För Sydasiens läsare är Troy Enekvist välbekant genom reportagen från Bangladesh och hans bilder har prytt tidskriftens omslag. Tidigare i år släpptes hans bok Klimatflykt. Sydasien har intervjuat Troy kring boken och Bangladesh.
Din bok Klimatflykt har nyligen släppts. Vilket bemötande har den fått och hur har det varit att ge ut boken nu under pandemin med begränsade möjligheter att vara ute och presentera den?
– Pandemin har ju som alla vet medfört begränsningar, så har det självklart även varit för mig. Målet från början var att släppa boken i samband med fjolårets bokmässa, men då den inte blev av som vanligt sköts det upp lite. Sen har pandemin även påverkat logistiken. Men samtidigt visar pandemin hur akuta många av problemen i regionen är, säger Troy Enekvist.
Boken är i coffetable, eller ”kaffebordsformat”, men det är stor dramatik som du beskriver i bild och text, människor som tvingas fly när deras hus har sköljts bort eller dränkts av vatten. De tar sig vidare i livet, och många hamnar i den snabbt växande huvudstaden Dhaka. Om motsvarande hade hänt oss i Sverige skulle vi säkerligen se en helt annan desperation. Men här framstår människor som samlade, lågmält förtvivlade.
– Jag skulle säga att det är så man kan beskriva Bangladesh – ett land och människor med otrolig resiliens. Katastrofer är ju långt ifrån något nytt i Bangladesh och trots att de sker allt oftare och med större kraft är det ju faktiskt betydligt färre dödsfall i dag än för 30 år sedan.
På sikt kommer människor tvingas fly utomlands på grund av att klimatförändringar gör områden obeboeliga, har detta börjat märkas, eller är det hittills bara internflyktingar?
– Migrationen sker i olika nivåer. De allra fattigaste på landsbygden kanske bara kan flytta till närmaste storstad när hus och försörjning förstörs. I vissa familjer migrerar bara delar av familjen – då möjligheten till försörjning försvunnit på platsen den kommer ifrån, många flyttar då till bland annat Gulfstaterna för att jobba där.
– Det svåra med klimatdriven migration är att det allt oftast går hand i hand med ekonomiska incitament. Klimatet kan vara en pushfaktor medan jobb kan vara en pullfaktor, då är det väldigt svårt att säga att den här personen tvingats fly på grund av enbart klimatet. Men kollar man exempelvis på Libyen i dag, en betydande del av migranterna där är bangladeshier, samma med de som fortfarande försöker korsa Medelhavet. De är inga höginkomsttagare i Bangladesh direkt.
Du var i Bangladesh senast i november 2019. Nu har det ju varit svårt att resa under 2020 och hittills i år. Nya, svåra naturkatastrofer, cykloner med efterföljande översvämningar har inträffat – tror du att du att landet har förändrats när du återvänder?
– Ser man till de specifika platser jag besökt så har det hänt saker varje gång jag varit borta. Vad som har hänt nu är ju så klart omöjligt att veta, men jag tror mycket har hänt.
Det rapporteras ju inte så ofta om Bangladesh i svenska medier. När det sker är det inte sällan kopplat till just naturkatastrofer, men i vilken utsträckning tror du att det är känt hur illa det är i Bangladesh vad gäller hur havsnivåhöjningen påverkar människors liv och tvingar många på flykt?
– Jag tror generellt att många vet om att det sker mycket översvämningar i Bangladesh. Men förutom det tror jag det finns många som har svårt att placera landet på världskartan. Trots att vi har så pass många i Sverige med rötter i landet.
Hur kommer det sig att du har fastnat för Bangladesh, var det första landet i Sydasien som du besökte?
– Jag hade besökt flera länder i regionen innan Bangladesh. Men det jag fastnade för var hur mycket som händer i landet, och så lite som verkligen kommer ut. Det är ett väldigt spännande, fascinerande och annorlunda land.
Du har ju haft kontakt över flera år med flera av människorna vars liv du speglar och skildrar i boken, går det att hålla kontakten med dem och följer du också nyhetsflödet från Bangladesh och är det något särskilt som du har ögonen på just nu?
– De flesta har jag bara kontakt med när jag är just där. Men jag har lite övergripande koll på vad de håller på med och så för att snabbt kunna ta upp det när jag får möjlighet att åka dit igen. Bangladeshiska nyheter följer jag regelbundet som en del av min dagliga läsning. Just nu är jag självklart intresserad av hur pandemin slagit mot vanligt folk. Efter flera nedstängningar så har många det väldigt svårt.
Bangladesh är ett land du kommer att fortsätta resa till.
– Definitivt.
I din bok är det ju en ganska pessimistisk bild du ger av möjligheterna för människor att leva i det här landet, finns det någon smula hopp ändå någonstans?
– Som jag sade tidigare är det ett folk som klarat av mycket. Och kommer fortsätta göra det. Men problem av denna magnitud tror jag att det behövs lösningar som går över enskilda nationer.
Här i Sverige kan ju detta med klimatförändringar fortfarande uppfattas som något som sker avlägset, men i Bangladesh är det redan en bister verklighet. Har du själv förändrats i din syn på frågan i och med att du rest till Bangladesh?
– Ja. Så fort man ser något själv och mer eller mindre kan ta på det blir det ju verklighet. Det är något jag försökt att visa i den här boken – istället för att bara peka på siffror och statistik som får de flesta att tröttna.
Det här med att våra intresseområden ligger långt bort och vi rent praktiskt behöver flyga om vi vill ta oss dit, är det något som vi kan se som försvarbart i längden?
– Väldigt svår fråga. Tyvärr är det ju ganska svårt att åka tåg till Bangladesh, eller Sri Lanka. Men jag tror ändå på idén med en global värld. Ponera att klimatet kommer leda till en flyktingvåg – då tror jag det är väldigt viktigt att det ska rapporteras på ett sätt så att människor förstår, så att man kan sätta världen och händelser från vårt perspektiv.
Du är ju själv journalist, med miljöinriktning och arbetar nu för bland andra tidningen Syre, som ges ut av Grön press. På vilka sätt försöker du själv begränsa din klimatpåverkan?
– Jag försöker i min lilla värld att inte slänga någonting som kan användas, eller ätas, för att inte behöva konsumera mer än nödvändigt.
Kan du själv se framför dig att du kommer att åka på något annat sätt än genom flyg till Bangladesh eller de andra länderna i Sydasien?
– Jag önskar att det vore enklare än det är. Det är ju ett par komplicerade gränsövergångar om man ska ta sig med tåg till Indien exempelvis, men tar man sig väl dit så tar man sig nog överallt i Sydasien utan flyg. Det går väl numera att åka båt till Maldiverna från Indien – hur pass klimatvänlig den båtfärden är vet jag dock inte.
◼︎ ◼︎ Boken Klimatflykt kan köpas genom bland andra Bokus, Adlibris eller Akademibokhandeln. Den kan också beställas direkt från Troy Enekvist (webbplats), alternativt efterfrågas och lånas på bibliotek.
Läs mer | Reportage av Troy Enekvist på Sydasien.se
