I hela mitt liv har resor till mina föräldrars hemland Bangladesh väckt motstridiga känslor. Känslor av skönhet och kaos, välbekant och avlägset, glädje och frustration.
Som tonåring var jag medveten om hur släktingar och bekanta kommenterade mitt utseende och min mörka hy. När jag blev äldre började det även handla om giftermål och barn. Det här stod i skarp kontrast till min brors upplevelser, där kommentarerna istället kretsade kring hans potential inom utbildning och karriär.
Som diplomatdotter flyttade jag runt i världen och passade aldrig riktigt in, vilket gjorde mig medveten om hur universella några av de här strukturella normerna är. I Sverige kan män på höga positioner ofta avbryta mig när jag talar i egenskap av expert och de förminskar värdet av mina kunskaper, medvetet eller omedvetet.
Jag minns hur jag misstagits för städpersonal och fått ta emot en tom kaffekopp precis innan jag skulle föreläsa på en ledarskapskonferens. Könsnormer och maktstrukturer samspelar med ekonomiska, sociala och religiösa faktorer och skapar en mångfald av feminismer, både inom och mellan länder.
Eftersom jag arbetar med mångfald och jämlikhet på ett globalt plan, vet jag att det är problematiskt att se på länder som Bangladesh ur ett, i huvudsak, västerländskt perspektiv. I en postkolonial värld, där media oftare sprider bilder av politiska stridigheter, religiös extremism och naturkatastrofer än av framgångar kring ekonomiskt inflytande och utveckling, skapas en klyfta mellan våra uppfattningar och verkligheten.
Bangladesh är ett komplext land som på 45 år gjort imponerande framsteg, samtidigt som det stått inför svåra utmaningar. Motsättningar när det gäller könsfrågor är något som karakteriserar landet. Det finns en kvinnlig premiärminister och ledare för oppositionen, men bara 20 procent kvinnlig parlamentarisk representation.
Miljontals kvinnor arbetar inom klädindustrin och driver landets ekonomi, men de har inte tillgång till grundläggande arbetsnormer och kan inte röra sig säkert ute på gatorna.
Jämställdhet för stat och offentlighet är inbyggt i konstitutionen, men när det gäller familjeangelägenheter som giftermål, skilsmässa och arv undermineras jämlikheten av religiösa lagar, vilket antropologen Tahmima Anam belyser i ett inlägg på opinionssidorna i nytimes.com.
Enligt FN:s utvecklingsindex (Human Development Index) förväntas kvinnor gå fler år i skolan än män. Men hela 53,5 procent av den kvinnliga befolkningen har någon gång upplevt våld.
I en värld som karakteriseras av en mångfald av tillhörigheter och flytande identiteter, vet vi att det är rigida könsnormer, strukturella frågor och systemfrågor, som begränsar oss.Sarah Anwar
Bilden av feminism och kön i Bangladesh är komplex, och jag kan inte tänka mig någon bättre person att prata med om de här frågorna än Tasaffy Hossain. Tasaffy är frilansande utvecklingskonsult och förespråkare för mänskliga rättigheter och jämställdhet. Hon är baserad i Dhaka, Bangladesh och grundare av Bonhishikha, tidigare känd som VDAY Dhaka. Jag intervjuade henne den 6 juni 2015.
Vad betyder feminism för dig?
– Att bryta ner könsnormer och de skillnader och barriärer som skapas av dem. Om vi inte hade dagens könsnormer, utan istället tillät ett spektrum av könsidentiteter och uttryck, skulle det påverka många frågor kring sexualitet och jämlikhet på ett positivt sätt.
Diskuteras kön som ett spektrum?
– Även om vi juridiskt sett har tre kön i Bangladesh, råder förvirring i samhället kring vad det tredje könet innebär. Lagarna har misslyckats att ge en tydlig definition av det tredje könet. Det har instiftats kvoter för statliga tjänster för personer av det tredje könet i ett försök att motverka den strukturella diskrimineringen av den här kraftigt stigmatiserade gruppen. Men processen har skapat spänningar. Till exempel använder polisen medicinsk personal för att undersöka om den sökande har ett fungerande manligt könsorgan. Trots att det inte finns någon tydlig juridisk definition, blir det biologiska könet den avgörande faktorn, vilket inte är tillräckligt enligt det tredje könet-samhället. Det saknas förståelse för dynamiken i biologiskt kön, könsuttryck och könsidentitet och att könsnormerna skapas socialt, kulturellt och religiöst.
Hur är tillståndet för feministrörelsen i Bangladesh?
– På 60- och 70-talet var feministrörelsen stark med många framväxande ikoner. Det här låg i linje med socialismen och självständighetsrörelsen i Bangladesh. Vid den här tiden grundades stora organisationer som arbetar med feminism och rättighetsfrågor, både på policy och gräsrotsnivå, med inflytelserika feministikoner vid rodret. Mellan 80- och 90-talet kom en nedgång för feminismen och större vikt lades vid ekonomisk stabilitet. Nu, efter en tid av stabilitet, ökar intresset igen i linje med de globala trenderna.
– Fokus har skiftat från ekonomisk egenmakt till att titta mer på könskodning, tänkesätt och sociala frågor. Feministdiskussionen har rört sig från de senaste årtiondenas fokus på socioekonomisk utveckling till en känsla av social medvetenhet. Ett exempel är att man går från att prata om sexualitet i termer av hälsa och preventivmedel till dialoger kring att äga sexualitet och att kvinnor njuter av sex.
– En av nyckelfrågorna för feminismen i Bangladesh idag har att göra med säkerheten på offentliga platser. Kvinnliga textilarbetare i stads- eller tätortsområden reser ofta i grupp som en säkerhetsåtgärd. Bostäder är en annan nyckelfråga eftersom ensamma kvinnor sällan kan få ett hyreskontrakt. Institutionaliserat sexuellt våld förekommer också, där textilarbetare tvingas ta hjälp av en ”boro bhai”, bengaliordet för storebror, i grannskapet som ska säkerställa beskydd i utbyte mot sexuella tjänster.
Jag ser ”It’s a She Thing” som ett bra exempel på en nutida feministrörelse i Bangladesh. Berätta om den.
– Det började 2010 med en grupp kvinnor som gick ihop för att iscensätta föreställningen Vivagina. Till en början var bara vänner och bekanta inbjudna, eftersom vi inte hade en aning om hur ett sådant evenemang skulle tas emot av en bredare publik. Vi visste inte om det skulle vara uppskattat och säkert att prata öppet om sexualitet, sex och vaginor. Människor var vana vid att prata om sex i utvecklingstermer (SRHR, Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter) men annars var ämnet tabu.
– Evenemanget blev en succé och över tid fick det offentlig och bred publicitet både i sociala medier och muntligen. Det tredje året rapporterade även nyhetstidningarna om evenemanget. Vi hade byggt partnerskap, ett med Goethe-institutet som resulterade i en pjäs i samband med pride-festivalen i Dhaka, och 2012 gav North South University i Dhaka tillstånd att sätta upp föreställningen på campus.
De skulle dock inte tillåta ordet ”vagina” på någon av affischerna. Så oavsiktligt, genom att tejpa över ”agina”, döpte vi om evenemanget till ”V-day”, och belyste påverkan av censuren och skapade ännu mer intresse.
– Sedan 2012 har VDAY Dhaka ingått ett partnerskap med ”One Billion Rising”, en global rörelse som resulterade i partnerskap med andra feministinstitutioner och -ikoner i Bangladesh. ”It’s a SHE Thing” skapades när vi började hitta fler och fler intressanta historier om kvinnor runt omkring oss, som utmanade normer och bröt barriärer i sina vardagsliv. Det inspirerade oss att samla historier om lokala frågor som kvinnor möter och lanserades slutligen 2015. Nu är nästa steg en ny produktion som lyfter historier från ett manligt perspektiv, inklusive traditionella maskulina normer och deras påverkan, manliga privilegier, sexualitet och frågor kring giftermål och förhållanden.
Att prata med Tasaffy och jämföra vårt arbete, gav mig ännu bättre förståelse för vikten av att arbeta med feminismer, där skärningspunkten mellan genusfrågor och frågor som etnicitet, social klass, religion, postkolonialitet och många andra faktorer ger oss unika utmaningar men också möjligheter att lära och förstå.
Att känna till att det finns feministiska riktningar med gemensamma drag, men också skillnader, ger dessutom potential för en gränsöverskridande feminism och möjlighet att lära genom dialog och samarbete.
Tillsammans kan vi utmana könsnormer och stereotyper globalt, och samtidigt ta itu med den politiska maktkamp och de hierarkier som påverkar människor i hela världen på olika sätt. Först då kan vi förvänta oss en verklig strukturell förändring.
Översättning: Teresia Borgman
Läs mer | Källor till artikeln
Unlearning colourism av Farhat Afzal
Rags, Riches and Women Workers: Export-oriented Garment Manufacturing in Bangladesh av Naila Kabeer and Simeen Mahmud
Exploitation or emancipation? Women workers in the garment industry av Emilie Schultze
Bangladesh‘s Home Truth, artikel i New York Times av Tahmima Anam.
Human Development Report Bangladesh
Bangladeshi hijras angry over gender testing for government positions (AlJazeera)
COPASAH
One Billion Rising Campaign
