deras frihetsparti hade ingen avsikt att stiga undan nu, valet skulle hållas som planerat. Dagen innan kallade BNPs ledare Khaleda Zias son, Tarique Rahman, till strejk. I en video som sändes från London uppmanade han folk att inte rösta och redan samma dag sattes flera av landets vallokaler, varav de flesta låg i skolor, i brand.
BNP deltog alltså inte i valet och få vågade ens rösta. Istället försökte BNP-aktivister tillsammans med andra bundsförvanter att vandalisera vallokalerna. Polis tillkallades. Dessa tvekade inte att ta till våld och över tjugo aktivister sköts till döds. Snart lades bilder av misshandlade väljare och döda aktivister upp på internet. Varje dag är det strejk, säger en väninna strax efter valet. Hon skickar en tecknad bild på en arg gubbe som grimaserar och räcker ut tungan. Det här ansiktet ser jag överallt, säger hon.
Samtidigt som BNP nu har utlyst konstant strejk i krav på omval har en ny regering bildats, ännu en gång med Sheikh Hasina i ledningen. Två kvinnor och ett land i fördärv. Sheikh Hasinas familj blev mördade 1975, Khaled Zias man mördades 1981. När ska det politiska våldet ta slut? När ska ledarna se till landets bästa istället för att evigt hämnas varandra och älta det som var om och om igen?
Jag tänker på det Bangladesh jag älskar. Jag tänker på Amar Sunar Bangla, mitt gyllene Bangladesh, nationalsången som skrevs av Rabindranath Tagore, denna poet som vann Nobels litteraturpris för sina vackra ord. Ord som låter tomma nu. Var är det land som Tagore skrev om, var är landet jag minns? Hur kan så många få lida för två bittra kvinnors skull? Eller handlar det egentligen om någonting annat, och i så fall vad? Jag kan inte förstå.
På gatan i Dhaka såg jag en gång en man bli slagen av en stor mobb. De sa att han stulit en mobiltelefon. Flera gånger läste jag om liknande händelser i dagstidningarna, och flera gånger visade sig att mobben hade haft fel. Om någon skriker tjuv på gatan i Dhaka kommer mobben och slår ner den första de får tag i. Sedan kollar dem vem den egentliga tjuven var.
Mobbens ilska och meningslösheten i deras våld förfärade mig då, och det som händer nu känns lika förfärligt meningslöst. Det är som en vulkan av kokande frustration och ilska, som en dag bubblar över. Jag tänker på en bok jag läste en gång där det stod att Bangladesh från början var dömt till undergång, redan när de gamla britterna gav det till Pakistan. Kan länder vara dömda? Eller finns det alltid hopp?
Jag hoppas på det gyllene underlandet jag kommit att älska, ett land med varma, leende människor, vars gästfrihet jag aldrig sett maken till någon annan stans. Men det är ett hopp som inte vet några goda råd, som inte har några som helst lösningar eller svar. Det är en trött bön om fred. Jag vill höra min man sjunga att han är stolt över Bangladesh, och att han och alla andra som sjunger om sitt hemland ska kunna tro på orden, och mena dem.
