Livet för alla de som ingår i LGBTIA-samhället (lesbiska, gay, bi-, trans-, inter- och a-sexuella) i Indien är precis lika varierat som för resten av nationen. Mångfalden i den här gruppen, som ofta benämns queer, visar sig inte enbart i bokstavskombinationen utan också i varje enskild persons liv. Vissa gömmer undan den här delen av det egna jaget, andra lever ut det, ytterligare andra går med i aktivitetsgrupper som slåss mot diskriminering och för rätten för individer som inte passar in i de sociala mönstren för heteronormativt liv. Och ofta tillhör man inte bara en av de här grupperna.
Aktivism handlar till stor del om att skapa medvetenhet, engagera andra i debatter och anordna evenemang och aktioner som främjar jämlikhet, plus att utmana lagstiftningen. Under sommaren 2009 nåddes en av de hittills största framgångarna på det här området. Högsta domstolen i Delhi fastslog att paragraf 377 i den indiska straffrätten, som förr gjorde det lättare att kriminalisera vissa sexuella aktiviteter mellan samtyckande vuxna, i synnerhet homosexuell sex, inte hade stöd i grundlagen.
Den kan inte skydda mot diskriminering av sexuella skäl, något som har ett grundlagsmässigt skydd, och man beslöt att den inte fick användas för att kriminalisera homosexuella. Även om lagen, som först formulerades 1860, varken togs bort eller förändrades eftersom den också hanterade icke-samtyckande, icke-vaginalt sex med penis, liksom icke-samtyckande, icke-vaginalt sex med underåriga, så framkallade domslutet ny optimism gällande rättigheter för queer-människor över hela nationen.
Beslutet upphävdes av högsta domstolen i december 2013, där det fastslogs att paragraf 377 inte stred mot den indiska konstitutionen. Protesterna från aktivister efter utlåtandet blev starka och oförsonliga. Kort tid därefter inleddes en kampanj, Non-Going-Back, stödd av många internationella samfund, för att återuppta aktiviteterna för queer-rättigheter. Men samhällsaktivister är medvetna om att nya argument och perspektiv, liksom prioriteringar och strategier, krävs för kampen om likställdhet. Därför kan det vara viktigt att använda kanaler som inte annars utnyttjas för socialt engagemang, men som kan vara goda tillgångar i kampen.
I linje med tanken att det personliga blir till allmänt, kan konsumentkanaler bli kraftfulla verktyg för utökad synlighet, och har också den inbyggda möjligheten att inte bara skapa debatter utan också normalisera den homosexuella närvaron.
Filmer som utmanar. En stor mängd verksamheter omfattar queer-kulturer som en del av det indiska samhället. Det kanske är mest synligt inom den indiska filmindustrin. År 1996 tog filmen Fire av Mira Nair upp sexuell förtrolighet och kärlek mellan två svägerskor. Det orsakade mycket våld riktat mot de biografer som visade filmen, men skapade också debatt och visade upp kvinnlig homosexualitet inför allmänheten.
På samma sätt utmanade Girlfriend från 2004 homosexuella kvinnor att komma ut och göra sina röster hörda. Manlig homosexualitet används inte sällan som ett komiskt inslag i filmer, och av det skälet uppmuntrar de ofta till stereotypa bilder av homosexuella. Men det finns också ett fåtal toppar som visar fram acceptans och jämställdhet. Bland dem finns berättelsen My brother Nikhil (2005), om en simmare som är HIV-/AIDS-positiv, och som skapades av den framstående aktivisten och filmaren Onir, liksom Dostana (2008) som, genom en mor som börjar få insikt om sitt barn blandar stereotypiska uppfattningar om homosexuella med att uppmuntra till acceptans. Alla filmerna fungerar som inspiration och riktlinjer för tolerans och acceptans.
En del av de här filmerna liksom många internationella filmer kan ses på en mängd filmfestivaler i de flesta stora städer. De få dagarna när evenemangen pågår och där också performance och konstutställningar ingår, är ofta trygga miljöer för queer-människor och ger möjligheter att helt och fullt uttrycka det egna jaget utan att vara rädda för diskriminering.
Inuti det stora nätet av konsumentkanaler är numera människor som möter queer-kulturer inte bara målmarknader utan också individer som arbetar med eller tjänar på nya försäljningsprodukter och försäljningsmöjligheter. Man kan till exempel se Pride Parade inte enbart som en aktivitet för att öka synligheten för queer-gemenskapen, utan också en plats där försäljare hittar nya affärsmöjligheter genom att sälja masker eller regnbågsflaggor.
Det här är ännu mera påfallande när det gäller konsumtionsställen som Azaad Bazaar (tidigare i Mumbai, numera i Goa), både en onlineaffär liksom en fysisk plats, där man kan köpa LGBT-memorabilia från Prideparaden, liksom accessoarer och annat, onlinebokaffären Queer ink som startade 2009 eller multidesigneraffären D’kloset som finns för en queer publik, i synnerhet men inte enbart för homosexuella män, liksom den stora mängden mötesplatser och klubbnätter för en gay och queer publik och som utannonseras i städernas nöjesguider.
Varje enskilt företag backas upp av ett nätverk av logistik, till exempel skapande verksamhet, framställning, distribution och så vidare. Personalen som jobbar med det här möter queer-kulturerna för att tjäna till sitt levebröd. Handelsvaror vandrar genom en mängd händer och kanaler, men det som följer i kölvattnet är tankar och föreställningar, potentiellt så att man till slut ser att det inte är konstigare än att det bara är en annan del av samhället.
Att inte alla vill hoppa på det här tåget ser vi ju tydligt, och vi behöver inte alla tycka likadant, och vi behöver inte tycka att det är rätt, men vi måste låta människor åtminstone få älska varandra och vara tillsammans med den man själv vill utan att behöva riskera åtal och utan den konstanta pressen att det man gör är olagligt.
I Beatleslåten “Cant buy me love” sägs det att pengar inte kan köpa kärlek eller acceptans, men pengar kanske åtminstone kan skapa tolerans?
Översättning: Svante Nilsson
