I februari 2014 rankades Indien som ett av världens mest restriktiva länder när det gäller pressfrihet, enligt organisationen Reportrar Utan Gränser. Det har inte varit så illa ställt med den indiska yttrandefriheten sedan 1975, då Indira Gandhi förklarade undantagstillstånd och införde sträng censur.
Då stötte restriktionerna på motstånd från vissa håll, men den här gången är det inte en enskild faktor som trycker tillbaka pressens röst. Ännu värre är att några av yttrandefrihetens fiender finns bland medierna själva.
Under 2013 dödades elva journalister, bland annat redaktören och anti-vidskepelse-aktivisten Narendra Dabholkar. Reportrar hotas och censureras av så väl statliga som icke-statliga aktörer. Ibland kommer hoten från samma säkerhetsstyrkor som reportrarna måste arbeta med. Ansvariga för hoten och det fysiska våldet mot journalister är poliser och säkerhetsstyrkor samt kriminella gäng, demonstranter och anhängare till politiska partier.
Dessutom finns en smygande bolagisering av de indiska tv-nyhetsmedierna, som bland annat resulterat i att Rajdeep Sardesai och Sagarika Ghose avgick i år, sedan deras arbetsgivare TV18 Broadcast Ltd köpts upp av Reliance Industries Ltd.
Dödad på jobbet. Indierna har varit stolta över sin orädda press som också spelat en roll i landets självständighetsrörelse. Tidigare har reportrar dödats i konfliktområden i Kashmir, men mordet på den undersökande kriminalreportern Jyotendra Dey, känd i mediekretsar som J Dey, kom som en chock när det skedde i Mumbai den 11 juni, 2011. J Dey var en erfaren reporter och hade skrivit många undersökande artiklar om Bombays undre värld. Han hade arbetat för flera nyhetstidningar och var vid tiden för mordet anställd på kvällstidningen Mid Day.
J Dey dödades av beväpnade män på motorcykel när han besökte sin mors hus i förorten Powai. Polisen arresterade sju personer som påstods vara anslutna till det så kallade Chotta Rajan-gänget. Chotta Rajan (som egentligen heter Rajendra Nikalje) är den näst mäktigaste mannen i Bombays undre värld och har en intensiv rivalitet med Dubai-baserade Dawood Ibrahim. Han har bott i Sydostasien i många år och begärde tillslaget medan han befann sig utanför Indien. Rajans skarpskyttar greps, men själv är han fri och bor enligt uppgift i Singapore.
De flesta journalister som dödades under 2013 arbetade som frilansreportrar eller fotografer.
Skandalen kring Radia-inspelningarna. I november 2010 släppte två indiska magasin, Open och Outlook, transkriberade samtal mellan lobbyisten Nira Radia och flera inflytelserika personer. Bland Radias kunder fanns Tata-gruppen och Mukesh Ambanis företag Reliance industries. Transkriptionerna var gjorda utifrån telefonavlyssningar som den indiska skattemyndigheten utfört med tillstånd från inrikesministeriet.
Transkriptionerna av samtalen avslöjar att Radia under 2008-2009 var i kontakt med Bharka Dutt, gruppredaktör för nyhetskanalen NDTV, Vir Sanghvi, rådgivande redaktionschef för HT Media, Kanimozhi Karunanidhi, parlamentsledamot, A. Raja, tidigare telekom-minister (men på den tiden ännu inte invald i kabinettet) och Ratan Tata, ordförande för Tata and sons.
Under en period (den 20-24 maj 2009) när den direkta kommunikationen bröt samman mellan de politiska partierna Dravida Munnetra Kazhagam (DMK) och Kongresspartiet, var en sektion av DMK (Raja och Kanimozhi) i ständig kontakt med Radia om vad som pågick och hur Kongressen behövde agera. I utbyte förlitade sig Radia på att ett antal kongressvänliga journalister vidarebefordrade information till Kongressen och därefter tillbaka till DMK. Raja fick telekom-portföljen när UPA-regeringen bildades.
Barkha och Vir Sanghvi spelade en roll när A Raja valdes in i kabinettet och blev delvis ansvariga för slutresultatet, den så kallade 2G-bluffen som kostade de indiska skattebetalarna 1750 miljarder rupier. Raja tvingades avgå och arresterades när bluffen upptäcktes. Det hävdas att Raja sålde licenser till underpris på en ”först-till-kvarn”-bas.
Skandalen visade att flera framstående journalister var på samma sida som makthungriga politiker och korrupta industrialister. Det är journalister som sällan lämnar studiomiljön och som ofta får utmärkelser av regeringen för sitt så kallade bidrag till samhället.
Journalister som inte håller med om ledningens agenda pressas att tygla sin rapportering eller ändra redaktionell inriktning. Flera ärliga journalister har blivit ombedda att sluta eller har sagt upp sig i protest eftersom de vägrat att ställa upp på det. Förra året lämnade Siddharth Varadarajan dagstidningen The Hindu sedan tidningsägaren tagit över den redaktionella inriktningen. Hartosh Singh Bal fick sparken från Open magazine trots protesterna från redaktör Manu Joseph, som senare avgick även han.
Avsnitt 66 A: Censuren på internet. Mest aktiv är censuren på nätet. I juli i år var DNA Newspaper tvungen att ta bort en artikel från sin webbsida, eftersom den var kritisk till att Amit Shah utsetts till ledare för Bharatiya Janata Party och citerade anklagelser om mord, bland andra brott, som Shah fortfarande är under åtal för. Anledningen till att man drog tillbaka artikeln var ”order från ledningen”. När mainstream-media står under tryck vänder sig journalister till sociala medier, men de jagas där också.
Myndigheter har stämt, inte bara legitima politiska kommentarer, men även personliga åsikter som uttryckts i sociala medier. De nya möjligheter till yttrandefrihet som sociala medier erbjuder har nästan försvunnit efter införandet av föreskrift 66A i lagen om informationsteknologi (Information Technology Act). Det har gjorts ett antal gripanden under avsnitt 66A sedan det infördes 2008.
Det spelar ingen roll vilken politiker eller politiskt parti man kritiserar, motreaktionen är säker och snabb. I november 2012, delade 21-åriga Shaheen Dhada, sina åsikter kring nedstängningen av Mumbai under Shiv Sena-ledaren Bal Thackerays begravning på Facebook. Hennes vän Renu Srinivasan ”gillade” hennes inlägg. Båda greps och dömdes i rättegång till 14 dagars fängelse. Timmar senare släpptes de mot en borgenssumma på 15000 rupier var.
Dhadas inlägg löd: ”Respekt förtjänas inte, den ges inte och tvingas definitivt inte fram. Idag stängs Mumbai ner av rädsla och inte av respekt”.
En lokal Shiv Sena-ledare polisanmälde Dhada och Srinivasan under avsnitt 295A i den indiska strafflagen för ”avsiktliga och illvilliga handlingar, med avsikt att röra upp religiösa känslor eller någon klass genom att förolämpa dess religion eller religiösa övertygelse.” Polisen lade till avsnitt 66A i IT-lagen till listan över anklagelserna. Efter protester från allmänheten lades åtalet slutligen ner, men rädslan, censuren och de drakoniska lagarna finns kvar.
Översättning: Teresia Borgman
