Under onsdagseftermiddagen, den 24 februari 2021, tog Sri Lanka åter upp tid i FN:s råd för mänskliga rättigheter för diskussion om händelser som nu ligger 12 år bakåt i tiden.
Proceduren är densamma som vid tidigare sessioner. Fallet presenteras av sittande människorättskommissionär, nu Michelle Bachelet (talet, i skrift). Därefter talar företrädaren för den svarande sidan, nu Sri Lankas utrikesminister Dinesh Gunawardena (uttalandet för rådet den 24 februari 2021: News.lk, Youtube).
När Gunawardena försvarat sitt land får representanter för länder i rådet och andra intressenter säga sitt. Det övergripande målet är, precis som namnet på FN-resolutionen HRC30/1 avslöjar: ”Att främja försoning, ansvarsskyldighet och mänskliga rättigheter i Sri Lanka”.
På torsdagsförmiddagen den 25 februari fortsätter diskussionen, som kan följas live genom FN:s egen webb-tv-kanal.
Under sessionen som pågår till den 23 mars ska det med stor sannolikhet i sinom tid röstas om en ny resolution i rådet. Det kan bli ett nytt dokument som Sri Lankas företrädare upprörs över och därefter väljer att strunta i.
Det kan också bli ett mjukare alternativ som landets ledare gör någon form av läpparnas bekännelse till, för att sedan ta sig an med en egenhändigt, med inhemsk rättvisa, vilken när det kommer till krigsbrott är och förblir ett fuskbygge rakt igenom.
Vid sessionerna i MR-rådet i Genève är det ofta överväldigande att ta in all information. I den stora sessionssalen är det sällan beskrivningar av militärer som för bort människor, skjuter nackskott, våldtar eller klämmer någons könsorgan i en byrålåda för att åsamka sina hjälplösa offer största möjliga smärta och lidande. Det påfallande är istället bristen på självrannsakan hos företrädare för regeringar som bär ansvar för övergrepp.
För att tala klarspråk: Sri Lankas nuvarande styre uppvisar ingen ånger för begångna grymheter, däremot syns en fortsatt brist på empati för delar av befolkningen, en avsaknad av medmänsklighet och ett förakt för internationell rättvisa i stort.
Sanningssökandet handlar inte om angrepp på landet Sri Lanka eller dess invånare
Sanningssökandet handlar inte om angrepp på landet Sri Lanka eller dess invånare. Att det långa inbördeskriget tog slut på det sätt det gjorde är ett historiskt faktum. Men en fortsatt historieförfalskning skulle i själva verket kunna motivera en skärpt brottsrubricering, från krigsbrott och brott mot mänskligheten till folkmord.
De utpekade själva, från Sri Lankas politiska och militära ledare ner till enskilda soldater, samt alla som orkat sätta sig in i skeenden vet att krigsbrott och värre har begåtts. Båda sidor i inbördeskriget gjorde sig skyldiga till förbrytelser under inbördeskriget 1983–2009. Tamilska Eelams befrielsetigrar (LTTE) utförde självmordsdåd mot militära, ekonomiska och civila mål, tvångsrekryterade barnsoldater och mördade politiker.
I likhet med de flesta som misstänks för brott nekar de utpekade. Men de berörda på regeringssidan i Sri Lanka nekar inte bara. De förnekar ofta att dokumenterade händelser ens har ägt rum. De på senare år nyfunna själsfränderna i Kina och Ryssland har inga problem med den hållningen.
Efter en dryg handfull besök i Genève under sessioner i MR-rådet sedan 2013 är just lögnerna och förhalandet ett bestående intryck. Åren 2015–2019, under Sri Lankas föregående regering, skönjdes en viss ljusning, även om förhalningstaktiken fortsatte.
I Sri Lankas nuvarande administration finns de som gav order under kriget och i landet finns utförare, medhjälpare, försvarare, förnekare, supportrar och en stor massa av tysta åskådare. Förvisso har singaleser i Sri Lanka matats av politiker och en stor del av medierna med propaganda om att allt det som sägs om krigsbrott är falskt. I den meningen handlar det om en brist på information och kunskap.
Samtidigt färdas nyheter snabbt i Sri Lanka. Alla som levt ett tag vet något om vad som hände vid biblioteksbranden i Jaffna 1981, vid återkommande rasupplopp mot tamiler 1956–1983 och massdödandet i krigets slutskede i 2009. Varenda öbo har hört något från någon som varit med, på den ena eller andra sidan. (Dessutom dödades tiotusentals vid två vänsteruppror som slogs ned hårt av regeringen, det senaste 1987–89.)
Men vad tänker de diplomater som nu företräder Sri Lanka när de går och lägger sig för att få en god natts sömn. Funderar de någon gång över att de genom skyddande av misstänkta krigsbrottslingar i moralisk mening blir medskyldiga till dessa brott?
Diplomatisk immunitet ger inget skydd mot den sortens skuld. Men den som tar steget och lättar sitt samvete måste inte bara säga hejdå till sin arbetsgivare utan får finna sig i att inte längre vara en del av samhällsgemenskapen. De kan bli uthängda som förrädare. Då är det enklare att upprepa frasen om att ”landet har befriats från världens mest hänsynslösa terroristorganisation”.
Stephen Rapp var åren 2009-2015 amerikansk ambassadör med ”krigsbrott” i ansvarsområdet (Ambassador at Large for War Crimes and Global Criminal Justice). Rapp berättade vid ett webbsänt seminarium den 12 februari 2021 vad Sri Lankas president Gotabaya Rajapaksa sagt att han som chef för försvarsministeriet gjorde med tillfångatagna LTTE-ledare.
”Alla dessa rättegångar, de håller på i evighet. Jag dödade dem, jag dödade dem, jag dödade dem.”
Klippet ovan med citatet av Stephen Rapp publicerades av Colombo Telegraph.
”Det är såklart inte rättvisa”, kommenterade Rapp. Uttalandet spelades in vid seminariet som arrangerades av Global Tamil Forum, Canadian Tamil Congress, Sri Lanka Campaign for Peace and Justice och Centre for Human Rights and Global Justice vid New York University.
President Gotabaya Rajapaksas sekretariat ”förnekar starkt” i ett uttalande att Rajapaksa skulle ha medgett att han beordrat armén att avrätta kapitulerande LTTE-ledare i krigets slutskede. Istället framhålls att regeringen framgångsrikt rehabiliterade LTTE-soldater.
Officerare som tjänstgjorde vid fronten har läckt uppgifter om att de blivit tillsagda från ”högsta ort att döda dem alla” (enligt dokumentären ”No fire Zone”, Channel 4). Hundratals kapitulerande ledare och gerillasoldater och i vissa fall hela familjer skulle inte få leva vidare. En egen ”slagfältets rättvisa” skipades snabbt.
Den tidigare arméchefen Sarath Fonseka, nu parlamentsledamot, förde befäl över trupperna i slutskedet. Han har i intervjuer hävdat att Gotabaya Rajapaksa gav order om avrättningarna.
Det finns också mängder av bevis, dokumentation och vittnesmål för omfattande sexuellt våld. Det har ”inte bara” handlat om våldtäkter och ofredande utan om upprepat, utbrett, systematiskt, sadistiskt våld och tortyr mot kvinnor och män som inte haft en chans att försvara sig eller komma undan förövarna.
I många fall betalade släktingar utomlands stora lösensummor för att få sina anhöriga frigivna för att de skulle kunna fly landet. Men de flesta hade inte sådan tur.
De ansvariga har slagit ifrån sig och istället ilsket attackerat brottsoffer, anhöriga till försvunna, vittnen och internationella människorättsorganisationer som påtalat brott, liksom medier som rapporterar. Sammantaget blir detta en del i krigsbrottsligheten.
Genom omfattningen av brotten används ofta rubriceringen brott mot mänskligheten
Genom omfattningen av brotten används ofta rubriceringen brott mot mänskligheten. Tamiler i Sri Lanka och i diasporan har hela tiden pratat om att folkmord på tamiler begåtts. De lyfter fram försvinnandena, avrättningarna, tortyren, våldtäkterna och bombningarna som deras folk utsatts för just för att de är tamiler.
Vid en oberoende rättsprocess med internationell inblandning, vilket FN länge förordat, skulle en rad politiker och militärer som företrädde regeringssidan i Sri Lanka ifrågasättas och på ett eller annat sätt ställas till svars. Det är bara en av anledningarna till att de istället för att göra några medgivanden konsekvent nekar.
I en gemensam aktion 2021 har tamilska parlamentsledamöter från olika partier i Sri Lanka enats i att FN:s råd för mänskliga rättigheter inte kan ge rättvisa, utan att frågan måste föras till en annan instans – Internationella brottmålsdomstolen (ICC) eller en särskild tribunal. Inom FN har det hittills inte gått att få gehör för rubriceringen folkmord. Men FN:s definition av begreppet är intressant läsning i sammanhanget.
Vid tamilers och muslimers gemensamma protestmarsch den 3–7 februari 2021 reste minoriteterna nya krav på rättvisa (se artikeln ”Protester i norr och öster – nationaldagsfirande i söder” på Sydasien.se).
Många ögon riktas nu mot Genève, eller snarare mot den skärm där talen spelas upp. I ett försvarstal som sändes per länk från Colombo under onsdagen försökte Dinesh Gunawardena alltså på nytt att skuldbelägga alla som orättfärdigt ”försöker ge sig på Sri Lanka”, inklusive människorättskommissionären.
Men det är ingen som ”försöker ge sig på Sri Lanka”. Den som i fotboll brutalt sparkar ner en motståndare får rött kort. Även i krig finns spelregler, även om man som Sri Lanka valt att inte underteckna Romstadgan, vilket skulle göra det möjligt att ställa landets ledare till svars för brott mot Genèvekonventionen.
Några företrädare på högre nivå inom den nedkämpade LTTE-gerillan att ställa till svars för krigsbrott finns inte, förutom den en gång i tiden internationellt verksamme ”vapenbeställaren” K.P. Pathmanathan som nu sitter i en sorts husarrest i norra Sri Lanka.
Resten av gerillans ledare och befälhavare på hög nivå avrättades i krigets slutskede och ett flertal hade redan dött under striderna. De enda tigerledare som överlevde var de som under krigets sista år gick över till regeringssidan och belönades ekonomiskt och politiskt.
Inbördeskriget och efterspelet i Sri Lanka har ganska lite med religion att göra, även om det ofta refereras till den singalesiska majoritetens historiskt viktiga buddistiska tradition och viljan att försvara ön mot inkräktande religioner. Längs vägen har andra faktorer tagit över, när de som säger sig vara buddister inte vill ta in det som människorättsförespråkare internationellt såväl som lokalt på ön uttrycker.
Det handlar mer om en förlängning av en kamp med historiska rötter. Olika etniska grupper kan ge, få, be om eller på egen hand försöka skapa sitt livsutrymme på ön. Efter självständigheten 1948 är det den singalesiska majoriteten som är i position att ge. De andra får fortsätta be om rättvisa.
Ett axplock av aktuella kritiska bevakningen av Sri Lanka i FN:s råd för mänskliga rättigheter (artikelrubrikerna översatta):
”22 organisationer efterfrågar en stark resolution mot Sri Lanka” (artikel, Sri Lanka Brief)
”Sri Lankas regering banar väg för internationell isolering” (artikel, The Morning)
”Ökade spänningar för Sri Lanka i relationerna med tidigare nära allierade” (artikel, The Morning)
”I morgon kommer Sri Lanka att upprepa alla lögner och förbannade lögner inför de 47 medlemsländerna” (artikel, Colombo Telegraph)
”Missnöje bland tamilska krigsoffer över FN-rapport om Sri Lanka” (artikel, Journalists for Democracy in Sri Lanka)
”Sammanfattning inför sessionen i FN:s MR-råd i Genève 2021” (rapport, International Truth and Justice Project Sri Lanka, ITJPSL)
”Ledare inom föregående regeringen fruktar att fråntas sina civila rättigheter medan nuvarande regeringen dribblar med UNHRC” (artikel, Sunday Times)
”Släktingar till försvunna vill att Sri Lanka ska hänskjutas till ICC eller särskild tribunal” (artikel, Tamil Guardian)
”Sri Lanka på farlig väg mot nya grava övergrepp på de mänskliga rättigheterna” (rapport, Kontoret för FN:s människorättskommissionär, OHCHR)
”Hårt dömande FN-rapport understryker behov av omedelbar handling kring ansvarsskyldighet” (artikel, Amnesty International)
”Sri Lanka: Regeringen kväver åsikter och hindrar rättvisa för historiska brott” (rapport, Amnesty International)
”Genève och andra ödesdigra försök” (artikel, Groundviews)
”Sri Lanka: Rättvisa under attack – FN måste fortsätta ställa krav på ansvarsskyldighet” (rapport, Human Rights Watch, HRW)
”Strålkastarljus på Sri Lanka när FN:s råd för mänskliga rättigheter förbereder nästa session” (artikel, Just Security)
”Sri Lanka – ett år med Gota som president”, (artikel, Amnestypress.se 12 januari 2012)
I reportaget (av Johan Mikaelsson) nedan som publicerades på Sydasien.se den 30 mars 2020 beskrivs förra sessionen där Sri Lanka behandlades och innehåller en överblick och länkar till än fler artiklar om Sri Lanka i MR-rådet.
