Historiska förtecken kring Västbengalens val

RSS paraderar i Kolkata
Se Fotogalleri 15 Foton
Hindufundamentalister i RSS paraderar i Kolkata 2018. Foto: Lars Eklund
Västbengalens chefsminister Mamata Banerjee
Sekulära partier i gemensam aktion
Modisupportrar i Kolkata
Supportrar till premiärminister Modi
Modi kampanjar i Västbengalen den 12 april 2021
Indiska kommunister och allierade på väg till kampanjmöte
Mask föreställande Modi på lastbil i Kolkata
Aktivist i Kolkata protesterar mot Indiens nya medborgarskapslagar
TMC-medlemmar på motorcyklar
Politisk graffiti i Västbengalen 1984
Bild på nationalpoeten Tagore
Riksha i Kolkata
Shantiniketan
RSS paraderar i Kolkata
Premiärminister Modi hedrar Savarkar

Delstatsvalet i Västbengalen som pågår till slutet av april väntas bli en framgång för hindunationalistiska BJP. Denna östliga delstat har ”utgjort en sekularismens enklav och fristad i Indien”, skriver Lars Eklund i denna essä där han sätter vågen av hindunationalism i ett historiskt perspektiv.

Den 2 maj offentliggörs resultatet av 2021 års delstatsval i indiska Västbengalen, ett val uppdelat på åtta valdagar under april månad och som är av stor betydelse, då det förväntas bli en stor framgång för premiärminister Narendra Modis parti BJP, Bharatiya Janata Party, och dess hindunationalistiska agenda som går under beteckningen Hindutva.

Även om BJP måhända inte når ända fram och tar över styret i Västbengalen denna gång så är deras spektakulära frammarsch ett reellt faktum i detta Bengalen, som i flera decennier utgjort något av en sekularismens enklav och fristad i Indien.

Kampen har stått mellan det idag på riksplanet helt dominerande BJP och det lokala populistiska partiet Trinamool Congress (TMC) under ledning av Mamata Bannerjee – kvinnan som 2011 såg till att förpassa den av CPI(M) ledda vänsterfronten bort från makten efter 35 år styre.

Fakta West Bengal Assembly Elections 2021

Den som vill följa utvecklingen kring valet i Västbengalen, dagsaktuella händelser och resultat kan gå in på dedikerade valsidor hos exempelvis New indian Express, The Times of India, The Hindu eller The Print. Det västbengaliska parlamentet har 294 ledamöter och 148 behövs för majoritet. Delstaten hade enligt folkräkningen 2011 drygt 91 miljoner invånare, och enligt beräkningar är befolkningen nu drygt 100 miljoner. Fyra av sammanlagt åtta faser har till dags dato genomförts och de slutliga genomförs 27–29 april. Engelska Wikipedia har en detaljerad sida om valet, som uppdateras kontinuerligt. Den västbengaliska valkommissionärens sida är av det mer byråkratiska slaget. /Redaktionen Sydasien

Och nu har hindunationalismen brett ut sig och en uppsjö av Mamatas ministrar och partiledare har de senaste månaderna bytt sida och hoppas bli segervissa BJP-kandidater. Att erövra Bengalen – Indiens intellektuella och kulturella centrum – ses av BJP som sin viktigaste uppgift för närvarande, och Narendra Modi och hans närmaste underhuggare Amit Shah har gång på gång besökt Västbengalen de senaste månaderna och hållit storslagna massmöten inför valet.

Detta val är alltså uppdelat på åtta omgångar, exceptionellt för en relativt liten och fredlig delstat som Västbengalen. Men motivet bakom det beslutet, fattat av den indiska valkommissionen (som centralregeringen för övrigt kontrollerar och ohejdat utnyttjar), är uppenbart. Det har gjort det möjligt för Modi att kampanja gång på gång runtom i delstaten.

Bilderna från valmöten i Kolkata kan också ses i galleriet i artikelns inledning. Valet i Västbengalen genomförs samtidigt som antalet fall av covid-19 ökar i flera delar av Indien. Bilder: Shutterstock

När jag i maj 1982 första gången kom till indiska delstaten Västbengalen med metropolen Calcutta (dagens Kolkata) var det till en mycket annorlunda politisk situation, och jag råkade komma dit just som det pågick valkampanj. Medan större delen av Indien vid den tiden helt dominerades av Indira Gandhis Kongressparti – som återtagit sin starka ställning i landet efter det katastrofala undantagstillståndet 1975-76 – så styrdes Västbengalen av en vänsterfrontsregering med det marxistiska kommunistpartiet CPI(M) i spetsen.

Vänsterfronten hade innehaft makten sedan 1977, och hade nästintill total dominans i delstaten, fast något mindre just i huvudstaden Calcutta (där Kongresspartiet dominerade) samt i Himalaya-regionen längst uppe i norr där i Darjeeling slagorden på väggarna handlade om att ”bojkotta de bengaliska valen” och ”frihet åt gurkhaland”. Befolkningen där uppe bestod till största delen av nepaleser och tibetanska flyktingar som inte kände någon samhörighet med bengalerna nere på slättlandet.

Politisk graffiti i Västbengalen 1984
Graffiti med valparoller målade på en mur i Jhargram, Västbengalen 1984, för CPI(M) och Kongresspartiet. Foto: Lars Eklund

Men i Calcutta bestod slagorden på väggarna nästan uteslutande av texter till förmån för kongresspartiet respektive CPI(M). Valkampanjen var i full gång, och även om det fanns fler partier som kämpade i valet så stod den stora kraftmätningen mellan Kongresspartiet och CPI(M), det totalt dominerande partiet i vänsterfronten – som i detta valet 1982 för första gången sedan partisprängningen 1964 emellertid också inkluderade det andra, mera Moskva trogna kommunistpartiet CPI. Övriga små partier i vänsterfronten var Forward Bloc – ett parti en gång skapat av frihetshjälten Subhas Chandra Bose – och Revolutionary Socialist Party (RSP).

I tidningarna kunde man följa dåvarande premiärminister Indira Gandhis turné runt i Västbengalen där hon häftigt angrep vänsterfronts-regeringen i delstaten. På samma sätt som BJP idag eftersträvar att ta över styret i alla Indiens delstater kämpade på den tiden Indiras kongressparti frenetiskt för att få makten också i de få delstater där partiet då stod i opposition och framför allt i kommunistdominerade Västbengalen och Kerala.

Vänstern och kongresspartiet som alltså förr var huvudmotståndare har nu 2021 paradoxalt nog gått samman i en valallians, men denna sekulära tredje kraft betraktades inför valet som nästintill chanslös att vinna mer än på sin höjd något enstaka mandat.

Premiärminister Modi och den den hindunationalistiska rörelsen ser framgångar i Västbengalen som särskilt betydelsefulla

För premiärminister Narendra Modi och den hindunationalistiska rörelsen som han företräder ses framgångar i Västbengalen som särskilt betydelsefulla, då denna del av Indien så länge framstått såsom varande immun gentemot den kast- och religionsbaserade politik som kännetecknar BJP:s agerande i deras starkaste fästen i norra Indien, inklusive det så kallade hindi-bältet (med vilket avses det folkrika Uttar Pradesh och angränsande hindi-språkiga delstater).

Där genomför BJP-delstatsregeringar utan att tveka repressiva åtgärder och diskriminerande lagstiftning specifikt riktad mot muslimer och kristna, och rättsprocesser mot alla som på något vis kritiserar regimen. Kritiska journalister, forskare och studenter stämplas som landsförrädare och kan hållas inspärrade i månader och år utan rättegång, ja de nekas till och med regelmässigt borgen.

Bengalen har de senaste 100 åren haft ett rykte om sig att vara mera progressivt och framstegsvänligt än övriga Indien – kanske med södra Indien som god tvåa. I stället för fokus på kast och religionstillhörighet har man här fokuserat på klass och motsättningar mellan fattiga och rika, och därtill en betoning av religös tolerans, inte minst under de 35 åren av vänsterstyre.

Man brukar dra en rät linje från 1800-talets bengaliska sociala och religösa reformatorer som Raja Rammohan Roy, Swami Vivekananda och Ishvar Chandra Vidyasagar, representanter för en upplysningsepok som kallades för den bengaliska renässansen till det förhållandevis sekulariserade samhälle som Bengalen ansetts ha varit fram tills idag.

Bild på nationalpoeten Tagore
Rabindranath Tagore nationalpoet för både Indien och Bangladesh. Foto: Lars Eklund

Särskilt stor roll spelade Nobelpristagaren Rabindranath Tagore (1861-1941), poet, författare, konstnär, kompositör, pedagog, och tillika frihetskämpe i kampen mot det brittiska kolonialstyret. I sina verk stod han konsekvent för gränslös internationalism – han motsatte sig den chauvinistiska nationalism som dåtidens Tyskland och Japan stod för, och han förespråkade envist värdet av religiös tolerans.

Han skulle förmodligen inte haft något alls till övers för dagens hindunationalistiska regim. Och trots att han själv kom från en av Bengalens mest förmögna familjer blev Tagore en varm förkämpe för kvinnors och fattiga lantarbetares rättigheter.

Intressant nog är både Indiens och Bangladeshs nationalsånger verk av Tagore. Han dog ju innan Indiens delning 1947 vilket möjliggjort att han kunnat bli två länders nationalpoet. Amar Shonar Bangla (Mitt vackra Bengalen) heter Bangladeshs sång och Jana Gana Mana är Indiens.

Den senare sången sjungs i officiella sammanhang alltid bara en vers, men den består egentligen av fem verser, och den andra versen är min favorit. Till den versen har Tagore skrivit en text om att Indien är ett land för alla dess invånare oavsett religionstillhörighet. Hinduer, buddhister, sikher, jainer, parser, muslimer och kristna ”väver kärlekens krans”. En formulering som är väsensskild från hindutva-ideologins tankar om att Indien ska vara en exklusiv hinduisk nation där minoriteter visserligen får finnas men då helt och hållet på hindumajoritetens villkor.

Modi och BJP inser att Tagore är varmt uppskattad bland den bengaliska medelklassen

Nu inser dock Modi och BJP att Tagore och de ideal han stod för fortfarande är varmt uppskattade bland den bengaliska medelklassen, inklusive den intellektuella elit som brukar gå under beteckningen Bengali Bhadralok. Det av Tagore skapade universitetet – Vishva Bharati University i Shantiniketan är  dessutom ytterst prestigeladdat. Lägg därtill filmregissören Satyajit Ray (1921-1992) och hans internationellt prisade filmer – ofta baserade på verk av Tagore – och världsberömde utvecklingsekonomen Amartya Sen som tilldelades svenska Riksbankens ekonomipris till minne av Alfred Nobel 1998. De har också starkt bidragit till bilden av en progressiv och tolerant atmosfär i Bengalen.

Alltså kan Modi inte öppet ta avstånd från dessa ideal utan att tappa förtroende bland den hinduiska medelklass som han appellerar till. Hans strategi blir istället att appropriera Tagore, göra honom till en nationell ikon, en symbol att vörda, på samma sätt som hindunationalisterna tidigare gjort av Mahatma Gandhi – samtidigt som man ogenerat hyllar hans mördare Nathuram Godse, och som man mindre framgångsrikt också försökt göra med daliternas ledargestalt Dr. Ambedkar.

Shantiniketan
Shantiniketan, skola och universitet skapat av Tagore. Foto: Lars Eklund

Någon månad innan valet 2021 kom därför Modis närmaste man, inrikesminister Amit Shah till Bolpur/Shantiniketan för att visa sin respekt för Tagore. Han möttes av protesterande studenter som genomskådade falskspelet att hylla ikonen Tagore samtidigt som man på intet vis vis delar hans ideal, men många bengaler trodde på Shahs uppriktighet, och såg det som att man inte behöver frukta att BJP vid en  eventuell valseger ska utradera Tagores arv.

Underblåsande av kast- och religionsmotsättningar ingår i BJP:s strategi

Den andra strategin som BJP valt för att locka till sig väljarstöd i Västbengalen har varit att underblåsa och uppmuntra kast- och religionsmotsättningar, och då i synnerhet vända sig till eftersatta dalitkaster (scheduled castes) som utgör nästan en fjärdedel av befolkningen i Västbengalen och vinna deras förtroende.

För trots mycket tal genom åren om hur Västbengalen är annorlunda, att kasttillhörighet här inte spelar någon väsentlig roll, är detta inte överensstämmande med verkligheten. I själva verket har Västbengalen dominerats av högkastiga brahmingrupper som överallt annars i norra Indien, även under vänsterns maktinnehav. Det räcker med att studera efternamnen – som också är deras kastnamn – på makthavare och framträdande politiker liksom majoriteten av välbeställda läkare, jurister och professorer.

De heter i stor utsträckning Bandyopadhyay, Chattopadhyay och Mukhopadhyay – fast kastnamnen oftast anglifierats till Bannerjee, Chatterjee och Mukherjee. Detta gör att BJP kunnat exploatera ett budskap att en högkastig elit styr delstaten utan att bry sig om fattiga daliters situation samtidigt som delstatsregeringen gett fördelar till den muslimska minoriteten som utgör 30 procent av befolkningen i genomsnitt (men som på vissa ställen utgör nästan 60 procent). Mamata Bannerjee har exempelvis gett finansiellt stöd till att utbilda islamiska imamer, vilket naturligtvis hindunationalisterna tacksamt utnyttjat i sin propaganda.

Särskilt har BJP de senaste åren bedrivit omfattande kampanjer bland en dalitgrupp som heter matua namasudra och som befolkar stora områden nära gränsen till Bangladesh. En överväldigande del av dem har ursprungligen flytt från Östpakistan (före 1971) och sedermera från Bangladesh efter att ha utsatts för diskriminering där.

I indiska parlamentsvalet 2019 röstade en stor del av alla matuas på BJP och nu två år senare är stödet ännu starkare. En viktig orsak därtill är BJP-regeringens kontroversiella medborgarskapslag som ger rätt till att vinna indiskt medborgarskap för flyktingar från Afghanistan, Pakistan och Bangladesh, fast endast om de tillhör en religiös minoritet – muslimer är under inga omständigheter välkomna oberoende av om de eventuellt åberopar flyktingskäl.

Inom parentes kan nämnas att detta är något som för övrigt också gäller muslimska rohingya-flyktingar som sökt skydd i Indien. Deras flyktingskäl underkänns och Indien har under april månad skamligt utvisat en mängd rohingyas tillbaka till grannlandet Myanmar och dess brutala militärregim – som Indien månar om att hålla sig väl med.

RSS paraderar i Kolkata
Hindufundamentalister i RSS paraderar i Kolkata 2018. Foto: Lars Eklund

Hindunationalisternas organisationer innefattar förutom den ursprungliga paramilitära rörelsen RSS (Rashtriya Swayamsevak Sangh), grundad 1925, och dess politisk gren i form av BJP också  ett dussintal andra andra sammanslutningar. Samlingsbeteckningen är Sangh Parivar, som tidigare under många år hetsat mot all immigration från Bangladesh som en viktig punkt på agendan och krävt att alla illegala invandrare ska utvisas. Nu är kravet begränsat till att bara muslimska invandrare ska utvisas. Det innebär för matuas och andra hinduiska flyktingars/invandrares del att de ges trygghet att stanna i Indien.

På samma sätt har BJP vänt sig till andra kastgrupper i delstaten och pekat på hur dessa må gynnas av att dessa kollektivt röstar på BJP i valet, stödet växer och dessvärre bidrar partiets starkt anti-muslimska budskap till detta.

Det finns dock historiker och religionsforskare som menar att berättelsen om denna pågående ”normalisering” av Västbengalen, att kast och religion är det som i allt hög grad formar samhället, och bilden av att hindunationalismen breder ut sig medan sekularism och radikalism trängs undan från agendan är ofullständig.

Visst stämmer det att dagens hindunationalister för in nya element hämtade från deras nationella agenda i ett försök att strömlinjeforma den hinduiska kulten. Detta genom att fokusera på guden Ram (en av Vishnus avatarer) som man är i full färd med att bygga ett enormt tempel åt i staden Ayodhya, genom att göra hälsningsfrasen Jai Shri Ram mer eller mindre obligatorisk, och genom att uppföra små tempel tillägnade apguden Hanuman (med stark anknytning till Ram) runt om i Bengalen, bland annat i byn Shrichandrapur strax utanför Tagores universitetsstad Shantiniketan.

Riksha i Kolkata
Gatuliv i Kolkata: handdragna rikshor fortfarande i bruk 2019. Foto: Lars Eklund

Men frågan är om den pågående processen verkligen är ett så knivskarpt brott mot det förflutna. Kanske är det måhända istället så att den gångna upplysta hundraårsperioden utgjort en parentes sett utifrån ett längre tidsperspektiv.

Faktum är nämligen att den extrema form av politiserad hindunationalism som kallas Hindutva har sitt ursprung just i Bengalen. Dess tankegångar lanserades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av framträdande bengaliska författare.

Bankim Chandra Chatterjee (1838-1894) skrev en dikt på sanskrit med titeln ”Vande Mataram” (”Jag knäböjer inför dig, Moder”) som ingick i hans roman Anandamath 1882. En tonsättning av dikten spelade stor roll i frihetskampen mot britterna som därför förbjöd sången.

Efter Indiens självständighet förklarades sången vara en nationalsång men då dess innehåll är helt och hållet förknippat med hinduism valde regeringen att hellre att göra Tagores Jana Gana Mana till officiell nationalhymn. Idag har Hindutva-förespråkarna gjort ”Vande Mataram” till sitt stridsrop och man kräver att sången ska överta ställningen som nationalhymn.

Inom Hindutva är idén om hinduers överlägsenhet bärande

Vid ett tidigare besök i Västbengalen 2018 deklarerade Amit Shah att Vande Mataram är ett ”uttryck för Indiens nationella pånyttfödelse. Vår nationalism är kulturell och Bankim Chandra vår urkälla (fountainhead)”.

Begreppet Hindutva introducerades ett decenniun senare av Chandranath Basu (1844- 1910), en i Calcutta bosatt beundrare av Bankim och som själv författade ett monumentalt verk på bengali kallat Hindutva – Hindur Prakrita Itihas. I detta verk publicerat 1892 deklarerar han att hinduer är fundamentalt överlägsna gentemot anhängare av alla andra religioner och i synnerhet företrädare för västerländsk kultur.

Han avvisade också bestämt rätten att konvertera till en annan religion och han slog fast att Indien inte kan tillåtas vara ett hemland för ”främmande religioner” som islam och kristendom.

Premiärminister Modi hedrar Savarkar
Premiärminister Narendra Modi hedrar minnet av Veer Savarkar (1883-1966) den 26 februari 2015, årsdagen för Savarkars död.

Men den som framför allt kommit att förknippas med hindutva-begreppet är Vinayak Damodar Savarkar (1883-1966) från Maharashtra. Han var politisk aktivist och radikal nationalist som grundade organisationen Hindu Mahasabha som låg bakom mordet på Mahatma Gandhi 1948.

Savarkars bok Hindutva: Who is a Hindu?, publicerad 1923, utgör den grundläggande texten för dagens hindunationalister.

Denne Savarkar och hans hindutva-ideal är idag en förebild för BJP, och premiärminister Modi har kallat Savarkar för ”den sanna sonen till Moder Indien och en inspirationskälla för många människor”. Vid flera tillfällen har Modi dessutom valt att tillbe ett porträtt eller snarare ett altare tillägnat Savarkar som placerats i indiska parlamentet.

Hindutva sprids nu över hela Indien, och som framgått av vad jag skrivit ovan gäller detta dessvärre även för det Västbengalen som många med mig länge betraktat som immunt mot hindunationalisternas intolerans och hatiska anti-muslimska budskap.

Läs mer Om Savarkar

Hans Magnussons faktaspäckade artikel ”Sangh Parivar – ett hindunationalistiskt nätverk” om Savarkar och Hindutva publicerades på Sydasien.se den 8 juli 2017.

Sangh Parivar – ett hindunationalistiskt nätverk

Lars Eklund

Lars Eklund var redaktör för Sydasien 1982–2007. Åren 2001–2016 var han biträdande föreståndare för SASNET, det akademiska nätverket i Lund som har fokus på Sydasien, därefter redaktör för Nordiskt Sydasiennätverk. Med Staffan Lindberg publicerade han 2018 boken ”Miraklet Indien och dess baksida” (kan beställas av Lars, sydasien@sydasien.se).

Kategorier:

Tidskriften Sydasien rapporterar om Indien, Pakistan, Sri Lanka, Bangladesh, Afghanistan, Nepal, Bhutan och Maldiverna. Sedan 1977 följer Sydasiens nätverk av skribenter och fotografer det som sker i regionen. Vårt gemensamma mål är att erbjuda kryddstarkt innehåll och bidra till fördjupade kunskaper.

FÖLJ OSS

Arkiv
Translate: العربية العربية বাংলা বাংলা 简体中文 简体中文 English English Français Français Deutsch Deutsch हिन्दी हिन्दी Italiano Italiano 日本語 日本語 ဗမာစာ ဗမာစာ नेपाली नेपाली پښتو پښتو Português Português ਪੰਜਾਬੀ ਪੰਜਾਬੀ Русский Русский සිංහල සිංහල Español Español Svenska Svenska தமிழ் தமிழ் اردو اردو