Färska boken Samvetsfången är baserad på den sanna och gripande berättelsen om Din Chaudry Sials liv, författad av hans son Danish Sial. Tortyr av samvetsfångar tillhör inte bara Pakistans historia, konstaterar Parul Sharma, som läst boken och i veckan deltog i ett samtal kring boken med förlagschefen Jesper Bengtsson (Atlas) och författaren Danish Sial.
I dagarna kom Danish Sials bok Samvetsfången ut, utgiven av Bokförlaget Atlas. Boken är en skildring, en berättelse om Danishs pappa Din Chaudry Sial, samvetsfången och aktivisten, som torterades i åttio dagar, året var 1982. Boken skildrar en dåtid, men mina tankar medan jag läser boken hamnar i ständig nutid.
Vad har egentligen förändrats i Pakistan när det gäller tortyr och våld inom polisen, försvaret och det militära? I korthet är svaret på min fråga ”väldigt lite”. Väldigt lite har förändrats i Pakistan, istället kan sägas att nya kategorier av aktivister som idag genomlider samvetsfångenskap har tillkommit, som exempelvis miljöförsvarare.
Pakistan undertecknade konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) den 17 april 2008. Men undertecknandet av konventionen mot tortyr har inte bidragit med någon som helst lättnad för medborgarna i landet. Inget seriöst arbete har påbörjats med CAT av Pakistans regering för att integrera konventionen i den inhemska lagen.
Tortyr under tid i häkte är ett allvarligt problem som påverkar rättsstatsprincipen i Pakistan. Det används som det vanligaste sättet att få fram ”erkännanden” och tvinga fram utlåtanden under tortyr. Hittills har inga ansträngningar gjorts från den Pakistanska regeringens sida för att klassa tortyr som ett brott mot den egna grundlagen och sina konventionsåtaganden.
Till största delen rör det sig om tortyr antingen inom polisväsendet eller militären som båda har en bred straffrihet i fall då tortyr eller dödsfall under häktestiden eller annars påtalats. Dessutom finns det inga medel eller verktyg för att skydda vittnen. Detta avskräcker offren från att anmäla tortyr eller misshandel.
Medan den internationella rättspraxisen i frågan har utvecklats till mycket höga standarder, liknar situationen i Pakistan fortfarande stenåldern. Trots förbudet mot tortyr i grundlagen driver den pakistanska armén internerings- och tortyrceller i nästan alla städer i landet.
Under 2021 rapporterades mer än 1300 fall av tortyr – men mörkertalet är enormt
The Asian Human Rights Commission har i en rapport identifierat 52 sådana interneringscenter som drivs av militären, där människor som arresterades och tillfälligt eller permanent försvann hålls incommunicado och torteras i flera månader för att få fram erkännanden av olika slag. Under 2021 rapporterades mer än 1300 fall av tortyr. Detta utöver flera hundra fall som inte anmälts och mörkertalet är enormt.
För närvarande finns inga oberoende utredningsförfaranden i Pakistan för att utreda fall av tortyr. Dessutom är en alarmerande nivå av okänslighet utbredd bland jurister, inklusive rättsväsendet i dess helhet när det gäller tortyr i Pakistan. Många offer bevittnar grova hån och verbal förnedring utöver grovt fysiskt förnedringsvåld.
Just nu pågår en väntan i landet på en ny lagstiftning efter det att nationalförsamlingen godkände ett lagförslag om tortyr och frihetsberövande med fokus på förebyggande och bestraffning.
Den 1 augusti i år skickades lagförslaget till en senatskommitté som ska rösta om förslaget. Förhoppningarna är begränsade inom det Pakistanska civilsamhället, aktivister och MR-försvarare då det inte ligger i rättsväsendets intresse att driva en sådan lagstiftning.
Användningen av tortyr i politiska fall har nyligen uppmärksammats av en rad människorättsorganisationer. Shahbaz Gill, en högt uppsatt tjänsteman i oppositionspartiet Tehrik-i-Insaaf (PTI), greps i Islamabad den 9 augusti i år anklagad för uppvigling och uppvigling till myteri. Detta efter att han i ett tv-program sa att yngre militärofficerare inte borde följa order som strider mot den allmänna opinionen.
Den pakistanska uppviglingslagen är baserad på en brittisk bestämmelse från kolonialtiden och har ofta använts mot politiska motståndare. Gills advokater och partikollegor hävdar att pakistanska säkerhetstjänstemän misshandlade och på annat sätt torterade Gill i häktet. De hävdar också att han nekades vård och behandling för sin astma.
Pakistans regeringstjänstemän har förnekat anklagelserna. En omedelbar, oberoende och transparent utredning av anklagelserna bör genomföras menar organisationer. Det är en vanlig begäran, som ofta utmynnar i ingenting.
Danish Sials bok är en ”måsteläsning” för den som vill förstå Pakistan närmare för boken kunde lika väl vara en berättelse från idag tyvärr.
Läs också | Intervju kring ämnet för boken Samvetsfången
