Hur utbildas barn med funktionshinder i Indien? Hur inkluderande är undervisningen för barnen med speciella behov och autism? Sydasien har träffat Shruti Taneja Johansson som disputerat på ämnet ”autism i indiska skolor”.
Shruti Taneja Johansson menar att vi måste vända på perspektiven och ställa nya frågor för att lära oss mer om barn med funktionshinder. Hon disputerade med sin avhandling om autism i indiska skolor vid Göteborgs universitet 2015. Sedan dess har hon utvecklat sin forskning kring utbildnings- och funktionshinderfrågor i Indien, och jag träffar henne på hennes kontor för att diskutera funktionshinder och utbildning i Indien.
Vad är det som inte fungerar i indiska skolor?
Shruti reagerade på den vanliga frågan och vände istället på frågeställning under arbetet med sin avhandling Autism-in-context. An investigation of schooling of children with a diagnosis of autism in urban India. Hon ville istället ta reda på hur indiska skolor fungerar, och hur barn med funktionshinder utbildas i Indien. Hon berättar om en process att tolka den komplexa situationen utifrån den indiska kontexten, och förstå hur autism tolkas i Indien av lärare och föräldrar.
Man kan inte se på funktionshinder utan att se nyanserna och komplicerade sociala mönster.
Som ung doktorand mötte hon motstånd. Hon fick höra av en professor på sin institution att det inte var någon mening att studera autism inom det indiska utbildningssystemet. Det fanns ju redan forskning kring vad som är effektiva utbildningsmetoder i Sverige. Det är just denna inställning Shruti vill motarbeta. Som titeln på hennes avhandling tyder på, pratar hon mycket om vikten av kontext och förutsättningarna för barnen som går i skolan.
Hur är då situationen i indiska skolor för barn med autism?
Shruti har utfört sin forskning i urbana områden där medelklassen är stor och tillgången och utbudet av stöd för barn med autism är större än på landsbygden. Enligt hennes studier är autism ett ord som lärare har hört talas om via populärkultur eller media, men har sällan någon annan koppling till syndromet.
Även om medvetenheten kring autism ständigt ökar, är kunskapen fortfarande låg bland lärare.
Den låga kunskapen om autism är inte enbart negativ menar Shruti som jämför med hennes erfarenhet från svenska skolor. De lärare som hon pratat med i Indien ser fortfarande individen i barnet och inte bara ett autistiskt barn. När hon diskuterat de autistiska elevernas förutsättningar beskriver de indiska lärarna ofta barnet utan förutfattade meningar och lyfte ofta fram deras positiva egenskaper.
Numera finns det regelverk som innebär att statliga skolor måste låta alla barn gå i skolan.
Utbildningsprogrammet Sarva Shiksha Abhiyan, översatt till ”utbildning till alla”, innebär att alla barn mellan sex och fjorton års ålder har rätt till skolgång. Alltså kan inte statliga skolor neka ett barn skolgång, men det innebär inte att skolan har resurser att ge autistiska barn det stöd som ibland krävs.
– Fokus har legat på att få barn att komma till skolorna men statistiken bygger på hur många barn som är registrerade i skolorna.Det behöver däremot inte säga något om närvaron eller skolans tillgänglighet. Nu måste vi fokusera på att få barnen att lära sig och ta till sig av utbildningen.
Enligt Shruti har utbildningen och förutsättningarna för autistiska barn förbättrats avsevärt de senaste tio åren. Utbudet av specialskolor i Indien ökar. Dessa skolor är ofta föräldrarkooperativ eller ideella organisationer som har kunnat utöka sin verksamhet med statligt stöd. Utvecklingen är driven av föräldrar som tar till sig information via internet på egen hand.
– Idag kan föräldrar som har dom möjligheterna läsa om behandlingar som är nya i USA och börja använda dom för sina barn nästa dag.
Tack vare föräldrars och organisationers engagemang diskuteras autism numera offentligt, och rättigheter för personer med autism är inkluderat i den nya lagen angående funktionshinder som godkändes i december 2016.
Däremot anses privatskolor, även billiga privatskolor, vara bättre än statliga skolor och specialskolor. Shruti hävdar att forskning visar att så inte alltid är fallet, men den allmänna uppfattningen är att det man betalar för har ett större värde. För de familjer som vill klättra i den sociala hierarkin är det alltså viktigt att deras barn går i privatskola. Det är vanligt att privatskolor hittar på ursäkter att få elever som kräver extra resurser att sluta på skolan. Det är inte längre accepterat att öppet avvisa ett barn på grund av deras funktionshinder. Istället skyller skolan på att de inte har resurser nog för barnet eller liknande ursäkter.
De föräldrar Shruti har träffat genom sin forskning beskriver hur de strategiskt måste välja hur mycket de ska berätta för personalen på skolan och när de ska berätta. För mycket information för tidigt kan innebära att barnet inte får börja eller fortsätta på skolan, och för lite information innebär att barnet inte får tillräckligt stöd.
Alla dessa aspekter och hela det indiska utbildningssystemet måste beaktas när man ska förbättra situationen för barn med autism i Indien. Shruti beskriver hur internationella organ och agendor har varit pådrivande i utvecklingen. Enligt internationella normer går utveckling mer och mer mot inkluderande undervisning, där barn med särskilda behov deltar i allmän undervisning. Hon är kritisk till detta och menar att man inte kan överföra ett system från ett land till ett annat.
– Hur kan man förvänta sig att en lärare med 50 till 60 elever i klassrummet ska kunna tillgodose enskilda barns behov?
Det är därför hon ständigt återkommer till vikten av att se barn och deras funktionshinder i deras kontext och se bortom ensidiga internationella diskurser.
Mer om | Shruti Taneja Johansson
Se presentation av Shruti Taneja Johansson på webbplatsen för Göteborgs universitet.
