Den som reser i Sydasien får ofrånkomligen en relation till djur, inte minst de lokala hundarna. Många är halvtama, andra bor såklart hos sina mattar och hussar, medan en del får klara sig efter bästa förmåga. Det är karaktärsdanande, konstaterar Johan Mikaelsson.
Ägarlösa hundar som rör sig ute i samhället är självsäkra. De vet vad de vill. De är självständiga och fattar genomtänkta beslut, oftast i alla fall. Allt handlar såklart om överlevnad och om att frodas så gott det går under jordelivet, ungefär som för oss människor alltså. De lankesiska hundarna rör sig obekymrat i trafiken, bland människor, bilar och annat som rör sig. Det väcker ingen uppmärksamhet från medtrafikanter.
Om en bilist i Sverige ser en lös hund så blir det snart panik i alla led. Den rättrådige bilisten stannar kanske till för att försöka lokalisera djurets ägare (vårdnadshavare kanske är egentligen ett bättre ord i sammanhanget).
En hund som går lös i den svenska trafiken vet heller inte vad den ska göra. I skogen eller parken kan den få springa fritt en stund. Ute i trafiken får en lös hund, allra helst en ung sådan, panik och springer ofta rakt ut i vägen framför bilarna.
Ledarhundar och andra arbetshundar är mycket coolare, eftersom de har tilldelats ansvar och lärt sig att tänka själva för att klara sig i olika situationer.
Hundar i Sri Lanka har lärt sig att använda övergångsställen och kan läsa av trafikljus
En hund i Sri Lanka som ska gå över vägen ställer sig vid vägkanten. De gäspar och ser sig om åt höger och vänster, innan de lite nonchalant går över vägen. De har såklart lärt sig att använda övergångsställen, och kan läsa av trafikljus där sådana finns.
De som av någon anledning har bråttom springer såklart över vägen när de ser en lucka i trafikflödet. De har snappat upp ett och annat, sett hur de tvåbenta varelserna gör, och gör likadant.
I Sri Lanka sköter även korna på landsbygden i stor utsträckning sig själva. Dagtid kan de beta ute på något fält. När det börjar skymma vet de när de ska gå hemåt.
Framåt femtiden på eftermiddagen rör de sig längs vägrenen, vid sidan av den ordinarie rusningstrafiken. Tillsammans går de målmedvetet tillbaka till sin gård, där det i bästa fall finns kvällsmat och friskt vatten.
Det är många som vill sina fyrbenta vänner väl. Hundarnas välgörare kommer med mat och kan bekosta operationer för att hålla sina hundar vid liv och i god hälsa.
Det har till och med grundats organisationer för att systematisera arbetet. Som en följd har antalet rabiessmittade hundar minskats drastiskt. Det har också lett till att färre människor dör i den fruktade, obotliga sjukdomen som leder till döden. För några årtionden sedan dog över 400 personer per år i rabies på ön.
För den som blir biten och smittad av rabies är enda chansen att klara sig om man är vaccinerad eller får en spruta med vaccin inom 24 timmar efter smittotillfället. Det vet jag av egen erfarenhet efter att ha blivit biten i hälen av en efterhängsen hund, som tillsammans med två skällande hundkompisar följde efter mig ut ur ett buddisttempel i en Colomboförort.
Man tar inga onödiga risker med rabies, en garanterat dödlig sjukdom
Den högg till just som jag trodde faran var över. Kanske var den rabiessmittad. Sammanlagt behövdes fem sprutor under en månad för att vara på den säkra sidan. Man tar inga onödiga risker med rabies, en garanterat dödlig sjukdom.
Lite statistik: En helt vanlig dag blir cirka 1000 människor hundbitna på ön, av någon av de cirka 2,5 miljoner hundarna (vissa hundar är mer skyldiga än andra).
Cirka 30 procent av alla hundar på ön är hemlösa – de har antingen blivit utslängda eller rymt för ett liv i frihet. Sammantaget uppskattar de lankesiska myndigheterna att cirka 40 procent av alla hundar är vaccinerade. Målet är ett helt rabiesfritt Sri Lanka till 2030.
Genom vaccinering av såväl hundar som människor har antalet dödsfall orsakade av rabies gått ner till mellan 20 och 30 dödsfall per år under de senaste tre åren.
Sveriges honorärkonsul i Sri Lanka, Otara Gunewardene, är välkänd på ön, för att inte säga berömd. För 20 år sedan startade hon butiken Odel. Med åren växte och expanderade den till en hel kedja, för att senare transformeras till öns största varuhus.
Hon sålde sina aktier i företaget som hade börsnoterats och driver nu sina organisationer Otara Foundation som är involverad i arbetet med en rad miljöfrågor, bland annat återplanering av skog, och Embark som arbetar för hundarnas väl.
Embarks Facebooksida där nyheter rörande aktuella hundräddningar publiceras har i nuläget 530 000 följare. Tusentals hundar har vaccinerats och upphittade valpar placeras hos familjer som vill ha dem hos sig.
Konflikter mellan hundar och människor får inte sällan brutala slut. Nu i veckan rapporterade Meepura News, om en hund som skjutits i Negombo och fick lida innan den senare dog. Frågan om stärkta lagar för djurskydd aktualiseras åter.
Läs gärna: Alf Perssons reportage ”Mitt liv som hund – i Bhutan”, publicerat i Sydasien nr 2 2019 och på Sydasien.se i november 2019. Det beskriver det stora problemet som lösspringande, halvvilda hundar utgör i bergslandet, inte minst i huvudstaden Thimphu.
