Dharmeratnam Sivaram, känd som journalisten ”Taraki”, rycktes bort från livet den 28 april 2005 av en mordskvadron i Colombo. Han var 45 år och en oskiljaktig del av Sri Lanka. Hans vänner sa att han borde lämna ön på grund av hotbilden mot honom. ”Det är här jag hör hemma”, svarade han.
Under flera år har jag tänkt att göra något av kassetten, märkt ”Taraki”. Intervjun med Dharmeratnam Sivaram, som ofta skrev sina skarpa, analyserande artiklar om krigets kärna under signaturen Taraki, gjorde jag en eftermiddag i april 1999 på en uteservering vid ett av de stora hotellen i centrala Colombo.
I bakgrunden på inspelningen som efter 24 år tyvärr tappat lite i ljudkvalitet, hörs trafiken, kråkorna och några obestämbara tropiska fåglar. Och så Tarakis trummande på bordet då och då, klirrandet av glas och ibland ett instick från någon av hans tre journalistvänner vid bordet intill.
Intervjun med Dharmeratnam Sivaram, alias Taraki, gjordes i Colombo i april 1999, då bilden togs. Foto: Johan Mikaelsson
Sivaram talar lugnt, med konstpauser, väger varje ord på våg och det hela blir som en dikt:
Ha ha ha ha
The truth?!
I would like to go back to the innocence of such days,
that I could talk about the truth. Ha ha.
With a capital T?
Long gone. Long gone.
No one accepts a thing called the truth.
Everything is an interpretation always.
Everything is absolutely suffused with interpretation.
Han var en legend bland Sri Lankas journalister. Och är det fortfarande. Utan tvekan var han mest inflytelserik av alla tamilska journalister, som redaktör och grundare av den då betydelsefulla nyhetssajten Tamilnet och skribent i bland andra Daily Mirror. Genom att han skrev på engelska nådde han ut även till singaleser, i diplomatkretsar i Colombo och internationellt. Det var under krigsåren, då även journalistiken på ön var på liv och död.
Att ta emot besked om att någon du känner har blivit mördad är ytterst obehagligt. Det är illa nog om någon dör till följd av sjukdom. Men mord, nej, det ska inte ske.
Redan när jag på kvällen den 28 april 2005 läste notisen på Tamilnet om att Sivaram kidnappats utanför en restaurang i stadsdelen Bambalapitya vid halv elva på kvällen lokal tid i Colombo förstod jag att det inte skulle sluta väl.
Morgonen efter hittades Sivarams kropp utanför parlamentet i förstaden Kotte, slängd på marken inne i en högsäkerhetszon, illa tilltygad och med kulhål i huvudet.
Rättsprocessen stannade av, mest på grund av att det saknades intresse av att lösa mordet. Bevis och misstänkta fanns, precis som i många andra av fallen som rör mord på journalister och attacker på redaktioner på ön åren 2004-2009.
Men det är inte för sent att bryta straffriheten. Det är oacceptabelt att den består, inte minst då det finns de som vet vilka mördarna var. Vad som krävs enligt lokala och internationella pressfrihetsorganisationer är en politisk vilja att ta tag i och lösa frågan i stort. Om ett fall blir löst kan saker sättas i rullning.
I Jaffna, staden längst uppe i norr i Sri Lanka, arrangeras lördag den 29 april en minnesdag för Dharmeratnam ”Taraki” Sivaram, eller ”Siva”, som hans vänner säger. Vid ett tidigare tillfälle har jag själv kunnat närvara, det var den 28 april 2018 i Batticaloa, som var staden där Sivaram föddes 1959.
I Sverige vänder många av oss vår sorg inåt; sorgeprocessen sker i mångt och mycket under tystnad. Det kanske är nödvändigt. Men det är något mycket fint att år efter år gemensamt verkligen gå in för att minnas en person som inte längre finns med oss i den här dimensionen. Den här dagen är Siva med oss och vi med honom.
Läs mer | Urval av artiklar om journalistmord i Sri Lanka
Inte längre nattsvart för pressfrihet i Sri Lanka – men journalistmorden förblir olösta
