Efter snart 52 år av självständighet kämpar Bangladesh mot fattigdom, miljöförstöring och ett enormt beroende av textilexport. Mycket sker i motvind. Men ljusglimtar syns på horisonten och i huvudstaden Dhaka tar en tunnelbana form.
”Du har i alla fall spelat inför publik helt själv någon gång. Jag har aldrig gjort det.”, genmälde George Harrison efter att Bob Dylan hade uttryckt osäkerhet inför den kommande spelningen: ”It’s not my scene”.
Medan ex-Beatlen och pop-poeten debatterade scenskräck och huruvida det var deras ”scen”, pågick folkmord, krig och massflykt i landet i fråga långt bort i öst. Det moderna Bangladesh var på väg att födas.
Delningen av Indien och Pakistan skar rakt genom bygder och gårdar. Ohyggliga siffror lidande går att rada upp i oändlighet, både i det som idag utgör gränsen mellan det östligaste av Pakistan (från Gilgit-Baltistan och Azad Kashmir ner till Punjab och Sindh) och det västligaste av Indien (Ladakh och Jammu & Kashmir via Punjab och Rajasthan ner till Gujarat) och det på den tiden märkligt utskuret exklavistiska Östpakistan.
Det frihetssträvande land som uppsteg ur fruktansvärda förhållanden i östra Bengalen möttes av brutalt motstånd från Yahya Khans militärjunta i landets västra del, Västpakistan med Islamabad som huvudstad. Bangla Desh betyder för övrigt just det fria Bengalen.
Mukti Bahini, den bengaliska militären är sammansatt av en blandning av paramilitärer, civila och militärer, vilken tog form efter att den västpakistanska militären lanserat Operation Searchlight i mars 1971. Den pakistanska militären fick momentum under monsunperioden, men efter hand lyckades den bengaliska gerillan slå tillbaka, inte minst genom Operation Jackpot som slog ut stora delar av den västpakistanska flottan och Bangladesh Air Force som flög i moträder.
När Pakistan också bombade motståndsfästen på den indiska sidan av gränsen drogs Indien in i kriget den 3 december 1971. Striderna som hade utkämpats främst i Bangladesh spreds till att innefatta sammandrabbningar mellan Indien och Pakistan. Den konflikten pågår än idag i Jammu och Kashmir med geopolitiska, religiösa och revanschistiska förtecken.
Ett sätt som landet drar in startkapital på, är att erbjuda de billigaste produktionskostnaderna för många internationella kläd- och textilmärken.
Bob Dylan, George Harrison och framför allt Ravi Shankar genomförde The Concert for Bangladesh och samlade in 243 418 US dollar och 50 cent. Joan Baez hypnotiska låt Bangla Desh sätter sig som ett sår i det västerländska medvetandet om världen. Platser som Saigon, Hanoi och Hai Phong ska senare göra detsamma.
Mer pengar samlas in. Men konserten och dess syfte glöms fort bort. Totalt är det bara mellan 12 och 13,5 miljoner (i den tidens penningvärde) som når fram. Det gör något med solidariteten, och banar väg för framtida välgörenhetsgalor som Live Aid. Men världen har snart tappat fokus på Bangladesh och vänt blicken någon annanstans.
När Vietnam gick mot Phnom Penh
Och Kina gick mot Vietnam
När allting sprack med en suck
Och alla långsamt försvann
Textraderna av Carsten Palmaer beskriver skiftet, hur nya skådeplatser skapas. Snart väcks världens intresse för Afghanistan, med Sovjet som angripare snarare än USA, som tvärtom stödjer talibanerna och kallar dem frihetskämpar.
Sydafrika, Panama och andra länder följde efter. Med Ronald Reagans The Strategic Defense Initiative, mer känt som Star Wars program, vändes blickarna uppåt. Kalla kriget gick in i vad som skulle bli dess sista fas. Samtidigt ska Bangladesh bygga en nation.
Ett sätt som landet drar in startkapital på, är att erbjuda de billigaste produktionskostnaderna för många internationella klädmärken. De gör det för att lönerna kan hållas extremt låga.
Bangladesh är kanske känt för mycket, men en sak är att det en gång så stolta Bangla Desh numera ofta återfinns inuti kläder av olika märken. Alltid med prefixed ”Made in”, sällan med mer detaljer än så.
Det rapporteras dock om svartnade, döda floder, giftiga avfall och annan miljöförstöring i spåren av klädproduktionen i landet. Bangladesh har också blivit symbolen för en par av de värsta arbetsplatskatastroferna under 2000-talet: fabriken Rana Plaza, där 1 100 personer miste livet 2013.
När International Labor Organization (ILO) i sin rapport The Rana Plaza disaster ten years on: what has changed? ställer sig frågan vad som egentligen förändrats konstateras att det är absolut vitalt för Bangladeshs nuvarande ekonomi att klädindustrin hålls igång. Bangladesh är den näst största klädexportören (begreppet apparel exporter) i världen; Bara Kina är större.
Under räkenskapsåret 2021–2022, var sektorn värd 42,6 miljarder amerikanska dollar och stod för 82 procent av landets totala exportinkomster. Runt fyra miljoner människor av totalt 69 miljoner på den bangladeshiska arbetsmarknaden arbetar inom klädindustrin.
En studie från 2018 visade att 60,5 procent av dessa var kvinnor. I genomsnitt var denna kvinna enligt ILO 23 år gammal, en internflykting från en lantlig miljö som bor med sin familj under dåliga förhållanden nära sin arbetsplats.
Rapporten lyfter fram framgångar, som att kompensationer på totalt 34 miljoner amerikanska dollar betalades ut till familjemedlemmar och skadade arbetare samt att nya regelverk, såsom National Occupational Safety and Health Policy och National Plan of Action finns på plats.
Men mycket kan fortfarande göras. De nämner olyckor som inträffat under 2023: explosionen på Seema Oxygen Plant Chittagong’s Sitakunda upazila den 4 mars, Science Lab på Mirpur Road i Dhaka den 5 mars samt BM Depot-explosionen fjärde juni.
”Avgörande är att det finns brandsäkerhetsplaner, säker hantering och lagring av kemikalier, nödvändiga policyer och system för att säkerställa att alla arbetare får grundläggande utbildning om brand- och kemikalierisker”, konstaterar ILO.
Ännu en olycka 2023, tio år efter Rana Plaza, beskrevs i en nyhetsartikel från TT så här:
”På marknaden, som uppges vara så gott som utraderad, såldes billiga kläder från västerländska märken. Kläderna har producerats i textilfabriker i Bangladesh men har inte ansetts nå upp till exportstandard.”
Bilden från luften efter jättebranden som härjade i Bongo Bazar i Dhaka den 3 april i år visar dess omfattning. I de internationella nyhetsbyråernas språk, täckning och formuleringar sammanfattas egentligen hela västvärldens syn på Bangladesh. Beskrivningen ”så gott som utraderad” skrapar bara på ytan av den oerhörda förödelse som Bongo Bazars brand innebär för Dhaka och Bangladesh.
Marknaden består av ”billiga kläder från västerländska märken”. Och så detta, att kläderna producerats i textilfabriker i Bangladesh… men inte nått upp till exportstandard. Det som inte är ”gott nog” åt europeiska, amerikanska, anglofona, lusofona och frankofona marknader bränns ofta. Många klädföretag bränner också upp delar av sin produktion för att deras produkter ska vara mer exklusiva.
Men från Dhaka kommer också goda nyheter under 2023. Några dagar innan årsskiftet 2022-2023 öppnades den första tunnelbanelinjen i Dhaka, eller Metro Rail Mass Rapid Transit Line. Även om den första linjen som sträcker sig över 20 kilometer och 16 stationer mest är en high-rail, alltså går högt ovanför marken, går tåget allmänt under benämningen subway, eller det mer neutrala metro.
Projektet är finansierat främst av Japan och premiärminister Sheikh Hasina beskriver den som en ”milstolpe” och ”ännu en fjäder i hatten för Bangladeshs utveckling”.
Hon tillade också, rapporterade CNN-reportern Heather Chen i artikeln ”One of the world’s most congested cities just opened its first metro line”, att det skulle förekomma tunnelbanevagnar för enbart kvinnor och att detta skulle reducera trafiken i staden ”avsevärt”. Dhaka har 20 miljoner innevånare. Över 3 000 människor dör varje år i bangladeshiska trafikolyckor enligt WHO.
Pandemin har avslöjat svagheterna i vårt system på ett mycket tydligt sätt. Det har visat hur själviska vi är.
Muhammad Yunus, nobelpristagare, bangladeshier och en av dem som lanserade konceptet mikrolån, intervjuades i februari 2021 av Michael Wirtz, som är Unescos chef för entreprenörskap och interkulturell ledning.
– Pandemin har avslöjat svagheterna i vårt system på ett mycket tydligt sätt. Det har visat hur själviska vi är. Så fort pandemin kom blev vi fullt upptagna med att skydda vår egen befolkning, istället för att bekämpa vår gemensamma fiende – Covid-19. Vi borde ha kämpat inom ett globalt ramverk, kollektivt.
”Du har i alla fall spelat inför publik helt själv någon gång. Jag har aldrig gjort det”, genmälde Harrison till Dylans scenskräck. Samma sak skulle kunna sägas av Bangladesh till västvärlden, fast i fråga om industrialisering på global skala.
Bangladesh har aldrig haft världsandelar på den nivå som landet nu har. Det kanske är dags att världen vänder blicken till Bangladesh igen, innan det är för sent.
Läs mer | Bangladesh 50 år
I Sydasien nr 1 2022 uppmärksammades det faktum att Bangladesh firat 50 år av självständighet under 2021, från självständighetsdagen den 26 mars till segerdagen den 16 december. Läs mer om innehållet i numret i Sydasiens arkiv.
