Personer med funktionshinder blir ofta kategoriserade som onormala. Det är ett naturligt sätt för människor att sortera sin omvärld och för personer med eller utan funktionshinder att skapa en identitet. Det uppstår däremot ett problem när ”sättet som normalitet konstrueras gör funktionshinder till ett problem”, som Lenard Davis uttryckt det.
Internationell politik visar tydligt vad som anses normalt och onormalt. Personer med funktionshinder förkroppsligar att inte vara normal och de politiska handlingar som sker kring frågan visar hur man hanterar det som inte är normalt.
För att förbättra situationen för personer med funktionshinder arbetar världssamfundets och andra biståndsorganisationers för att få in personer på arbetsmarknaden. Utbildning anpassad för olika funktionshinder skapas, och mikrolån delas ut för att personer med funktionshinder ska arbeta och passa in i den globala ekonomin. Datakurser och hantverkskurser ges och det uppmanas till entreprenörskap.
Allt för att alla ska börja jobba och försörja sig själv. I slutändan betyder detta att dessa metoder snarare strävar efter jämlikhet på arbetsmarknaden och inte ett jämlikt samhälle.
Det blir tydligt att de som anses vara onormala är besvärliga för politiker och policy-författare. Det skapas program som ska få folk att passa in istället för att ändra samhället till att acceptera alla människor.
Till och med den politik som strävar efter inkludering, alltså att förbättra situationen för de som är onormala, faller in i normer.
Politiken handlar om att göra de onormala normala, istället för att det onormala accepteras. Strategier antas för att få avvikande människor att passa in i normativa grupper och i en kapitalistisk ekonomi och ”utvecklingsplan”.
Jag har träffat personer med funktionshinder i Indien och Nepal som hävdar att det är viktigt att de bevisar för resten av befolkningen att de är kapabla att bidra till samhället. De vill bevisa att de kan jobba och klara sig själva. De är alltså andra klassens medborgare som måste bevisa att de är värda sitt medborgarskap.
Varför måste individuella personer med funktionshinder anpassa sig till institutionella standarder när samhällssystem istället kan förändras så att alla har möjlighet att passa in?
Detta är ett vanligt fenomen när det kommer till förtryckta grupper. Eftersom att övermakten är normen, tvingas de förtryckta att anpassa sig till den och inte efter sina egna behov. I detta fall tvingas personer med funktionshinder in på en arbetsmarknad anpassad efter kroppar utan funktionshinder.
Om politiken och världssamfundet verkligen ska bli inkluderande och pluralistiskt måste det också bli accepterande. Låt människor vara som de är. Tvinga inte in folk i mallar bara för att det passar ekonomer och policy-författare.
Det kanske är dags att göra politiken mer accepterande istället för tillgänglig?
Fotnot: Citatet i ingressen är taget ur Enforcing Normalcy (1995) av Lenard Davis 24, egen översättning från sidan 24 i boken.
Läs mer | Artiklar av Henrik Schedin om funktionshinderrörelsen i Sydasien
Klass och geografi styr vem som får komma till tals i Indiens och Nepals funktionshinderrörelse
