När nyheten om att Jan Myrdal gått ur tiden den 30 oktober 2020 landade hos Zac O’Yeah fick det honom att tänka tillbaka på åren runt 1995, då han själv var en ung och aspirerande författare och lärde känna den energiske, levnadsglade och idérike ”Myran”, som ibland sågs vifta med brandfacklor.
För några år sedan flanerade jag förbi biblioteket i Fagersta och funderade på att knacka på hos Jan Myrdal, ty jag hade hört att han flyttat in i lägenheten ovantill. Eller om det kanske var fastigheten därjämte. Men så tänkte jag att han nog var alltför upptagen med något fräscht projekt för att ha tid att bjuda på kaffe.
Som den gången då han ivrigt beskrev sitt mangaprojekt för en himla massa år sedan. Innan dess hade jag inte ens hört talas om japanska mangaserier medan Jan visste allt om saken. Och även om han hade bråttom att gå någon annanstans ville han förklara rubbet där vi stod mitt i gatan.
Eller när vi träffades en gång i New Delhi: han och Gun Kessle, bägge runt de sjuttio men fortfarande energiska likt tonåringar på den första tågluffen, var på väg till Shekhawati, en region i nordöstra Rajasthan känd för sina sinnrikt dekorerade inner- och ytterväggar. Dessa måste givetvis dokumenteras och Jan hade en lång utläggning om varför – själv hade jag, trots många långa resor i Indien, ännu inte hamnat i Shekhawati.
Fast när jag sent omsider häromåret såg de där spektakulärt bemålade väggarna (bland annat med lokomotiv vilket torde ha eggat den leksakstågsamlande Jan) mindes jag ju givetvis hans entusiasm. Tyvärr blev Guns kamerautrustning stulen i samband med ett rån på tåget mot Bikaner, så det är en bok som åtminstone vad jag vet för ovanlighetens skull aldrig blev av.
Men hursomhelst, Jan var på det viset – varje gång vi stötte ihop ville han berätta om sin senaste upptäckt eller någon märklig anekdot, som när jag skrev på min egen bok om guruturism i Indien förtäljde han anekdoter om en yogastuderande svensk indienresenär han själv för länge sedan blivit imponerad av, då denne semesterasket tömde ett helt handfat fyllt med mjölk genom att sätta sig i det och framkalla ett tantriskt baksug via stjärten.
Det märkliga i sammanhanget var dock – eller så kändes det för mig – att Jan ju redan då var en blandning av kulturikon och museiföremål, Sveriges mest världsberömda författare igenkänd över nästan hela planeten för sina reseskildringar (eller så kallade rapportböcker) och skandalomsusade jagromaner där han tacklade det betungande intellektuella arvet från sina föräldrar, bäggedera sossepolitiker och Nobelpristagare (farsan Gunnar fick ekonomipriset och morsan Alva gavs fredspris), medan både Cornelis Vreeswijk och Björn Afzelius hade sjungit om honom; själv var jag en tämligen obesjungen debutant till skriftställare och därmed knappt förtjänt av Jans uppmärksamhet.
Han sa nämligen gärna att unga författare inte bör uppmuntras, för han hade själv minsann inlett sin mångåriga livsgärning som Sveriges mest refuserade skribent. Eller som han en gång noterade i Aftonbladet:
”Ett par gånger har jag hjälpt begynnande författare att bryta igenom motstånd vid sin debut. Det ångrar jag. Ingen av dem har sedan förmått utveckla sig till verklig kvalitet. De hade inte fått gå igenom muren på egen hand. De kom ut, fick hygglig kritik och blev till skönandar, diktare nästan och rätt obetydliga. Hade jag varit hårdare mot dem så hade de fått kämpa mer och kanske kunnat förmå skriva något riktigt.”
Jan konverterade och överförde sina samlade texter från en antik IBM-datamaskin till mer moderna disketter och berättade sin livshistoria
Efter att jag först lärde känna Jan och Gun 1995, minns jag ett besök hemma hos dem i deras stockholmslya – någonstans på Atlasgatan har jag för mig att de bodde när de var i stan – då Jan konverterade och överförde sina samlade texter från en antik IBM-datamaskin (som han var en av de första svenska privatpersonerna att äga, nämnde han stolt för mig) till aningen mer moderna disketter och samtidigt under många timmar passade på att berätta hela sin livshistoria för mig: från äventyrliga bilresor i en skruttig Citroen genom platser som Afghanistan ända till nutiden och inplanerade projekt på framtidens önskelista, om boksamlandet och Strindbergstudier, och så vidare.
Det dröjde sedan icke länge förrän Jan och Gun föreslog att jag borde skriva för Folket i Bild/Kulturfront, en tidskrift Jan själv varit med om att grunda 25 år tidigare, och Gun ordnade ett möte med dåvarande redaktören.
För någon som just tagit sina första stapplande steg i frilansskriveriet, och med bara någon enstaka bok i bagaget, var det en enorm uppmuntran att få medverka i en så pass anrik kulturtidskrift (ej att förväxlas med Bonnierägda porrtidningen FIB-aktuellt som i princip var dess bortadopterade syskontidning) – för oberoende FiB/K samlade som bekant namnkunniga skribenter från Ivar Lo-Johansson till Jan Guillou, Robert Aschberg till Peter Birro, och andra yngre förmågor, samt icke att förglömma konstnärer av Jan Lööfs kaliber. När tidningen några år senare rentutav publicerade en omslagsbild som jag knäppt under en av mina skrivresor till USA var det bland de första största ögonblicken i mitt liv.
Jan och Gun arbetade som ett sammansvetsat team, vilket kändes imponerande då det ofta anses att alltför kreativa personer inte passar ihop emedan det kan bli för mycket konkurrens vilket leder till osämja i hushållet, men när jag själv så småningom gifte mig blev det kanske just därför med en annan författare – vilket jag fick mod till efter att ha observerat Jans och Guns intensiva relation – och det är ett beslut jag aldrig haft orsak att ångra.
Men det som poeten Peter Curman hävdar i festskriften Ett omisskännligt tonfall av lust… Jan Myrdal 80 år (utgiven i samband med Jans födelsedag 2007) apropå det indiska utbytesprojekt som författarförbundet under nittiotalet startade med Jan som vägledare – ”En av deltagarna, Zac O’Yeah, fastnade ordentligt på kroken. Han är numera gift med en indisk författarinna och bosatt i Bangalore. Han lär ha fått en vit elefant i bröllopspresent samt trehundra nya släktingar.” – är präglat av så kallad poetisk frihet.
Jag bor visserligen numera granne med 300 elefanter, men släktingarna är inte lika många till antalet, fast den svenske sångaren Stellan Wahlström spelade åtminstone in en låt om händelser i samband mitt indiska bröllop: An Old Monk in an Ambassador in the Rain heter den för övrigt (finns på LP och EP och CD).
Efter min flytt till Indien träffades Jan och jag bara i vimlet på bokmässan i Göteborg, även om han vid något tillfälle föreslog att jag borde hälsa på i det nya hemmet paret skaffat i Skinnskatteberg och provsmaka ur hans legendariska vinkällare.
Men det blev aldrig av att jag for dit och jag följde bara hans aktiviteter på nätet – hur han grundade ett bibliotek i Varberg och trätte med Jan Myrdalsällskapet, om hur han fortsatte att vara omdebatterad främst tack vare sina provokativa ställningstaganden, som hans ståndpunkt gällande massakern på Himmelska fridens torg i Beijing eller försvar av fatwan mot författaren Salman Rushdie, ja dessa låg visserligen i det förflutna men Jan hade alltid nya brandfacklor att vifta med.
Själv upplevde jag aldrig annat än hans trevliga sidor
Jag var medveten om att han av många uppfattades som jobbigt rabiat och inte var extremt populär i samtliga samhällsskikt, fast själv upplevde jag aldrig annat än hans trevliga sidor, den goda människan, kanske inte från Sezuan direkt men… låt säga byn Liu Lin i kinesiska Shaanxi-provinsen.
När han slutligen portförbjudits från att någonsin komma till Indien igen efter 2012, på grund av något han skrev eller sa, fattade han tydligen intresse för Mexiko istället och i typiskt myrdalsk anda gifte han om sig, efter Guns bortgång, som åttioåring med en betydligt yngre mexikansk dam (hans fjärde fru) som jag dock bara träffade en gång men som sägs ha varit en av inspirationskällorna bakom hans roman Gubbsjuka.
Levnadsglad in i det sista, blev Jan 93 år gammal och den egentliga dödsorsaken lär ha berott på att han på grund av sitt gradvis försämrade hälsotillstånd inte längre orkade skriva, vilket enligt en tidningsuppgift fick honom att tappa gnistan. Det var en gnista som jag haft den stora ynnesten att bevittna när den flammade till å de mest oväntade sätt.
Detta är, för mig, Jan i ett nötskal och om jag hade knackat på den där dagen så hade han väl säkert sagt att Zac, jag måste berätta för dig… men nu kommer det aldrig att ske igen. För jag tvivlar på att Jan trodde på himmelriket eller någon annan mystisk form av själslig återuppståndelse via reinkarnation (trots sina djuplodningar i indisk kultur) så chanserna att träffa honom igen har nog gått ner en aning.
Men bara lite – för han lämnade ju en himla massa text efter sig och jag hoppas sannerligen att han mjölkade den där IBM-maskinen på sista lilla glosa så att ingen skriftställning gått förlorad.
Zac O’Yeah, författare
Mer om Jan Myrdal – skriftställare och Sydasienresenär
Jan Myrdal föddes 1927 i Bromma i Stockholm. Föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal var både socialdemokrater och Nobelpristagare. Jan bodde flera av barndomsåren hos sina farföräldrar i Toresund nära Strängnäs.
Efter att farfadern dog 1937 bodde han med föräldrarna i Genève, Stockholm och New York, där han gick i skola 1938-1940. Tillbaka i Sverige hoppade han av skolan och fick som 17-åring plats som reporter på Värmlands folkblad.
I socialistisk anda kallade Myrdal sig skriftställare. Han var en ytterst produktiv sådan, även om han först möttes av refuseringar; på debuten Folkets hus (1953) och Hemkomst (1954) följde ett 90-tal verk. Genombrottet kom med Rapport från kinesisk by (1963). Han skrev också för bland andra Svenska Dagbladet och Aftonbladet, där han skrev söndagskrönikor och han var med och startade tidskriften FiB/Kulturfront. Den mest omdiskuterade boken blev sannolikt Barndom (1982), i vilken han kritiserade sina föräldrar och den svala uppfostran han tyckte de gett honom.
Många av Myrdals böcker gavs ut av Norstedts förlag, sist i raden var Ett andra anstånd (2019). Boken hyllades av många, bland andra Margit Richert i Svenska Dagbladet: ”Jan Myrdal, du är förlåten allt – vilken bok!” Men den gav också upphov till en viss storm.
Jan Myrdal uttryckte en önskan om att hans publicerade verk skulle spridas fritt, något som Project Runeberg tagit fasta på. Runt Myrdal samlades också Jan Myrdal-sällskapet, med högkvarter i Varberg. Myrdal bodde länge med frun Gun Kessle (Wikipedia) i ett hus i skogen utanför Fagersta och efter 2011 i Varberg. Jan Myrdal-biblioteket i Varberg är öppet för allmänheten. På Wikipedia summeras hans livshistoria.
Vännen Jan Guillou skrev en minneskrönika i Aftonbladet. Journalisten Fredrik Virtanen intervjuade Jan Myrdal i februari 2019, en text som publicerades i FiB/Kulturfront mars 2019, men kan läsas och höras (tre timmar pod i tre avsnitt) på Virtanens blogg.
Myrdal började under 1950-talet resa i Afghanistan med hustrun Gun Kessle, som var konstnär, illustratör och fotograf. De två arbetade tillsammans med flera böcker, bland Kulturers korsväg: en bok om Afghanistan som utkom 1960 och gavs ut igen 1966, då med titeln Resa i Afghanistan (Norstedts förlag) och i en uppdaterad version 2002 av Ordfront förlag.
Myrdal startade en svensk proteströrelse mot Sovjets invasion av landet 1979 och den ockupation som följde, något som blev ett frö till Svenska Afghanistankommittén.
Till Indien reste Jan Myrdal i unga år och på äldre dagar, vilket bland annat resulterade i resereportageboken Indien väntar (1980), med illustrationer av Gun Kessle. Göran Djurfeldt recenserade boken i Sydasien 1/1981 (pdf). Senare samma år, i Sydasien 3/1981 (pdf), medverkade Jan Myrdal med en egen artikel, ”Res mot öster, unge man!”
På grund av stödet till den maoistiska naxalitgerillan i centrala Indien nekades han efter 2012 inresa av de indiska myndigheterna.
I Dokumentären Jan Myrdal – porträtt av en författare och provokatör av Lena Einhorn (2005) konstaterar Dagens Nyheters tidigare kulturchef Arne Ruth konstaterar att Jan Myrdal hade två sidor, dels den politiska, dels den skönlitterära, för vilken han kan bli ihågkommen.
Myrdal blev under 1940-talet övertygad kommunist. Han utvecklades till en sorts oberoende marxist-leninist eller som den svenskspråkiga varianten av Public service-kanalen YLE i Finland beskriver honom, en mångårig, informell, intellektuell ledare för en maoistiskt inspirerad radikal vänster i Sverige.
Han hamnade i ord- och åsiktsbråk på grund av ställningstaganden, som försvarandet av en förintelseförnekare i början på 1980-talet och av de iranska mullornas fatwa mot författaren Salman Rushdie.
I en debattartikel i Aftonbladet 2006 diskuterade han Kambodja, Pol Pot, Röda khmererna och sin egen position till landet, där han under sina resor ”inte såg något massmord”.
Någon gång ändrade han inställning, som till Kinas massaker på protesterande medborgare på Himmelska fridens torg i Beijing 1989, som han först hade försvarat.
En sista batalj utkämpades 2016 då Myrdal till ytterlighet försvarade yttrandefrihet, och den högerextrema tidningen Nya Tider och dess rätt att medverka på Bokmässan i Göteborg.
Han skrev då också en text som publicerades i nämnda publikation. Kritik följde i bland andra Aftonbladet, som också publicerade en kort replik. Myrdal skrev en längre text i frågan på Myrdalsällskapets webbplats.
Förlaget Modernista gav våren 2020 ut en nyutgåva av Maj en kärlek.
Jan Myrdal avled den 30 oktober 2020, fyllda 93 år.
Redaktionen Sydasien
