Vattenbristen har börjat påverka den urbana medelklassen i många delar av staten i den utsträckning att de flesta invånarnas liv kretsar krig tiderna för när rinnande vatten finns tillgängligt. På landsbygden har torkan resulterat i dödsfall, som 11-årige Sachin Kengar som föll ner i en nästan torr 30 fot djup brunn när han hämtade vatten.
I urbana områden är rinnande vatten en lyxvara. De som har tillgång till det på grund av rikedom eller politiska kontakter tackar sin lyckliga stjärna. Och de som inte har det lär sig att leva med allt mindre vatten för varje år. Ibland bryter slagsmål ut mellan dem som köar för den dagliga ransonen vid vattentankbilarna.
I Thane, en stad inte långt från delstatens huvudstad Bombay, har polischefen varnat de anställda för att vattenbristen kan leda till problem med lag och ordning, även upplopp. Vi ser också den andra sidan av historien som visar hur regeringstjänstemän och politiker kapitaliserar på katastrofen.
Inget regn? Förra året var nederbörden i Maharashtra lägre än genomsnittet. För lantbrukare innebar det att grödor som var beroende av regn inte gav tillräckligt stora skördar för att kunna betala tillbaka lånen för lantbruksutrustning och utsäde. Resultatet blev att ett chockerande antal lantbrukare, 3228 stycken, begick självmord i Maharashtra under 2015. Siffran kan bli ännu högre för 2016 om regnet inte heller kommer i år.
Att lantbrukare begår självmord är inte ett problem som är begränsat till Maharashtra eller Indien. När en allvarlig torka inträffar så händer det även i Australien att lantbrukare begår självmord. Men det finns ingen plats i världen där självmord bland lantbrukare accentuerats av en sådan fruktansvärd politisk misskötsel och opportunism som i Marathwada, en del av Maharashtra där torkan slagit som hårdast.
Ytterligare en orsak till att lantbrukare begår självmord är att varje självmord kompenseras av regeringen. På det viset uppmuntras faktiskt lantbrukare att begå självmord av regeringen, trots att det fortsätter att vara olagligt i lagböckerna.
Pankaja Munde är medlem i en lagstiftande församling vars valkrets, Parli, ligger i Beed-distriktet i Marathwada. Sachin Kengar var hemmahörande i byn Veeda i just Beed-distriktet. I samma distrikt brukade också 12-åriga Yogita Desai varje dag hämta vatten från en handpump. I april i år sköt temperaturerna i höjden till 42 grader. Yogita led av dysenteri som vanligtvis är en vattenburen sjukdom. Kombinationen av faktorer ledde till att hon avled av värmeslag. I näraliggande Latur kollapsade 45-åriga Kevalbai Kamble medan hon köade för att hämta vatten. Hon kördes i ilfart till sjukhuset men förklarades död.
Vid den här tiden tyckte Munde, som ironiskt nog utnämnts till minister för landsbygdsutveckling, välfärd för kvinnor och barn samt vattenvård, att det var lämpligt att ta ”selfies” medan hon besökte den torkdrabbade Latur-regionen. Hon lade sedan ut bilderna i sitt Twitter-flöde. Hennes okänsliga och publicitetscentrerade tilltag fick stark kritik i den nationella pressen. På fotografierna ser man hur Pankaja ler. Hennes inträde i det styrande Bharatiya Janata Party (BJP) underlättades genom det faktum att hennes framlidne far, Bharatiya Janata Party, var en högt uppsatt ledare för partiet och unionsminister.
Ett center som arbetar med åtgärder för att lindra torkan har avsatt medel för ändamålet, men pengarna når sällan fram till dem de är avsedda för. De legendariska korruptionsnivåerna i Indien säkerställer att regeringstjänstemän och deras politiska ledare tillskansar sig det mesta av pengarna. Många landsbygdsreportrara har granskat detaljerna i utvecklingspolitiken och korruptionen på området. Framlidne ex-premiärminister Rajiv Gandhi sa en gång att för varje rupie som skickas till den vanliga människan från centret, så nådde bara 17 paise fram till personen den var avsedd för.
Ibland får vissa områden en nederbörd över genomsnittet, men metoderna för att lagra vatten fortsätter att vara primitiva. Trots självmord bland lantbrukare och vattenrelaterade problem, har Maharashtra ännu inte infört begrepp som vattenförvaltning. Dessutom leder ett snabbt och oplanerat byggande till en uppenbar miljöförstöring. I delar av Pune har hela berg tagits bort för att ge plats åt byggnader. De dammar och vattenfall som fanns där tidigare har förstörts på ett effektivt sätt. Vattendragen som fortfarande finns kvar torkar upp redan i mars, eftersom fler djur nu är beroende av färre dammar. Och några djur dör helt enkelt på sommaren.
Regeringens svar har varit att flytta ansvaret för vattenvården till folket. Offentliga servicemeddelanden ber människor att spara på vatten, något som stinker av hyckleri när man ser politikernas egna bostadsområden och deras frodiga gräsmattor som vattnas varje dag. Samtidigt får vanliga medborgare bara några timmars rinnande vatten.
För mycket socker. Även om Maharashtra är en av Indiens mest industrialiserade delstater, fortsätter lantbruket att vara huvudsysselsättning i delstaten. I decennier har vattenflödet och vattenkällorna i Marathwada styrts för att gynna den mäktiga sockerlobbyn. Sockerbaronerna får exportstöd, vilket gör idén om att äga ett sockerbruk ännu sötare.
Socker är inte en naturlig gröda i regionen. Trots det är Maharasthra Indiens näst största producent av socker efter Uttar Pradesh. Till skillnad från Uttar Pradesh, som har ett stort flodsystem, så växer Maharashtras sockerrör i torra områden där vatten är en bristvara.
Sockerrör odlas på ungefär fyra procent av jordbruksmarken i delstaten. Det kanske inte låter mycket, men de som odlar sockerrör vet att den är en gröda som kräver mycket vatten. Den lilla yta som odlas med sockerrör konsumerar så mycket som 71,5 procent av all bevattning, inklusive vatten från brunnar.
Staten har tidigare inte stoppat sockerbrukens verksamhet eftersom bruken antingen ägs eller kontrolleras av politiker som föreslår bevattningsanläggningar i de områden där de har affärsintressen. En politikers inflytande på Maharashtras landsbygd beror på hans eller hennes förmåga att få till ett sockerkooperativ med anläggningar för bevattning. Det här är något som har lämnat jordbruksmarken öde på många håll.
Regeln gäller för alla politiska partier i alla regioner, inklusive torkbenägna Marathwada, som är ungefär lika stort som Nederländerna. Under de tre senaste åren har regionen fått 20 nya sockerfabriker, vilket ger ett totalt antal på 70 stycken i området. Pune-distriktet har ytterligare 62 sockerbruk.
På samma gång har grundvattennivåerna i Marathwada nått rekordlåga nivåer. Experter varnar för att om man inte snabbt vidtar korrigerande åtgärder kommer Marathwada bli Maharasthras första öken.
Eknath Khadse, Maharasthras jordbruksminister, har sagt att staten nu planerar att begränsa sockerrörsodlingen och föreslår ett femårigt förbud mot nya bruk i Marathwada för att spara vatten. För de flesta lantbrukare är det här för lite och alldeles för sent.
Den här sommaren har man infört tillfälliga åtgärder för att lätta på situationen som att frakta vatten med tåg till de torkdrabbade områdena. Det pågick också en klappjakt kring flytten av Indian Premiere Leagues (IPL:s) kricket-matcher ut ur staten. Beslutet togs av högsta domstolen i Bombay i en rättstvist i allmänhetens intresse som lämnats in av den tidigare journalisten Ketan Tirodkar. Många aktivister jublade över att matcherna inte kommer att gå av stapeln i delstaten. Men de glömde att kricket-banor måste vattnas även de dagar när det inte är några matcher. Domstolen var inte så närsynt i frågan, utan har frågat Maharashtras regering vilka åtgärder man tänkt göra för att hantera torkan som kan förvärras ytterligare innan monsunen startar. Hela IPL-kontroversen fyllde funktionen att lyfta frågan om torka och vattenbrist i de kricket-besatta mediernas fokus.
I Bombay har torkan inneburit att tjänstemännen på myndigheterna fått en bekväm ursäkt för att förklara bristen på vatten i bostadsområden. I normala fall uppstår bristen eftersom vatten leds bort genom olika illegala anläggningar under överinseende av de kommunala tjänstemännen. Som ett resultat får medelklassområden nu bara en till två timmars vattenförsörjning om dagen. Tankbilar med vatten kallas dit för att fylla bristen. Men tankbilarna transporterar stillastående vatten som innebär stor risk för vattenburna sjukdomar. De tunga fordonen bidrar dessutom till ökad trafikstockning i östaden.
I närliggande Pune håller situationen på att spåra ur i vissa områden. Bostadsföreningar har satt upp meddelanden som ber de boende att spara vatten. Swami Iyer, 57, en pensionerad banktjänsteman, säger: ”Vi får dricksvatten en gång varannan dag i ungefär en timme. Så vi måste lagra. Dessutom får vi minimalt med vatten till tvättrum och badrum. Vi förlitar oss på vatten från en borrad brunn som finns tillgängligt i kranen i ungefär fyra timmar om dagen.”
Iyer bor i Mundhwa, som anses vara en exklusiv förort med flera pågående byggprojekt.
Chefsministern i Maharashtra, Devendra Fadnavis, har sagt att vatten bör ses som en ekonomisk handelsvara. Hans uttalande stinker av samma känsla som Nestlés vd Peter Brabeck-Lethmathe för några år sedan. Hittills har inte Fadnavis mött en liknande internationell motreaktion som det multinationella konglomeratet.
Om situationen inte förbättras de kommande åren, så kommer Fadnavis och hans kabinett bestående av Pankaja Mundes likar, att se sina röster torka upp till nästa val. Sorgligt nog kommer Sachin Kengar, Yogita Desai, Kevalbai Kamble och många andra likt dem, inte att vara här för att se resultatet.
Översättning: Teresia Borgman
