Daliter diskrimineras dagligen i det indiska samhället. I staden Madurai är 37-årige Muthu är en av dem som kämpar för att upprätthålla daliters rättigheter. Här är hans berättelse om hur hedersmord berövar människor den fundamentala rätten till liv.
Kastsystemet i Indien har djupa rötter i landets historia och har varit en del av samhällets struktur de senaste 3 000 åren. I samband med att landet blev självständigt år 1947 infördes också en lag som förbjöd diskriminering grundad på kasttillhörighet.
Daliterna, även kallade ”de oberörbara” eller ”orörbara” befinner sig längst ner i den sociala hierarkin och möter dagligen olika typer av diskriminering. De tvingas utstå kränkande behandling från allmänheten men också vid kontakt med myndigheter som polis och domstol, som egentligen ska upprätthålla lag och ordning i samhället. Det gör att daliter inte har någon att vända sig till om de utsätts för brott.
Enligt den indiska myndigheten The National Crime Records Bureau har brott mot daliter ökat med 37 procent under det senaste årtiondet och under år 2019 begicks 45 935 brott mot daliter i landet – ett var tolfte minut. En förklaring är också att viljan att anmäla den här typen av brott har ökat genom att kunskap om lagen sprids.
Hedersmord är den mest brutala konsekvensen av kastdiskriminering. Det allra grövsta brottet begås ofta av släktingar som hävda att offret skadat familjens rykte. Relationer eller äktenskap över kastgränser är främsta motivet. Några gör vad som helst för att sätta stopp för ett oönskat förhållande – även om det påverkar egna barn och en hel släkt.
Muthu är en av dem som är först på plats när ett hedersmord har begåtts i Tamil Nadu. Han arbetar som övervakningssamordnare för människorättsorganisationen Evidence (se evidence.org.in) som arbetar för daliters rättigheter och har sin bas i staden Madurai.
Det är en fredagsförmiddag i januari 2023 på kontoret hos Evidence och på andra sidan bordet sitter Muthu. Vi tar det från början och Muthu berättar om sin uppväxt på landsbygden i Thenidistriktet, 85 kilometer från Madurai där vi befinner oss.
Muthu var ett av åtta syskon och föräldrar har sedan barnen var små ägnat sina liv åt jordbruk på den familjeägda farmen. Ingen av föräldrarna är läs- eller skrivkunniga och själv skulle han komma att bli den första i familjen att ta examen från en högre utbildning.
Redan vid tidig ålder visste Muthu vad hans kall var, nämligen att stötta daliter och förbättra deras livssituationer. Den insikten fick han tidigt i livet.
– Under min uppväxt fick jag tidigt bevittna både kastvåld och andra brott mot daliter. Jag kände i mitt inre att jag måste hjälpa daliterna och bidra till samhället, så det blev min dröm, berättar Muthu.
Vad han inte visste då var att hans dröm flera år senare skulle komma att besannas. Det var masterutbildningen i socialt arbete med inriktning på samhällsutveckling som tog honom till Madurai under 2005. Under studietiden brukade han besöka olika ”dalitkolonier” på helgerna istället för att åka hem och hälsa på sin familj.
Det var där han snabbt lärde sig mer om daliters situation i landet och han spenderade mycket tid i fält för att samla information om deras livsvillkor. Tre år efter att han avslutat sin utbildning sökte han jobb på Evidence och han blev erbjuden tjänsten samma dag som han med bravur genomfört ett arbetstest.
”Noggranna praktiska förberedelser får mig att känna mig mentalt redo”
Sedan dess har det 13 år och idag lever Muthu tillsammans med sin fru och två döttrar, sexåriga Tamilini och tio månader gamla Ezhilmozhi. Han arbetar fortfarande hos Evidence och har utvecklat både arbetsmässiga rutiner och ett starkt självförtroende i sitt arbete.
En av hans främsta arbetsuppgifter är faktainsamling, som innebär att han åker ut och samlar information om våldtäkter eller ett hedersmord som begåtts mot daliter. Genom arbetet har han också blivit mer bevandrad i landets sydligaste delstat.
– Innan jag började jobba på Evidence hade jag bara arbetat i två distrikt i Tamil Nadu men nu har jag besökt alla 38.
Muthu förklarar att han kan få information om ett brott när som helst på dygnet och att målet alltid är att komma till platsen så fort som möjligt. Han nås av information genom antingen nyhetsbevakning eller rapporter från någon lokal aktivist eller socialarbetare som befinner sig ute i fält.
Han påbörjar sin arbetsprocess med att kontakta den lokala polisstationen för att få kunskap om vad som hänt och samla in juridisk information som brottsnummer och vilka åtgärder polisen tagit sedan brottet inrapporterats. Han inhämtar också information om familjens och offrets situation inför mötet med de berörda.
De som arbetar med mänskliga rättigheter möts inte av uppskattning från alla
Väl på brottsplatsen vet han aldrig vad han kommer att möta. På frågan om hur han förbereder sig mentalt inför ett fältbesök funderar han en stund innan han förklarar att hans erfarenhet ger resultat och att hans noggranna praktiska förberedelser gör att han känner sig mentalt redo. Han berättar hur han går ut i fält med ett empatiskt tankesätt.
– När jag möter offer försöker jag snabbt få en bild av dennes situation och mående. Jag tänker mig att jag är i offrets skor och ställer frågor med stor respekt. När personerna väl känner tillit till mig kan de börja prata mer transparent och ibland behöver jag inte ens ställa frågor, de bara pratar oavbrutet.
Mänskliga rättigheter är i mångt och mycket ett tabubelagt ämne i Indien. De högre kasterna känner sig hotade av att daliterna blir medvetna om sina rättigheter, eftersom de då kan ställa krav på att inte nekas sina rättigheter. Att presentera sig som en medarbetare från en människorättsorganisation ses därför inte alltid som något positivt.
Muthu berättar hur han i sin position ofta ifrågasätts av polisen och ibland även blir behandlad som en anklagad och därmed tvingas sitta på golvet vid besök på polisstationer. Ibland vägrar polisen att dela ut information och han tvingas då kontakta högre uppsatta tjänstemän hos myndigheten.
Muthu förklarar att den största utmaningen han möter i sitt arbete är att bibehålla hoppet hos offren och deras familjer tills de får rättvisa. En juridisk process i Indien tar i genomsnitt upp emot sju till åtta år till följd av diskriminering inom det juridiska systemet.
Högre positioner hos myndigheter innehas till stor del av representanter från högre kaster och de är ofta partiska i sitt arbete, något som gör att de ser till att fall som berör daliter drar ut på tiden.
Ett fall Muthu ställdes inför i sitt arbete ägde rum innan han själv föddes. Först nu – 37 år senare – har offret fått rättvisa. National Crime Record Bureau rapporterar att 49 procent av de som anklagas för hedersmord mot daliter aldrig arresteras och 95 procent av polisutredningarna genomförs med diskriminering. Drabbade familjer tappar ofta hoppet och tron på rättvisa. För att detta inte ska ske har Muthu vissa strategier.
– Jag följer upp fallet genom telefonkontakt, hembesök och deltar om de har några familjeevenemang, berättar han. Om något händer i familjen finns jag där och stöttar, även om det inte handlar om juridiska problem. Flera av offren deltar också i aktiviteter som Evidence arrangerar, där de får möjlighet att dela sina erfarenheter med andra.
Även om det stundtals känns tufft att möta tragiska livsöden håller Muthu hårt fast vid hoppet.
– Vi måste kämpa tills offret får rättvisa! Jag kan också tappa hoppet om rättvisa, känna mig mentalt förvirrad och inte känna mig motiverad. Men jag ser allt som en lärdom och vid varje fall lär jag mig något nytt.
Muthu ser sammanbiten ut när han plockar fram en rosa mapp. Den rymmer all dokumentation om ett hedersmord som ägde rum i slutet av 2014, däribland detaljerade uppgifter om brottet, alla juridiska omständigheter och tidningsurklipp som uppmärksammat fallet.
På bilderna kan vi se paret Amirthavalli och Palaniyappan och i en tidningsartikel skriven på engelska kan vi också läsa att de gifte sig över kastgränsen – något som skulle komma att avgöra deras framtid.
Muthu berättar om fallet och att det hela började med att den 30-åriga daliten Amirthavalli från kasten Pallar träffade 39-årige Palaniyappan som tillhörde den högre kasten Vanniyar. Palaniyappan övertalade Amirthavalli att gifta sig med honom och hotade med att begå självmord om hon inte gjorde som han sa. De inledde en relation och rymde tillsammans på grund av att Palaniyappans bröder inte kunde acceptera förhållandet.
Efter att paret försvann attackerade bröderna Amirthavallis föräldrar och misshandlade dem och sa: ”Ni Pallar. På grund av er dotter har vår familj förlorat sin heder.”
Den tredje november 2014 födde Amirthavalli en son och i december åkte paret tillbaka till sin hemby. Ingen kunde ana ödet de skulle möta. Amirthavalli, Palaniyappan och deras 40 dagar gamla son mördades den tionde december 2014 av Amirthavallis egna bröder – med anledning av att de smutskastat familjens heder.
Muthu befann sig på brottsplatsen redan dagen efter där han besökte kvinnans familj och de tre olika platserna där offren hittades. Fallet utreddes då som mord och ingen i familjen var medveten om att det faktiskt var frågan om ett hedersmord.
Muthu informerade dem om att fallets måste dömas under en separat lag för hedersrelaterade brott, något som skulle kunna ge familjen rättvisa. Han besökte även sjukhuset där kropparna fanns.
– Det var något av det mest brutala jag mött. Det var svårt att smälta efteråt, förklarar han med ledsamhet i blicken. Det var tydligt att kasttillhörigheten hade en avgörande roll med tanke på våldets intensitet. Det var också det första fallet jag mött där ett av offren var ett barn.
Han berättar att polisen motarbetade honom och han beskylldes för att ställa till ytterligare problem för familjen. Det bidrog till att han initierade en allmän demonstration för att uppmärksamma fallet och sätta press på de statliga tjänstemännen att uppfylla sina skyldigheter. Brottet ägde rum mitt i natten och det fanns inga ögonvittnen till händelsen.
De anklagade överklagade det över 30 år långa fängelsestraffet de dömdes till och släpptes redan efter fem år. Även detta beslut har överklagats, den här gången av kvinnans familj, och det slutliga straffet har ännu inte fastställts.
Efter att Evidence pressat myndigheterna fick Amirthavallis familj till slut den ekonomiska kompensation de hade rätt till, och trots att fallet ägde rum 2014 är Muthu fortfarande i kontakt med familjen och gör uppföljningar.
Trots att arbetet med mänskliga rättigheter är ett utmanande jobb så ger det många gånger resultat. Muthu har tillsammans med sina kollegor sedan organisationen grundades följt 250 fall av hedersmord genom den rättsliga processen.
De har många gånger varit anledningen till att fallen över huvud taget behandlats och att familjer fått den kompensation de har rätt till, som i fallet med Amirthavalli.
Evidence har nyligen också lämnat in ett lagförslag till regeringen på delstatsnivå angående en separat lag för hedersmord som är nödvändig för att motverka förekomsten av hedersrelaterade brott.
Muthu berättar att han vill fortsätta arbeta för daliters rättigheter och framöver önskar han kunna gå en kurs i juridik för att utveckla sin juridiska kompetens ytterligare.
Arbetet som utförs av Muthu och Evidence inger hopp för framtiden för landets daliter. De är några av de goda krafter som arbetar för att förbättra daliters situation i Indien och kämpar för att upprätthålla mänskliga rättigheter – för alla.
Text: Andrea Stålberg och Felicia Gustafsson
Foto: Andrea Stålberg
Fakta | Kastsystemet i korthet
I Indien avskaffades kastsystemet officiellt 1950, i och med att en ny konstitution antogs. I praktiken präglas det indiska samhället fortfarande av systemet, som har mångtusenåriga rötter. Kast var en hierarkisk konstruktion, på samma sätt som de fyra stånden i många europeiska länder – adel, präster, borgare och bönder.
I grunden fanns i Indien fyra kaster: brahminer, kshatriya (adel och krigare), vaishya (köpmän) och shudrer (arbetare), samt kastlösa, även kallade orörbara eller oberörbara – ord som idag betraktas som starkt nedsättande. Idag används istället ordet dalit.
B.R. Ambedkar var född dalit, men blev först parlamentsledamot och senare justitieminister och var med och skrev konstitutionen som upphävde kastsystemet.
Ordet kast härrör från portugisiskans casta, som betyder släkte eller ras, från den tid då portugiser koloniserade Indien, inte minst Goa. På sanskrit används ordet varna, vilket kan översättas till färg. Parallellt med varna, som har hinduiskt religiösa rötter finns jati, som inordnar människor i tusentals undergrupper.
På andra håll i Sydasien, inom religioner och folkgrupper, finns andra konstruktioner som skapar hierarkier. Paralleller kan dras till klass. Människor föds med samma rättigheter, men med olika möjligheter. I monarkier runt världen föds ett fåtal människor fortfarande till förutbestämda roller, som inrymmer såväl bördor som privilegier. | Sydasien
Läs mer | Flitigt läst artikel på Sydasien.se
IPS-artikeln “Indiens kastsystem lever kvar”, publicerad 2015, är en av de allra mest lästa artiklarna på Sydasien.se.
