Jubel och händer som klappar. Det skulle kunna vara en underhållningsshow eller ett sportevenemang, men det är människor som har samlats utanför Asiens största fängelse, Tihar. Fyra män har precis avrättats efter att ha dömts till döden för en minst sagt bestialisk bussvåldtäkt i Delhi.
Det har gått sju år sedan den kalla decembernatten då Jyoti Singh steg på den vita bussen i Munirka.
Brottet var egentligen inte unikt i sin brutalitet, det har skett fler vidriga övergrepp i Indien, men inget annat har skakat landet lika mycket som Jyotis öde. Hennes mamma Asha Devi har outtröttligt kämpat för att ”rättvisa” ska skipas genom att männen hängs.
Hon har haft folket med sig, tiotusentals människor gick till en början ut på gatorna för att protestera mot kvinnovåldet. Fortfarande väcker bussvåldtäkten starka känslor. Kanske är det därför själva avrättningen sköts fram och en av de dömda fick sin andra benådningsansökan avslagen bara några timmar innan han hängdes i förra veckan.
Det finns något väldigt sorgligt över att människor samlades för att fira att gärningsmännen äntligen avrättades. Det är helt enkelt motbjudande att önska livet av någon annan person, vad än denne må ha gjort. Livet är mer komplext än att allting blir bra igen, så fort man lever efter det bibliska talesättet ”Öga för öga, tand för tand”.
Jag tror på människans förmåga att förändras. Mänskligt liv är okränkbart, även när det gäller bestialiska våldtäktsmän.
Dödsstraff utövas på redan utsatta grupper, religiösa eller etniska minoriteter eller fattiga
Indien tillhör den minoritet av världens länder som fortfarande använder sig av dödsstraff. De har sällskap av länder som Kina, Iran, Saudiarabien och USA. Det finns många länder som i praktiken avskaffat det, även om straffet finns kvar i lagboken. Under de senaste åren har endast en handfull personer dömts till döden i Indien. Det har främst handlat om terrorbrott, så varför avrättades just de här våldtäktsmännen?
Det handlar om en uppjagad stämning där många högljutt krävde att männen skulle avrättas. Men det är också ett faktum att dödsstraff utövas på redan utsatta grupper, religiösa eller etniska minoriteter eller fattiga som begår brott mot människor som dragit en vinstlott i livets lotteri. I USA kan det vara afroamerikaner, i Iran kan det vara sunnimuslimer och i Indien kan det vara fattiga migrantarbetare från slummen.
Ett dödsstraff utdöms sällan till politiska ledare som legat bakom folkmord, tortyr eller andra grymma brott mot mänskligheten. Det är helt enkelt andra saker än själva brottet som spelar in i de här fallen.
Jag minns när jag besökte de trånga gränderna i Ravidas, där de avrättade gärningsmännen bodde i cementskjul med tak av presenningar. Tusentals personer delade på ett fåtal toaletter. Det stank urin som det ofta gör i slummen och ingen ville tala med mig som kom dit på ett tillfälligt besök för att titta på misären.
Jag minns också mina möten med Jyotis mamma Asha Devi. Hennes familj var inte heller särskilt välbärgad, även om de hade en egen toalett och ett ordentligt tak. Deras hem låg i en av Delhis alla förstäder, långt från den välbärgade eliten i hjärtat av den indiska huvudstaden.
Sorgen hos offrets anhöriga är svår att föreställa sig och lika djup är smärtan hos de avrättade männens familjer
Pappan hade jobbat hårt för att hans barn skulle kunna utbilda sig och få ett bättre liv än han själv. Det var på väg att bli verklighet innan Jyoti utsattes för Indiens genom tiderna mest uppmärksammade övergrepp. Hon fick aldrig börja jobba som sjukgymnast och börja leva det liv hon länge drömt om. Det är en sorg som är svårt att föreställa sig.
Den är lika djup som smärtan över att de avrättade gärningsmännens barn, kommer att växa upp utan fäder. Deras familjer har förlorat sina söner eller makar.
Jag tror inte att dödsstraff avskräcker andra att göra samma sak, det är andra saker som leder till att människor begår grymma övergrepp. Risken är däremot att betydligt fler indier snart kommer att dömas till döden, att det här bara är en början. Asha Devi säger att hon nu fått frid, men jag tror varken på hämnd eller på att något gott kan komma från att ta en annan människas liv.
LÄS MER: I The Hindu – nyhetsartikel
om att de fyra män som dömts för att
ha våldtagit och mördat Jyoti Singh hängdes fredagen den 20 mars 2020 klockan 05:30.
