Hinduismens gudar: 330 miljoner eller en överordnad

Det finns onekligen en mångfald  av gudar inom hinduismen, vilket återspeglas i Veda-skrifterna. Det talas både om ”330 miljoner gudar” och en överordnad gud. Oavsett vilket kan hinduismen lära oss att tydligare se komplexiteten i livet, skriver Elin Thorsén.

Det första som möter dig när du kommit av planet och ska ta dig igenom passkontrollen på Indira Gandhi International Airport, Delhi, är gigantiska skulpterade händer formade i olika mudras, eller symboliska hand- och fingerposer.

Händerna är uppsatta högt upp i taket över diskarna där du välkomnas in till Indien genom en stämpel i ditt pass (alternativt blir ivägskickad) som för att ge dig en första välsignelse i det nya landet.

Mudras används ofta i religiösa gestaltningar. Ser du en avbildning av någon av de många hinduiska gudarna, eller av Siddharta Gautama, Buddha, så är deras händer ofta formade i olika symboliska representationer av till exempel beskydd eller välsignelse. Händerna på Delhis flygplats hänger dock frikopplade på väggen, utan att avslöja vem de skulle kunna tänkas tillhöra.

Det slog mig sist jag passerade under de där händerna, vilket snudd på genialiskt drag det var att placera just dessa där. Indien är, alla sina it-företag till trots, intimt förknippat med andlighet och religion för de flesta.

Därför, kan man tycka, är det högst lämpligt att välkomna nyanlända med en välsignande gest för att skapa en religiös air, vilket händerna gör utan att för den skull vara övertydliga eller personifierade.

För säg om man skulle behöva välja ut en gudomlig gestalt att göra det här jobbet, vem skulle man välja? Vilken religiös figur skulle kunna representera hela Indien? Det skulle möjligen vara Gandhi då, som länge fått symbolisera sinnebilden av en andlig indier, men jag är inte så säker på att alla skulle ställa upp på hans asketiska tolkning av livet i dagsläget om det kom till kritan.

Dessutom finns det vid sidan av majoritetsreligionen hinduism en stor andel muslimsk befolkning i landet, samt sikher, jainer, buddhister, parser och kristna. Och säkert än fler religiösa tillhörigheter jag inte känner till.

Indiens religiösa värld är förbryllande. Så fort du tror dig fått kläm på hur saker och ting hänger ihop, så dyker en ny pusselbit (eller ny gud) upp som omöjliggör logiken i allt du dittills trott dig förstå. Inte nog med att det finns så många olika religioner representerade i Indien, bara inom den hinduiska traditionen finns en mängd olika gudomligheter och gudsuppfattningar.

Det sägs ibland att det inom hinduismen finns 330 miljoner gudar. Huruvida den siffran skall tolkas bokstavligt eller symboliskt är oklart. Säkert är i alla fall att de gudar som samsas under beteckningen ”hinduism” är många.

Mångfalden av gudar återfinns redan i Veda, de mystika, rituella verk som under årtusenden traderats muntligt innan de skrevs ned, och som ligger till grund för vad som brukar benämnas den brahminska (prästerliga) traditionen.

I Vedaskrifterna representerar gudarna ofta naturkrafter, så som eld, vind och vatten. Där återfinns beskrivningar över hur man skall gå tillväga för att tillfredsställa gudarna genom olika eldoffer. På den tid då Veda sammanställdes verkade gudarna vara nyckfulla varelser som inte var främmande för att köpslå med människor om deras framtida lycka.

De vediska gudarna fick så småningom sällskap av de gudomar vi idag mest förknippar med hinduism och kanske känner igen ifrån så kallade god posters, pastellfärgade representationer av gudar och gudinnor där de ofta avbildas med stora, docklika ögon och rosiga kinder, drömskt leende.

Vishnu, liggandes på den kosmiska ormen Sesa, Lakshmi med lotusblommor i händerna, Shiva med sin treudd och sitt tovade hår, Durga på sitt lejon, elefantguden Ganesha och många andra. Somliga gudar och gudinnor, som de ovan nämnda, vördas i hem och tempel över hela subkontinenten. Sedan finns det även en mängd lokala gudomar.

Förutom i tempel syns dessa gudar och gudinnor även ofta på tv. Filmatiseringar av traditionella gudaberättelser är enormt populära och visas ofta i serieform, inte olika såpoperor med intriger, kärlek och ond bråd död.

Det finns också en tradition av att vid högtider spela upp scener ur kända gudaberättelser, då både barn och vuxna iklär sig rollerna som de olika gudomligheterna. Gudarna och gudinnorna blir på det viset ett levande inslag i det vardagliga livet, nästan som bekanta eller släktingar man tycker sig känna. De blir på något sätt väldigt mänskliga, sina många armar och superkrafter till trots.

Diverse forskare, filosofer och teologer, både indier och icke-indier, har i århundraden diskuterat hur mängden gudar och gudinnor egentligen ska tolkas. Somliga har hävdat att hinduismen är en polyteistisk religion, det vill säga att man dyrkar flera gudar, punkt slut.

Andra har hävdat att det trots mångfalden gudar finns en överordnad gud, alltså en blandning mellan ståndpunkterna en eller många, något som ibland betecknas som henoteism.

Åter andra hävdar att gud i slutändan står att finna inneboendes i alla väsen, vilket kallas monism. Sanningen, om det finns någon sådan, ligger förmodligen någonstans i alla de här olika synsätten.

Det är inte ovanligt att i ett och samma samtal få höra om skillnaderna emellan de olika gudarna, och att de i slutändan alla är en och samma. Kanske är det helt enkelt så att det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra. Gud kan vara en och flera, kvinna och man på samma gång.

Inte nog med förvirringen kring huruvida gud(arna) är en eller flera, tvetydigheterna slutar inte där. Somliga hävdar dessutom att människorna i själva verket också är gudomliga till sin natur (bara det att de flesta av oss inte insett det).

Ett vanligt koncept som ofta förs på tal då det gudomligas natur inom hinduismen diskuteras är att den individuella själen, atman, i sitt väsen är identisk med brahman, ”världssjälen”.

Den individuella själen kan likställas med en droppe som på en och samma gång är separerad ifrån havet i formen av en droppe, men som, när den återvänder till havet, fullständigt förenas och löses upp i det. Detta innebär med andra ord att det som benämns som Gud eller det absoluta, i själva verket finns inuti människorna själva.

I Indiens stora epos Ramayana återfinns många skildringar av människor som genom att utöva sträng askes blivit så kraftfulla att till och med gudarna måste lyda deras vilja. Gränsen mellan gudar, gudinnor och vanliga dödliga flyter därför ihop en smula. Det är svårt att avgöra vem som står högst i hierarkin.

Jag kommer att tänka på en händelse som inträffande i pilgrimsstaden Varanasi ett antal år tillbaka som illustrerar den här flytande gränsen. En morgon hördes en pampig parad gå förbi i procession genom gränden utanför huset där jag bodde.

Jag tittade ut och såg att det var en människoliknande figur som bars i en bärstol, omgiven av en stor folksamling och en ostämd blåsorkester (oumbärlig i alla festliga sammanhang). Jag tog för givet att det var en eller annan gudastaty som var på väg för att bli nedsänkt i Ganges, något som i de kvarteren var en rätt så vanlig syn.

När gudastatyer av en eller annan anledning har uttjänat sitt syfte och inte behövs längre, så kastas de ofta i den heliga floden, eftersom det vore respektlöst att göra sig av med dem på något annat sätt.

Då jag lite senare av nyfikenhet anslöt mig till processionen, som då hunnit ned till flodbädden, såg jag till min förvåning att det var en avliden människokropp som suttit uppe i stolen. Den döde, blev jag upplyst om, var tidigare överhuvud för ett närliggande ashram (religiöst center), och ansågs under sin livstid ha nått ett stadie av andlig renhet och upplysning.

Han skulle därför nu efter sin död inte brännas som är det vanliga tillvägagångssättet vid en begravning, utan sänkas ned i den heliga floden Ganges efter diverse ritualer. Detta begravningssätt är som tidigare nämnt oftast reserverat för gudastatyer, men de mänskliga varelser som under sin livstid har blivit tillräckligt renade och gudomliggjorda kan alltså också få avsluta sin kroppsliga existens på detta sätt.

Gudinnor, gudar, gudomliggjorda människor, och så demoner (för sådana finns också). Den hinduiska gudavärlden andas kaos, samtidigt som allt sägs vara uppordnat efter moralens och det högsta godas principer, dharma.

Jag tror att en viktig sak den hinduiska traditionen med all sin mångfald kan lära oss, som ateist, agnostiker eller troende, är att se komplexiteten i livet. Det går inte alltid att dela upp världen i svart och vitt, antingen eller, profan eller gudomlig. Många olika sanningar kan existera samtidigt.

Det finns också en valfrihet att välja den manifestation av det gudomliga som tilltalar en mest, och på det sättet utveckla sin egen personliga relation till någon av de många – enligt somliga 330 miljoner – gudarna och gudinnorna. Eller att istället finna det ”gudomliga” i mänskligheten själv.