När jag hör om de fruktansvärda våldtäkterna i New Delhi tänker jag på att Indien, paradoxalt nog, egentligen är en kvinna. Moder Indien!
1966 blev Indira Gandhi landets premiärminister. Hon var landsmodern som fick männen i det patriarkala samhället att buga i respekt. Indira är Indien och Indien är Indira, som det hette i partipropagandan.
Traditionen med kvinnor på symboliskt viktiga positioner i samhället har fortsatt.
Två av de största delstaterna och självaste huvudstaden leds idag av kvinnliga politiker. Precis som på Indira Gandhis tid dyrkas de för klokhet och moderliga egenskaper och precis som Indira Gandhi kan de också ha hårda nypor.
Som Jayalallitha, den populäre före detta skådisen som styr Tamil Nadu – en delstat med större befolkning än hela Frankrike. Jayalallitha, som kallas amma, modern, har under sin regeringstid tillsatt kvinnliga polisbataljoner, ett tilltag som fått efterföljare i flera andra delstater.
Mycket välbehövligt i ett land där det faktum att polisen är en sådan ingrott manlig värld gör att kvinnor som utsatts för övergrepp, i många fall inte ens vågar närma sig polisstationen.
Indien har fler förtjänster som verkar gå kvinnornas väg.
I byråd och andra lokala politiska församlingar är minst en tredjedel av alla platser reserverade för kvinnor.
Indien har dessutom militära bataljoner med enbart kvinnor, fler kvinnliga läkare än USA och fräcka aktionsgrupper med namn som Rosa trosorna och Sammanslutningen av pub-besökande, lössläpta och framfusiga kvinnor – för att inte nämna Rosa gänget, kommandogrupper med kvinnor i rosa sarier som med bambukäppar handgripligen hämnas på män som varit våldsamma mot sina fruar.
Fram till fjol hade landet också kvinnlig president och en lågkastig kvinna som högsta politiska chef i Uttar Pradesh, den allra folkrikaste delstaten, med fler invånare än Frankrike och Tyskland tillsammans.
Och tittar på man på indiska näringslivet saknar man inte heller där kvinnor i toppen.
Men vad hjälper det, tänker jag efter senaste tidens uppmärksammade våldtäktsfall.
December: 23-årig kvinna gruppvåldtagen och mördad i New Delhi. Mars: schweizisk turist gruppvåldtagen när hon på cykel var på väg till Taj Mahal. April: femårig flicka kidnappad, våldtagen och misshandlad i New Delhi.
Det som skiljer de här fallen från alla andra är att de var så råa och kom så tätt på varandra, att de fick Indiens rykte i världen att solkas, turismen att minska och hundratusentals indier att ge sig ut på gatorna och protestera mot ett samhälle som inte kan garantera kvinnors säkerhet.
Gatorna har fyllts med demonstranter, många av dem kvinnor som aldrig tidigare hållit i ett plakat och skanderat slagord.
Om de hemska sexövergreppen har fört något gott med sig är det att de fått nationen att vakna och tydligare se hur illa ställt det är.
Regeringen har tillsatt kommissioner och kommittéer som har kommit med förslag på strängare straff för våldtäktsmän hårda tag mot poliser som inte tar anmälningar om sexbrott på allvar.
Men lagarna är inte problemet.
Tack vare systemet med kvoter garanteras rättigheter för kvinnor och andra förfördelade grupper, till och med i högre utsträckning än i västerländska demokratier.
Har man en bra och dyr advokat och uppbackning av media kan man alltid skipa rättvisa.
Kruxet är att lagarna inte biter på traditionella värderingar och ärvda privilegier – och är till ingen hjälp för alla dem som inte har råd med den där bra och dyra advokaten.
Kruxet är att polisen alltför ofta allierar sig med de rika förövarna, som vet värdet av en rätt placerad muta, istället för med de fattiga offren.
Kruxet är att man vet hur man inför en regel och stiftar en lag, men inte hur man förändrar människors värderingar.
Moder Indien, säger indierna. Men i så fall en moder som inte vet vad hennes söner håller på med.
Moder Indien är också namnet på en film med ikonstatus från 1957 som handlar om en fattig kvinna som i frånvaro av en man kämpar för att uppfostra sina barn. I filmen går hon böjd på åkern med plogen över axeln, som om den vore ett kristuskors.
Om vårt liv är ett gift måste vi dricka det, sjunger hon med plågat ansiktsuttryck.
Det är den fatalistiska kvinnosyn som Indien i och med vårens gatuprotester äntligen börjat göra upp med.
Texten har tidigare sänts som en krönika i God morgon världen i P1.
