S edan ”flyktingkrisen” 2015 har en restriktiv svensk asyllagstiftning införts som tycks slå särskilt hårt mot afghaner. Samtidigt har många volontärer, humanitära organisationer och kulturpersonligheter startat en rörelse som kräver att afghanerna ska få stanna. Vad som saknas i debatten är en förståelse för djuporsakerna till den afghanska massflykten, vilka inkluderar den misslyckade svenska och internationella insatsen i Afghanistan.
Migrationspolitikens vindar blåser i oförutsägbara riktningar inför det kommande valet. I symboliskt och känslomässigt centrum för de politiska tvärkasten står just nu afghanska asylsökande. Varje aspekt som rör afghanerna – säkerhetsläget i Afghanistan, deras ålder, Migrationsverkets beslut, utvisningarna, de politiska demonstrationerna, integrationsprocessen – har blivit politiserat. Varje aspekt väcker starka känslor. Varje aspekt kan därför utnyttjas i politiska agendor.
Föreställningar om afghaner tycks symbolisera allt som inte fungerar med svensk migrationspolitik.
För högern visar afghanerna att Sverige lockar till sig ”falska” asylsökande och därmed en bristfällig asyllagstiftning. För vänstern är de höga avslagen och utvisningarna prov på en alltmer främlingsfientlig migrationspolitik och signalerar slutet på Sverige som en av världens mest flyktingvänliga länder.
Afghanernas sak har också kraftigt mobiliserat volontärer, afghanerna själva och olika humanitära organisationer. Vi får blicka tillbaka till det stora stödet för de chilenska flyktingarna på 1970-talet för att hitta en liknande rörelse. Men till skillnad från chilenarna har rörelsen för afghanerna inte gett utdelning i form av fler beviljade beslut. Snarare tvärtom. I dagsläget beviljas endast 30 procent av afghanska asylansökningar.
Det är två motstridiga utvecklingar som de politiska partierna måste förhålla sig till i valrörelsen. Å ena sidan en alltmer accepterad diskurs om att de västerländska välfärdsstaterna inte klarar att ta emot mer asylsökande eller ”ekonomiska migranter”. Å andra sidan en inte obetydlig mängd folkliga rörelser (läs väljare) som motsätter sig denna utveckling och vill bibehålla en generös asyllagsstiftning.
Föga förvånande ser vi hur flesta riksdagspartier försöker anpassa sig till dessa två utvecklingar enligt en imaginär kalkyl om vilken anpassning som kommer att bringa störst utdelning i form av röster.
Således har Liberalerna motsatt sig Moderaternas förslag att på sikt frånta asylsökande möjligheten att söka asyl i Sverige och i stället övergå till ett kvotsystem där asylansökningar lämnas in och behandlas utanför EU. Moderaterna har välkomnat Socialdemokraternas nya migrationspolitiska förslag som vill drastiskt minska antalet asylsökande till 14 000 per år och ta bort försörjningsstödet och möjligheten att gå i skola för asylsökande som har fått avslag. Sverigedemokraterna har uttryckt att de nu står närmare Socialdemokraterna än Alliansen i migrationspolitiken, med undantag från den nya gymnasielagen som gör det möjligt för runt 9 000 främst afghanska ensamkommande att få uppehållstillstånd. Den nya lagen var en kompromiss mellan regerande Socialdemokraterna och Miljöpartiet efter en spricka som uppstod på grund av de två partiernas olika syn på de ensamkommande.
För att komplicera läget ytterligare har Centern låtit regeringens lagförslag gå igenom medan de andra alliansenpartierna Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna, samt Sverigedemokraterna har motsatt sig den. Enligt en opinionsundersökning gjord av Inizio/Aftonbladet i april 2018 svarade 70 procent av centerväljarna att partiet gjorde rätt i att låta lagen gå igenom. Men som helhet tyckte 60 procent av alliansväljarna att Centern gjorde fel.
Det som tyvärr saknas i debatten om afghanerna är Sveriges och andra västerländska staters roll i Afghanistan.
De djupgående orsakerna till den afghanska massflykten måste förstås ur ett globalt perspektiv, men de flesta partier kan eller vill inte se bortom nationalstaten. På så vis framstår afghanerna och andra asylsökande som ett utomstående hot och inte som en effekt av ett globalpolitiskt spel med nationalstater som spelutvecklare, huvudspelare och domare. Vips så behöver man inte bekymra sig om nykolonialism eller den destabiliserande effekt västerländsk ”humanitär militarism” har haft i länder som Irak, Libyen och Afghanistan.
USA, det överlägset mest inflytelserika landet i Afghanistan, har uttryckligen fokuserat på terrorismbekämpning. Som Richard Holbrooke, president Obamas speciella diplomat i Afghanistan 2009-2010, en gång sa: USA är inte i Afghanistan för att öka kvinnors makt, utan för att bekämpa terrorister. Detta fokus på terrorismbekämpning har inneburit att USA har hjälpt en afghansk politisk elit som är välvilligt inställt till det västerländska engagemanget att komma till makten. Det är därför som man stödde såväl president Hamid Karzai som Ashraf Ghani, båda med lång erfarenhet av arbete i västerländska organisationer.
Detta fokus har också inneburit att det afghanska statsbygget var ett fasadarbete. Under 2017 publicerades statliga rapporter i Sverige och USA som utvärderade respektive ländernas insatser sedan 2002. Båda rapporter gör gällande att säkerhetsläget har försämrats och utvecklingsarbetet har misslyckats. Målen har varit kortsiktiga och spretiga och fokus har vida oproportionerligt fallit på militära operationer och terrorismbekämpning.
Det är framför allt två konsekvenser av den internationella ockupationen som måste dryftas i varje diskussion som söker att utröna orsakerna till såväl våldet som nästan dagligen härjar i Afghanistan som massflykten av människor.
För det första, många afghaner ser den USA-stödda afghanska staten som illegitim. Som en bakgrund till denna syn är en historisk myt bland afghaner om Afghanistan som ett land vars legitima regeringar alltid har försvarat Afghanistans suveränitet mot kolonialmakter och imperier. Dagens afghanska regering kan liknas vid den afghanska kommunistregeringen i så måtto att båda anses av många ha varit andra staters undersåtar. Talibanerna har framgångsrikt utnyttjat detta i sin kritik mot den afghanska regeringen.
För det andra, de militära operationerna har inte lyckats stabilisera säkerhetsläget och därmed har den politiska, sociala och ekonomiska utvecklingen också uteblivit. Faktum är att den stora mängd afghaner som begav sig mot Europa under 2015 gjorde så efter att de ekonomiska effekterna av tillbakadragandet av USA:s trupper gjort sig gällande. Afghanistan sjönk nämligen i en djup ekonomisk kris och massarbetslöshet efter tillbakadragandet.
Det är fullt möjligt att den negativa inställning mot afghanska asylsökanden som vi ser från de svenska partiernas sida döljer en motvilja att ta ansvar för de dystra resultaten av det internationella engagemanget och de ytterst politiserade antagandena som denna byggde på.