Vanligen blickar vi mot länderna i Sydasien och försöker beskriva skeenden. I vår årsbok (Sydasien #1 2021) vände redaktionen i en text strålkastaren mot det egna landet. Johan Mikaelsson reflekterar här kring hur Sverige hanterat det välkända coronaviruset, som inte längre är nytt.
Under 2020 kunde vi beskåda hur världens länder reagerade på ett plötsligt hot om en annalkande fara. Från såväl Kina som World Health Organization (WHO) var budskapet i januari 2020 tydligt:
”Gör allt ni kan för att hindra smittan att komma in och spridas i era länder.”
Det stod tidigt klart att det vid den tidpunkten ”nya coronaviruset” var livsfarligt för äldre människor, men att det även kunde ta livet av fullt friska, yngre människor. Det fanns all anledning att vara försiktig.
I januari stegrades nyhetskurvan. Vi såg filmbilder från Kina, där det rekordsnabbt byggdes nya sjukhus för covid-19-patienter. Andra bilder visade hur dörrar till bostadshus i provinsen Wuhan svetsades igen.
Den 30 januari 2020 deklarerade WHO att spridningen av coronaviruset utgjorde en global folkhälsorisk (Public Health Emergency of International Concern, PHEIC). För att kontrollera och minimera smittspridningen uppmanades världens länder att arbeta med testning, smittspårning och distansering. Enligt den vetenskapliga tidskriften Nature forskas det ett år senare kring varför så lite gjordes runtom i världen, trots WHO:s varningar.
Den kinesiske läkaren Li Wenliang och flera andra inom sjukvården hade enligt Al-Jazeera redan i december 2019 larmat myndigheterna om en ny sjukdom som var livsfarlig och mycket smittsam. 34-årige Wenliang avled i sjukdomen den 7 februari, efter att ha smittats sedan han behandlat covid-19-sjuka patienter. Kinesiska sociala medier fylldes av inlägg färgade av lika delar sorg och ilska från medborgare som var besvikna på statens respons.
I mitten av februari rapporterades om dödsfall i Iran, som har tätt utbyte med Kina. Vägen för viruset låg vidöppen. Någon vecka senare kom rapporter från regionen skulle viruset snart slå skoningslöst.
Coronaviruset, med den vetenskapliga beteckningen SARS-CoV-2, fördes vidare från människa till människa
Coronaviruset, med den vetenskapliga beteckningen SARS-CoV-2, fördes vidare från människa till människa. Till Sverige kom det från de tre nämnda länderna och sannolikt allra mest från hemvändande sportlovsresenärer.
WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus vädjade på dagliga presskonferenser allt mer desperat till världens regeringar att göra mer. De åtgärder som vidtogs var inte tillräckliga. Den 24 februari reagerade investerare i världen. Stockholmsbörsen tappade drygt fyra procent. Det var en första stormvarning.
Sveriges hantering av virushotet stack ut redan från början. Till skillnad från i våra grannländer fortsatte det mesta som vanligt. Folkhälsomyndigheten (FHM) ansåg det inte riskabelt att resa till Italien och åka skidor sista veckan i februari 2020. Det fanns heller ingen anledning att screena resenärer på flygplatsen eller sitta i karantän. Beskedet som gavs var att den som blev sjuk skulle hålla sig hemma och den som blev jättesjuk fick söka vård.
Danmark genomförde sin final på melodifestivalen utan publik den 7 mars 2020. Samma kväll arrangerade Sveriges Television final inför 27 000 åskådare på Friends Arena. Sverige hade redan då fem gånger fler bekräftade fall än Danmark. Någon omfattande testverksamhet var inte igång och mörkertalet var stort.
Den italienska läkaren Giacomo Graselli som ansvarde för ett antal sjukhus och vårdinrättningar i Lombardiet i norra Italien klargjorde i en intervju med brittiska Channel 4 den 10 mars att viruset är ”värre än en bomb”. Nya patienter, som läkarna sällan kunde rädda livet på, fortsatte hela tiden att strömma in.
Behandlande läkare såg en tsunami av patienter och gav rådet till omvärlden att ”förbereda sig på det värsta”. Samtidigt hade även personal på de italienska sjukhusen börjat insjukna och dö.
Den 11 mars 2020 kom WHO:s historiska pandemibesked. Smittan fanns på alla kontinenter. Världen fick förhålla sig till en ny verklighet.
Den 12 mars inträffade det största börsraset i modern tid. I Stockholm föll börsen med drygt 11 procent. De fallande kurserna var ett illavarslande faktum, precis som de
stigande smitto- och dödstalen. Dåliga och osäkra tider var att vänta. I Stockholm byggdes ett fältsjukhus snabbt upp i Älvsjö, för att kunna ta emot covidpatienter.
I våra nordiska grannländer beslutade regeringarna redan den 12 mars att stänga bland annat skolor. De styrde om för att begränsa människors rörlighet.
På dagliga presskonferenser konstaterade den svenske statsepidemiologen Anders Tegnell att vi ”måste skydda de äldre äldre”. Ett trefaldigt mantra trummades in:
– Stanna hemma när du är sjuk, tvätta händerna med tvål och varmt vatten, nys och hosta i armvecket.
Detta var strategin och taktiken för att hålla Sverige friskt och inte överbelasta sjukvården. Samtidigt diskuterades, mer eller mindre öppet, tanken om att uppnå så kallad flockimmunitet. Om tillräckligt många människor har haft smittan och bildat antikroppar kan viruset snart dö ut, var tanken.
Statsminister Stefan Löfven manade i ett förinspelat tal till nationen den 22 mars att lyssna på myndigheterna och följa rekommendationerna. Han underströk allvaret, att sjukdomen skulle komma att kräva tusentals människoliv i landet. Sammankomster på över 500 personer förbjöds.
Regeringen styr landet genom regleringsbrev till flera hundra myndigheter. Statsepidemiologen klargjorde i dagligt rampljus att markarbetet sköts av regioner och kommuner. FHM är bara en rådgivande expertmyndighet. Landet är uppdelat i 21 regioner och 290 kommuner. Personal inom vård, hemtjänst och på äldreboenden gör grovjobbet.
I Sverige var det allas ansvar att stoppa smittan. Men var åtgärderna tillräckliga? Vem hade ansvar för att det inte fanns skyddsutrustning eller rutiner på plats? Staten har satsat miljarder på stridsflyg och annan avancerad utrustning som ska kunna stå emot invaderande styrkor. Men vår beredskap att försvara oss mot ett potentiellt och
nu reellt hälsohot visade sig vara låg.
Merparten av länderna i Europa stängde ned, ofta i panik, medan vi i Sverige höll mer öppet. Vi skulle frivilligt följa myndigheternas rekommendationer. Vid gränserna till grannländerna väcktes nya frågor och spänningar.
I en debattartikel i Dagens Nyheter den 14 april gick 22 svenska forskare och specialistläkare samman och efterfrågade skärpningar. De fortsatte föra ut sina åsikter i intervjuer och sociala medier, men avfärdades av myndigheternas företrädare.
Samtidigt agerade den pensionerade statsepidemiologen Johan Giesecke stödtrupp på myndigheternas sida. I SVT:s Aktuellt framförde han att ”de flesta kommer inte
ens att märka att de har haft viruset”. Senare blev det känt att han som konsult fakturerade FHM, även för sina tv-framträdanden.
Såväl ansvariga politiker som myndighetsföreträdare har på kritiska frågor svarat:
”Vi får vänta med att analysera pandemin till efteråt.”
Men oftast uteblev de kritiska frågorna. I ”Studio Ett” i Sveriges Radio den 1 april 2020 intervjuades journalisten Christian Stichler från den tyska tv-kanalen ARD som faktiskt ställde relevanta, kritiska frågor vid de dagliga presskonferenserna. Stichler tyckte att svenska journalister borde förhålla sig mer kritiskt till myndigheter och regering.
Bilder från platser runt världen under pandemiåret 2020 skiljer sig dramatiskt åt från det vi sett i Sverige. I USA som varit i fokus under och efter presidentvalet den 16 november
2020 bär många mask. Det har setts som ansvarsfullt och hänsynsfullt, en självklar handling för de flesta.
”Masken säger något om den som bär den, men ännu mer om den som inte bär den”, deklamerar CNN.
I de flesta länder har bärande av ansiktsmask blivit rutin. I Sverige kan frågan om ansiktsmask beskrivas som infekterad. Statsepidemiologen har inte tyckt att krav på ansiktsmask kan bromsa en eskalerande spridning av viruset.
Maskerna har sina avigsidor. Men i januari 2021 kunde ansiktsmasken plötsligt vara bra att ha, åtminstone i rusningstid i lokaltrafiken. Det föreföll som om en osynlig hand hade lagts på myndighetens beslutsfattande.
I Indien, Sri Lanka, Pakistan, Nepal, Afghanistan och Bangladesh har det från pandemins början ställts krav på mask. Maldiverna och Bhutan har haft få fall, men visst har vi under 2020 mest sett bilder därifrån på människor som bär mask.
Ansiktsmask har använts länge av personal i svensk sjukvård, bland annat vid kirurgiska ingrepp. Det minskar risken att patienter ska få bakterier eller virus i operationssår.
Hemmafixare har använt ansiktsmask för att hindra partiklar eller ångor från att komma in i andningsvägarna. I dessa tider måste en mask hålla hög standard för att hindra att virus kommer ut i luften och söker sig in i andningsvägarna, fastnar och förökar sig i ännu en person.
Under året står det klart att bilden av Sverige förändrats internationellt. På Sydasiens redaktion har vi fått frågor från kontakter i länder runtom i Sydasien om vad som
uppfattas som ”Sveriges ansvarslösa hållning”. Det har visserligen funnits en del missuppfattningar, men ofta har det bara varit att konstatera:
– Det här hade vårt land kunnat göra bättre.
Samtidigt har vi inte varit instängda, vilket på många håll i världen har inneburit påfrestningar. Jo, på landets äldreboenden har många av de äldre isolerats och haft det
tråkigt och lidit. Tyvärr kom smittan ändå in på många av landets boenden och det är här merparten av dödsfallen har inträffat.
Distansering, arbete hemifrån och begränsning av folksamlingar har bromsat smittan. Men när viruset väl kom in i landet så fick det fäste och spreds. Många av de tidigt smittade bar helt ovetande på smittan. De var symtomfria och har spridit viruset vidare. Då hjälpte inte rådet ”stanna hemma när du är sjuk”.
De som försvarar ”Sveriges strategi” lyfter fram att folkhälsa handlar om mer än att begränsa smittspridning. Italien, Spanien, Storbritannien, Frankrike och Belgien, där
strikta nedstängningar införts, har haft högre dödstal per capita. Samtidigt har de psykiska påfrestningarna sannolikt varit än större.
Den som lever får se. Allt ska vetenskapligt summeras, studeras och analyseras. Sannolikt beskrivs Finland, Bhutan och Nya Zeeland då som framgångsexempel.
Den 8 januari 2021 röstades en tillfällig pandemilag igenom i Sveriges riksdag. Hade den kunnat komma tidigare? Borde staten inte haft en sådan i beredskap? Det var ju bara en tidsfråga innan en pandemi skulle komma.
Ebolautbrottet i Västafrika 2014–2016 var en varningsklocka. Den skrämmande virussjukdomen slog hårt i Guinea, Sierra Leone och Liberia. Dess bättre kunde en vidare spridning i världen hindras. Precis som med ebolaviruset anses fladdermöss ha burit på coronaviruset. Dessförinnan var det svininfluensan 2009.
Även om vaccinering nu har inletts behöver det dras många lärdomar inför framtiden. WHO pekar på forskning som varnar för att hittills okända virus i framtiden kommer att spridas i takt med ökande effekter av klimatförändringar och en eskalerande naturförstörelse.
Ytterst få nu levande människor minns spanska sjukan som under åren 1918–1920 avlöste första världskriget. Enligt uppskattningar som Wikipedia pekar på tog virussjukdomen mellan 50 och 100 miljoner liv. Närmare 500 miljoner smittades, vilket motsvarade ungefär en tredjedel av jordens dåvarande befolkning.
Viruset uppkom sannolikt i sjöfåglar och spreds snabbt vid första världskrigets slagfält. I det neutrala Spanien tog medierapporteringen fart och pandemin fick sitt namn.
Hårdast slog sjukdomen bland unga vuxna. Immuniteten var låg. Viruset angrep lungorna och orsakade i många fall svåra, direkt dödliga skador inom fyra till elva dagar eller i efterföljande bakteriell lunginflammation.
I jämförelse med covid-19, som enligt Johns Hopkins universitet i USA har en dödlighet på 2–3 procent, var dödligheten i spanska sjukan 10–20 procent.
Forskare kunde 1998 analysera prover från en kvinna som avlidit i spanska sjukan och vars kropp hittats infrusen i den ryska permafrosten. Det konstaterades att det handlade om ett influensavirus typ A, närmare bestämt H1N1, vilket 2005 beskrevs i artiklar i de vetenskapliga tidskrifterna Nature och Science.
WHO pekade den 24 juni 2020 ut Sverige som ett av elva högriskländer för att få coronaviruset. Utpekandet tillbakavisades av statsepidemiologen, som ansåg att tolkningen av data var felaktig. WHO backade redan samma dag och klargjorde att smittspridningen inte ökade i Sverige.
Men i november 2020 kom en andra virusvåg, som därefter har blivit väl så kraftig som den första. Sveriges statschef Kung Karl XVI Gustaf konstaterade i en intervju i ”Året med kungafamiljen” som sändes i SVT den 21 december det uppenbara:
– Jag anser att vi har misslyckats. Vi har ett stort antal som har avlidit och det är fruktansvärt. Det är något som vi alla lider med, sa kungen bland annat.
Det blev käbbel om huruvida kungen fick säga så eller inte enligt regeringsformen i Konungariket Sverige, där kungens yttrandefrihet är begränsad. Men någon folkstorm
blev det inte. Kanske för att han uttryckte tankar som de allra flesta kunde hålla med om.
När kungen själv tillsammans med Drottning Silvia ställde upp på bild när de tog en vaccinspruta kom ny kritik, nu för att kungaparet hade fått gå före i kön.
Det kan ses som en extrem tolkning av jantelagen. Ingen ska tro att hen är något. Kungen fyller 75 år i april och drottningen är fyllda 77 och kungaparet bor på ”särskilt boende”, ett begrepp på äldreboende som blev känt under 2020. Alla skämt åsido, det borde vara en självklarhet att landets statschef tidigt ges en spruta.
I USA tog den då tillträdande presidenten Joe Biden, 78, sin tilldelade vaccinspruta och visade därmed vägen för landets medborgare. Liknande bilder på nationers ledare runtom i världen har kablats ut för att understryka att vaccinet är säkert och biverkningarna få.
Även statsministern, ynglingen Löfven, 63, bör kunna få en tidig spruta. Han har ju ändå en central roll i styret av ett land. Men framför allt är det givetvis vårdpersonal, äldre och riskgrupper som ska prioriteras.
I samband med att WHO-ledningen sammanträdde, uppkopplade från olika delar av världen näst sista veckan i januari 2021 konstaterade generaldirektör Adhanon att
”världen står inför en moralisk kollaps” när det gäller fördelningen av vaccin i världen.
Invånarna i de fattigaste länderna står sist i vaccinationskön. Vid organisationens världshälsomöte i maj 2021 kan bilden klarna. Har världens rika länder tagit till sig av kritiken och gjort bättring?
Solidaritet är ett fint gammalt ord, utan egentlig politisk innebörd. I grunden handlar det om en vilja att agera för rättvisa. Det borde vara en självklarhet att fördela vaccinet
runt hela världen, solidariskt.
Läs mer i Sydasiens årsbok (#1 2021)
Texten har publicerats i Sydasiens årsbok (Sydasien #1 2021), som kom ut runt den 10 februari 2021. Den 144-sidiga boken i format 130x200mm innehåller 16 längre texter av 14 skribenter.
Bli prenumerant/medlem nu och få årsbok (Sydasien #1 2021) och ytterligare tre tryckta utgåvor 2021 för endast 200 kr.
