I Indien ser jag mina privilegier

I ett land som Indien finns lika många livsöden som människor. Under de senaste åren har indiskorna krävt och på många sätt fått till en förändring när det gäller attityder, lagstiftning och normer. Mångfalden är enorm, så i tre personliga texter skriver Julia Wiræus om olika kvinnor som försöker få ihop sina liv.

Det ringer på dörren. Jag har precis stigit upp och Neelam och Rani har kommit för att diska, mata katterna och sopa golven. Det är samma procedur varje vardagsmorgon, året runt.

Det har tagit tid att vänja sig vid alla som utför sysslor i hushållet där jag bor. Pura-wallahn som städar toaletterna, malin som sköter växterna på terrassen, gari-wallahn som städar bilen och en koura-wallah hämtar soporna varje morgon. Därefter sorteras papper, glas och plast för att säljas vidare till ett kilopris. De gör saker jag lika gärna kunnat göra själv, men jag vet att deras liv är beroende av den inkomst de får.

De indiska städerna sväller över av invånare som precis som Neelams familj flytt fattigdomen på landsbygden. Hennes syster var den första som lämnade Sitapur i den folkrika delstaten Uttar Pradesh. Jordbruket gav ingen försörjning, så syskonen flyttade en efter en till Delhi. De bor i kyffeliknande förrådsutrymmen och jobbar åt statliga tjänstemän i mitt område.

Alla hennes syskon är en del av en parallell verklighet som jag knappt vet något om. Under kvällarna känner jag doften av chili och vitlök från gasolplattor och på morgonen hör jag barn som leker. De är alla migrantarbetare som sökt sig hit i brist på andra alternativ.

”De är tryggt och säkert här”, utbrister Neelam när jag frågar om hon vill bo någon annanstans. Vi går runt med en varsin glass i handen, då jag sagt att jag velat intervjua henne.

Det finns miljontals tjänstefolk i Indien, men deras livsöden uppmärksammas sällan.

Under de första åren visste jag knappt något om människorna på bottenvåningen i mitt hus. Min hindi var obefintlig och deras engelska icke-existerande. Vår kommunikation bestod av artiga hälsningsfraser som ”Namaskar Ji” eller ”Aap kaise hain” med ett ”Bahut bariya” som svar.

Det är annorlunda nu. Jag vet hur Neelam förbereder sig för sin studentexamen och att hon är den första i sin släkt som har gått mer än åtta år i skolan. Om några veckor har hon slutprov i hindi och innan dess sätts hennes kunskaper i samhällskunskap och psykologi på prov. För det mesta ser jag henne stirrandes på sin mobilskärm. Neelam är den av oss som vet mest om vad som sker på Youtube. Det var där hon lärde sig att göra blommor av plastflaskor till en skoluppgift om återvinning. Hennes mamma kan varken läsa eller skriva. Hon ser inte på tv, har aldrig varit någon annanstans än i Delhi och sin hemby och vet knappt vem Narendra Modi är.

Med tiden förstår jag att Rani och Neelam inte kan sägas upp. Min vän är deras sociala skyddsnät och ansvarig för deras leverne. Det är ingen anställning utan ett sätt att hjälpa människor utan andra alternativ. Jag frågar Neelam vad hon vill göra när hon gått ut skolan.

– Gifta mig, utbrister hon.

Det lät annorlunda för ett år sedan då hon ville studera, men nu har släkten börjat leta efter en passande make. Neelam förklarar att hon ändå har sista ordet. Jag frågor vad hon vill jobba med och hon svarar kontor. Där är arbetet reglerat till skillnad för den informella tjänstesektorn som hushållerskorna tillhör. Det finns ingen lagstadgad minimilön eller garanterad semester. I princip sätts lönerna efter vad grannarna betalar och semestern anpassas efter när arbetsgivarna är bortresta. Många jobbar jämt och jag tänker på alla de hushållerskor som jag sett i en skrubb någonstans. Utsattheten är enorm, men i Neelams fall har jobbet också varit ett sätt att få större frihet. Så länge hon försörjer sig själv kan ingen gifta bort henne mot sin vilja.

Indien är ett brutalt klassamhälle där en stor del av befolkningen kämpar för sin överlevnad.

Jag vet också att det är dyrt att vara fattig, då det mesta är mycket dyrare när det köps på en svart marknad dit många utsatta måste gå. Jag vet att jag har mer prylar än jag behöver, kan äta hur mycket jag vill och att jag kan bestämma över mitt eget liv. Jag tar saker för givet, precis som de flesta andra i min situation.

Neelam kallar mig för didi – syster – och andra hon städar hos för auntie, uncle eller mam. Vi tilltalar henne med förnamn. Det är symbol för den ocean av privilegier som finns mellan oss och som många tar för givna.