Utvecklingen av Buddhas födelseort Lumbini i Nepal har blivit storpolitik. Platsen bör utvecklas till ett centrum för världsfred och intellektuell kompetens, anser Sydasiens skribent Katak Malla, som här ger en bakgrund till den pågående kontroversen.
Att se på den historiske Buddha, Siddhartha Gautama, till skillnad mot den modernare seden att dyrka avbilder av Buddha kan ge nya insikter om vad han stod för rent intellektuellt – men också vad han var emot. Det här kan ge en ny, om än svår, diskussion om Buddhas idéer, bland annat mot en bakgrund av dagens Nepal.
Buddha var i själva verket en samhällskritiker, men har ofta missförståtts och setts som en enbart religiös figur. Hans filosofi har också utvecklats till flera dogmbundna läror. En diskussion om hans samhällskritik och metod kan bidra till att vi bättre förstår vilken roll samhällskritiker kan spela i dagens politik i Nepal. En sådan diskussion kan också bidra till fred och samexistens med grannländerna.
Centrum för världsfred. Jag anser att Buddha bör erkännas som samhällskritiker och att hans metoder och inställning till kunskap kan användas som redskap för moderna intellektuella samtal, detta med utgångspunkt från nutida tolkningar av Buddhas historia, som skiljer på den historiske och religiöse Buddha.
I dag pågår en strid mellan Nepals maoister och icke-maoister om vem som ska leda utvecklingen av Lumbini, men också om myndigheternas ansvar för platsen som ett världskultur och naturarv.
Själv anser jag att Lumbini kan och bör utvecklas till ett centrum för intellektuell kompetens, där alternativa åsikter och filosofiska riktningar kan utforskas och utvecklas och viktigast av allt – där ett centrum för fred kan etableras. Ett Buddha-universitet – och inte ett Buddhistuniversitet – skulle vara det perfekta sättet att utveckla Lumbini och samtidigt hedra Buddha som en av de viktigaste samhällskritikerna.
Storlumbini – intressant idé men förvånande. Lumbini är inte bara viktig för Nepal utan är också en världsarvsplats, både ur natur- och kulturmiljösynpunkt. Utvecklingen av Lumbini har stått högt på agendan i flera efterföljande nepalesiska regeringar. Nepals före detta premiärminister, maoistledaren Prachanda, är mycket intresserad av det så kallade Storlumbini-projektet (Greater Lumbini Project).
Till och med till den grad att han anklagats för att prioritera projektet framför det mer akuta behovet att avsluta fredsprocessen i Nepal. Under ett besök i New York i november 2011 uttryckte Prachanda, tillsammans med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, sitt engagemang för att utveckla Lumbini till en ”fredsstad”.
Engagemanget är intressant, men förvånande, och lyfter flera avgörande frågor. Byter maoisterna ut sin gud Mao mot Buddha, eller använder de Buddha som ett nytt varumärke? Vissa ledare väljer att ge upp sitt liv för sina förebilder, medan andra byter förebilder som om de vände kappan efter vinden. Det är förstås inte fel av maoisterna att byta åsikt eller förebilder, även om det kan vara svårt för att inte säga omöjligt att tro på att de faktiskt ändrat sig.
Förändringen som Prachanda strävar efter, med en inriktning mot fred och demokrati, förtjänar dock en andra chans. Ban Ki-moon verkar också mån om att stödja processen. Han har inte bara uttryckt positiva attityder om Lumbini utan också gått med på att leda en högnivåkommitté för Lumbinis utveckling.
Miljöaspekterna diskuteras inte. Arbetet med att utveckla Lumbini är bra. Men det finns krav som måste uppfyllas. Enligt Konventionen för skydd av världskultur- och naturarv från 1972, ska projektet ta sikte på att skydda och restaurera platsen, men får inte ändra på platsens originalitet. Andra viktiga krav är att platsens omgivningar bevaras och förbättras. Alla projekt som har en avsevärd påverkan på världsarvets egenskaper måste genomgå en miljöprövning.
Projektet ”The Greater Lumbini-project” som föreslagits av Nepals maoiststyrda regering är en storindustri. Det inkluderar nybyggda motorvägar, hotell, flygplats, konferenscenter, energiprojekt och ett Buddhistuniversitet, saker som med all sannolikhet kommer att påverka miljön. Som en regel gäller att den ”avsevärda påverkan” som troligen kommer att orsakas av projektet noga måste ses över. Men miljöaspekterna kring Lumbinis utveckling är något som ännu inte diskuterats. I stället har projektet blivit föremål för en politisk strid inom Nepal, men också i relationerna mellan Nepal, Indien och Kina.
Riskerar att bli som Disneyland. Internt verkar både Nepals buddhister och icke-maoister vara våldsamt emot att Prachanda leder högnivåkommittén för Lumbinis utveckling. Några är emot honom som ledare eftersom han är maoist, och inte buddhist. Andra framhåller att om en icke-buddhist inte är lämplig för att leda styrgruppen, så är inte heller en buddhist eller hindu det.
I verkligheten har Buddha utmanats av både buddhister och hinduer, som missbrukat hans filosofi med renlärighet. Maoisterna å sin sida ägnade sig åt väpnat uppror i det förflutna, helt i motsats till Buddhas värderingar. Som födelseplats för Gautama är Lumbini en attraktion för alla trosinriktningar så väl som för icke-troende. Skulle Lumbini bara likställas med en viss slags buddhism, skulle platsen bli något i stil med Vatikanen.
Utan att också noga ta hänsyn till Gautamas liv och värderingar skulle projektet lätt kunna bli ett industri- eller turistprojekt som Disneyland. Om Lumbini ska utvecklas till något i stil med Vatikanstaten i Europa eller Disneyland i USA, skulle Buddha enbart bli ett varumärke utan vidare intellektuell mening.
Omöjligt att veta. Det är omöjligt att veta vad Gautama skulle ha sagt om allt det här. Men det finns ledtrådar i historiska dokument om vad han skulle kunnat sagt och gjort om han hade använts som ett varumärke. Några ledtrådar finner vi i historien om Gautama som till stor del är baserad på Pali-legenderna. Som alla andra legender är Gautamas historia baserad på både myt och verklighet, överdrifter och omskrivningar under århundraden.
Några grundläggande fakta känner vi till; enligt den officiella sajten för Lumbinis utvecklingsstiftelse 1985, föddes Gautama år 623 f.Kr. Det finns ingen exakt angivelse för när han dog, men en källa anger 483 f.Kr., en annan föreslår 368 f.Kr. Några källor anger att Buddha troligen förgiftades och dog i Vaisali (baserat på historien om mangoflickan). Detta eftersom han var en radikal tänkare som var emot renlärighet, på samma sätt som Sokrates dödades genom att dricka odört när han vägrade att erkänna den gud som erkänts av staten.
Buddhas kusin och ingifte bror, Devadatta, ska ha gjort flera försök att döda Buddha. Devadatta var Buddhas lärjunge som ville ta över Sanghat eller Unionen, en slags tidig version av det moderna politiska eller civila samhällets ledare som vill kontrollera sina organisationer för att kontrollera kunskapen.
Pappan ingen kung? En relativt sen tolkning föreslår att Gautamas pappa, Suddhodhana, ska ha varit medlem av den så kallade Shakya-republiken, en sammanslutning av aristokrater utan kastsystem. Den här tolkningen stämmer inte överens med den traditionella berättelsen där pappan var kung och Gautama föddes som prins. Berättelsen ger ett politiskt sammanhang åt den tid Gautama levde i och läget i landet där han föddes och angränsande länder.
Precis som i modern tid där starka stater hotar svagare, hotades också Shakya-republiken av monarkierna Kosala och Magadha. De båda monarkierna var ariska, och brahmanism var sedan tidigare ett dominerande fenomen i den sekulära vediska traditionen, medan kastsystemet blev nödvändigt i statliga affärer. Shakya-republiken stod emot inflytande från de båda monarkierna, inklusive ritualistisk hinduism.
Radikal oliktänkare och unik metod. Det här är bakgrunden till Gautamas uppfostran. De sociala förhållandena vid den här tiden ledde honom till frustration, självexil, strävan efter kunskap och upplysning, att nå Nirvana och hitta lösningar på problemen. Det är i detta sammanhang som det är nödvändigt att skilja den historiske Buddha från den religiöse. Den tidigare representerar en intellektuell samhällskritiker och den senare begränsas till en religiös predikant.
Gautamas synsätt och handlingar demonstrerar att han var en radikal oliktänkare som var emot renlärighet. Han introducerade begreppet skugg-jag (den så kallade vanföreställningen om Mara-demonen) som ett slags ego och okunskap som kan användas för att göra sig medveten om sitt eget medvetande. Kanske var det här första gången som någon använde skuggjag-metoden i en intellektuell diskurs.
Med skugg-jaget utmanade Gautama själva idén om ”Brahma” som en högsta eller verklig sanning, som annars var den tidens rådande norm. Gautama avvisade den och alla andra tolkningar som inte stöddes av fakta, vilket tar oss till begrepp i modern fysik och filosofi. Med sin metod sporrar Buddha oss att ställa frågor och göra en kritisk granskning för att uppnå självmedvetenhet ur självbedrägeri.
Gautama kan ha konfronterats med föreskrifter om kunskap och Nirvana (olik den europeiska uppfattningen om upplysning), som kanske inte hade något att göra med den troendes tro på en gud eller ateistens avvisande av en gud.
Varken bekräftade eller förnekade gud. Det är anmärkningsvärt att Gautama, till skillnad från andra religiösa ikoner, varken bekräftade eller förnekade existensen av en enda gud. Som Nehru uttryckte det: ”På samma gång erkänner han varaktigheten i en naturlag och universella orsakssamband”.
Den historiske Buddha var tydligt emot vidskepelse, idoldyrkan och religiösa ritualer. Eftersom han inte var en så kallad ”statlig intellektuell”, försvarade han inte heller de beslut som togs av människor vid makten. Hans filosofi medgav kritisk granskning av andra. Gautama hade en metod för självanalys: ”tro inte bara på vad jag säger, titta på dig själv”, och han var en kritisk tänkare med både skepsis och experimentlusta.
Men Gautamas personlighet och förhållningssätt till kunskap har under århundraden använts, och missbrukats så som det passat olika människor. Som Buddha ses Gautama som en av de hinduiska gudomarna och han identifieras också som en egen inkarnation. Hans strävan efter kunskap och tro på en intellektuell sanning har praktiskt taget kidnappats av olika former av vidskepelser, avgudadyrkan och religiösa ritualer.
Nehru beskriver metoderna träffande: ”trots Buddhas varning hade de trotsat honom och hans stora bilder, i templen och på andra håll, tittade ner på mig och jag undrade vad han skulle ha tyckt”. Man undrar vad Nehru skulle ha sagt om det faktum att Buddhas bilder i allt större utsträckning, och särskilt i västvärlden, används som ett varumärke och ses som en exotisk orientalisk gud.
Föremål för mellanstatliga förbindelser. Buddha har varit föremål för de mellanstatliga förbindelserna i Sydasien sedan Nehru-Mao-eran. Nehrus författarskap visar att han var mer intresserad av den historiske Buddha än av den religiöse. Men Nehru var också en politiker som konfronterade den kommunistiske revolutionären och grundaren av Folkrepubliken Kina, Mao Zedong, som ville avskaffa religionerna med syfte att främja sin egen kult.
Mao lade inte bara vantarna på Tibet med våld, där Buddha betraktas som en religiös guru, utan inledde också en offensiv mot Indien 1962 då han besegrade Indien militärt. Under Indiens krig mot Pakistan 1971, uppvisade Nehrus dotter Indira Gandhi en framgångsrik balansakt mellan USA och dåvarande Sovjetunionen mot Kinas militärmakt, vilket ledde till att Bangladesh bildades.
Indisk ledning oroad. I takt med att Kinas ekonomiska tillväxt och militära upprustning fortsätter, är Indiens nuvarande politiska ledning oroad över landets säkerhet. För närvarande står Indien ensamt inför ett maoistuppror och ser Nepals maoister som ett problem i relationerna till Kina. Därför har Nepals projekt om Storlumbini blivit en svår balansgång mellan grannländerna.
Det verkar som om både Kina och Indien är intresserade av Lumbiniprojektet, men att de vill använda det som ett redskap för att nå sina egna mål: ”Indien vill att Lumbiniprojektet ska vara en del av de buddhistiska platser som även omfattar Bodh Gaya, Kusinagar och Sarnath”, enligt en intervju med Nepals kulturminister i India Today. Dessa är de platser i dagens Indien där Gautama levde i självvald exil och där han utvecklade den filosofi som senare använts i olika former som en religion i Sydasien, Tibet, Sydostasien och Japan.
Indien verkar frukta att Nepals Storlumbiniprojekt ”kan hjälpa Kina att uppnå sitt långsiktiga strategiska mål, att få inflytande över Nepal ända fram till de nedre bergssluttningarna på gränsen mot Indien, en bakdörr in i landet för Kina”, skriver India Today. Det är svårt att veta om Indiens rädsla är äkta eller inte, men Kina verkar i alla fall villigt att ge ekonomiskt stöd till Nepal för Lumbiniprojektet och enbart hjälpen oroar Indien.
Kina och Indien har samma inställning i vissa globala frågor (som klimatförhandlingarna), men länderna ligger långt ifrån varandra när det gäller attityder till regional fred och säkerhet. Nepal har hela tiden svårt att hålla balansen mellan de två länderna i regionala och internationella frågor.
Dagens ledare kan lära av Buddha. Dagens Nepal är inte forna tiders Shakyarepublik och Kina och Indien är inte heller de gamla Kosala- och Magadha-monarkierna. Men vilka lärdomar kan ledare i Nepal, Indien och Kina dra från Buddha. Ett enkelt svar är att de kan bli medvetna om sina egna medvetanden och vanföreställningar genom skuggjaget-metoden.
Precis som individer, måste också stater se sig själva i spegeln för att kunna komma överens. Speciellt viktigt är det att staterna erkänner att kapprustning och militär upprustning är orsak till allt ont i vår tid och något som förr eller senare kommer att leda mot undergång.
Supermakterna bör erkänna att mäktiga imperier har stigit och fallit förr. I det sammanhanget sa Buddha att ”man kan övervinna tusen män i strid, men den som övervinner sig själv är den störste segraren”. Buddha var den främste läraren i ”ahimsa”, icke-våld och ”lärde oss att trotsa det yttre och tro på den slutliga triumfen av sanning och kärlek”, sa Gandhi i ett tal på Buddha Jayanti-mötet i Bombay år 1924.
Universitet för att hedra Buddha. Ett Buddha-universitet vore det perfekta alternativet i Lumbini för att hedra Buddha som samhällskritiker och som den främste läraren i fred. Det bör vara ett center där samhällskritiker på samma sätt som Gautama gjorde under sin tid, men under andra omständigheter, kan undervisa, studera, kritisera makt, hierarkier och dominans, men där de också kan främja mänsklig kunskap utifrån ett äkta engagemang av kosmopolitism och universalism.
Översättning och bearbetning: Teresia Borgman
