Sri Lankas President Maihripala Sirisena har upprörts över att det slängts upp behåar på scenen vid en konsert med Enrique Iglesias i Colombo i december – ett ”hot mot de grundläggande kulturella värdena i landet”. Rapporterna om omfattande systematiskt sexuellt våld tas inte på lika stort allvar. Åtminstone kommunicerar regeringen inte ut detta. Johan Mikaelsson diskuterar mänskliga rättigheter, krigsbrott och transitional justice.
Den för presidenten så upprörande konserten hölls i Colombo inför stor publik. Det andra sker utan insyn, främst i norra delen av ön. Har någon i maktposition uttryckt oro över de rapporter som visar att delar av säkerhetsstyrkorna utför handlingar av systematiskt sexuellt våld, främst mot tidigare gerillasoldater i den tamilska befolkningen i norr?
Vad anser presidenten om de vidriga brott som att döma av den senaste rapporten från International Truth and Justice Project (ITJP) under ledning av den prominenta människorättsadvokaten Yasmin Sooka har begåtts även under 2015 mot unga kvinnor och män?
I en intervju med BBC för några dagar sedan ifrågasätter Sirisena innehållet i rapporterna och de som författat dem. Trots överenskommelser vill Sirisena inte ha någon internationell hjälp i den inhemska domstol som ska hantera misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten som begicks av såväl regeringssidan som LTTE under kriget.
Ska rättvisan i landet och förtroendet för densamma återupprättas måste stora framsteg ske under 2016. Staten förväntas erbjuda en hållbar politisk lösning på den etniska konflikten i landet som gett upphov till så mycket lidande under årtionden.
Visst, det har gått att leva mycket gott i öns södra delar, det är på många sätt en fantastisk plats på jorden. Men för dem som brytt sig om sådana saker som rättvisa har det alltid funnits allvarliga saker att haka upp sig på. Inte minst advokater i landet visar kampvilja.
Frågan är om landets nya ledare är mogna för oberoende rättvisa. Får polis, utredare, åklagare och domare stå på egna ben?
Huvudinvändningen mot en internationell utredning av krigsbrotten handlar ju i grund och botten om att obehagliga sanningar skulle komma fram och att skyldiga kan behöva stå till svars. Vid en inhemsk egenkontroll kan saker sopas under mattan.
Det har sagts förr, ja ett otal gånger genom åren, men just det här året blir avgörande för Sri Lanka. Vid så många tidigare tillfällen i den efterkoloniala historien har möjligheter missats på ön att komma till rätta med de grundläggande problemen i landet. På många sätt är det upp till bevis nu.
En ny regering, som säger sig stå för gott regeringsstyre, är på plats. Landets nya ledare har förbundit sig att börja bry sig om mänskliga rättigheter. Löften har utfärdats till FN och det internationella samfundet. Så långt, så gott, men än så länge mest bara ord…
Navi Pillay var under de för Sri Lanka så avgörande åren 2008-2014 FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter. För ett par månaders sedan var hon huvudtalare vid MR-dagarna i Göteborg. Jag frågade henne om hon kunde säga något om Sri Lanka. Med ett leende svarade hon att det är bäst att hennes efterträdare på posten som människorättskommissionär får uttala sig. Hon kunde säga en sak och det är att det inte räcker med en FN-resolution. Det mesta av arbetet återstår.
Resultaten kan börja komma när en trovärdig process sätts igång. Men finns en vision för vad som ska uppnås? Det skulle kunna vara att skapa ett samhälle där alla medborgare kan ha förtroende för rättssystemet och politikerna som sätter upp riktlinjerna för det. Ett råd till de inblandade kan vara att slå upp termen ”transitional justice” på Wikipedia.
En maktdelning inom landets gränser, möjligen en federal lösning, ska sedan säkra fri- och rättigheter och ge alla medborgare möjligheter att leva och utvecklas. Hoppet är inte ute, men mindre än för ett år sedan enligt flera bedömare på ön.
Än så länge går mördare och sådana som har gjort sig skyldiga till vidriga övergrepp fria. De som inte begått handlingar som kan klassas som krigsbrott behöver inte känna någon fruktan. De som gett order om att avrätta fångar, att rikta in artilleri mot civila områden, att mörda journalister, att tortera och använda sig av systematiskt sexuellt våld mot utvalda delar av en befolkning ska däremot inte känna någon ro. Om saker som dessa får passera obemärkt hotas på allvar alla grundläggande värden.
