Ställer om från rättigheter till nödhjälp under ”lockdown”

Migrantarbetare i Indien under pandemin

I den indiska delstaten Tamil Nadu finns en organisation som arbetar för folkgruppen narikuravas rättigheter. Under coronakrisen har den ställt om till nödhjälp och delar nu ut mat. Therese Boje Mortensen ser både möjligheter och problem med strategin för att motverka lidande och diskriminering. Och andra folkgrupper står helt utan hjälp i krisen.

En lokal NGO (icke-statlig organisation) i den indiska delstaten Tamil Nadu har pausat ett antidiskrimineringsprojekt för att istället distribuera matransoner till befolkningsgruppen narikurava. Gruppen lider särskilt under nedstängningen av samhället just på grund av diskriminering. Coronakrisen i Indien förvandlar icke-statliga organisationer som arbetar med rättigheter och långsiktig utveckling till hjälporganisationer.

Den aktuella frivilligorganisationen i Tamil Nadu har haft rättigheter på dagordningen långt innan det blev ett modeord i den internationella utvecklingsindustrin. Deras tillvägagångssätt för utvecklingsarbete kan bäst beskrivas genom ett teaterstycke som de ofta visar i sina informationskampanjer för medvetandegörande: En man slås till marken av en grupp människor och lämnar honom skadad och oförmögen att resa sig upp.

Efter varandra kommer personer och lovar mannen hjälp i egenskap av sina positioner och roller i samhället: först en politiker, sedan en religiös ledare och därefter en socialarbetare. Men de lämnar sedan alla dessa utsatta människor och kommer inte tillbaka. Så småningom kryper andra fallna, slagna människor fram från olika hörn. Ingen av dem klarar att resa sig på egen hand, men genom att stödja varandra klarar de att tillsammans ställa sig upp igen.

Grundarna av icke-statliga organisationer handlar i regel osjälviskt samtidigt som de representerar och ger röst år några av de förtryckta. De hjälper sina medmänniskor – inte för att få bidrag från sin befolkningsgrupp, välgörenhetsorganisationer eller andra. Snarare är de en samlande kraft som mobiliserar och kräver att myndigheterna ska ge dem rättigheter.

Även om dessa organisationer började som en informell rörelse, formaliserades de efter några år som en icke-statlig organisation. Fördelen med det är att de kan söka och få ta del av resurser och att myndigheterna ger dem större legitimitet.

Idag kämpar de inte bara för sina egna utan även för andras rättigheter

Med åren utvidgades gruppen från att enbart inbegripa kastlösa till andra utsatta grupper i lokalområdet. Idag kämpar de inte bara för sina egna utan även för andras rättigheter. De identifierar sig starkt med en rättighetsbaserad strategi för utvecklingsarbete snarare än en välgörenhetsstrategi. Men detta tillvägagångssätt måste pausas nu under coronapandemin, där de nu behöver distribuera matransoner.

En av de grupper som de icke-statliga organisationerna arbetar för är alltså narikurava. De kallas allmänt zigenare och delar troligen historiska rötter med romska grupper i Europa. Narikurava är ett semi-nomadiskt folk som talar ett annat språk än det gängse lokala tamilska.

Tidigare livnärde de sig genom jakt och olika typer av försäljning, men också genom att ge spådomar och att uppträda och spela musik. Idag säljer de främst varor, exempelvis smycken och plastleksaker, på marknader runt om i Indien.

Narikurava är ett bra exempel på hur viktigt det är att klassificeras i en av regeringen specifikt definierad folkgrupp för att ges rättigheter i Indien. De har länge kämpat för att bli erkända som en erkänd folkgrupp enligt konstitutionen, vilket i och internationellt språkbruk ofta benämns ”ursprungsbefolkning”.

Just nu klassificeras de som en lägre, underutvecklad klass. I den kategorin tävlar de i praktiken om statliga tjänster med nitton andra befolkningsgrupper, vilka ofta är starkare.

Narikurava
Narikuravas säljer sitt hantverk utanför ett tempel i Tamil Nadu. Foto: Parithimathi, Wikimedia Creative Commons 3.0

Om de klassificeras som en erkänd folkgrupp skulle de ges fler rättigheter och få bättre möjligheter i samhället. Men det kräver att de finns på en begränsad geografisk plats. För ett semi-nomadiskt folk är det kriteriet svårt att uppfylla.

Från sin födelse har de icke-statliga organisationerna arbetat för att minska diskrimineringen av narikuravafolket. Särskilt har de hjälpt barn att få gå i skola på lika villkor med andra indiska barn. Det var en svår uppgift eftersom både lärare och andra elever ansåg dem ”orena” och att de därför inte ville gå i samma skola som dem. Dessutom var analfabetismen hos vuxna narikuravas nära hundraprocentig.

Föräldrarna tog dessutom ofta med sig barnen längre perioder på resor till olika marknader i landet. Frivilligorganisationen valde därför strategin för att etablera förskolor och lektionscaféer i byar där Narikuravar bor så att barnen kunde gå i skola i sin egen miljö.

För att driva dagisverksamhet och utbildning för narikuravas krävdes att internationella givare sköt till ekonomiska medel. Med en europeisk givare som den främsta inkomstkällan har organisationen också kontinuerligt anpassat idéerna till det internationella utvecklingsarbetets paradigm. För närvarande handlar dessa oftast om tidsbegränsade och rättighetsbaserade projekt.

På internationellt utvecklingsspråk talar vi om en gyllene triangel för leverans, försvar och kapacitetsuppbyggnad. I klartext innebär det att om en internationell givare bygger upp och stärker organisationen i en lokal NGO, kan den genomföra effektivt påverkansarbete vilket riktas mot myndigheterna och kan dessutom ge målgruppen strategiska fördelar.

Triangelns tre hörn stärker alltså varandra. Strategiska tjänster behövs både för att skapa en trovärdig relation med målgruppen och för att visa myndigheterna hur man ska ta itu med ett problem som ett pilotprojekt.

Som Ingrid Srinath, chef för Center for Social Impact and Philanthropy vid Ashoka University i Delhi, säger:

– Samtliga av de största och mest framgångsrika regeringsprogrammen i Indien började som NGO-projekt.

Inom detta ramverk kan tjänster fungera tillsammans med rättighetsarbete om det är ”strategiskt”. Vid rättighetsbaserat utvecklingsarbete hindras icke-statliga organisationer att verka parallellt med staten. I värsta fall leder det till att staten inte tar ansvar för sina medborgares rättigheter.

Därför utvecklade den internationella givaren och den indiska icke-statliga organisationen ett rättighetsbaserat utvecklingsprojekt för narikuravasamhällena.

Arbetet bör ge exempelvis läxhjälp och barnomsorg (tjänster) och samtidigt sträva efter att påverka den allmänna opinionen så att icke-diskriminerande attityder gentemot narikuravasamhällen växer sig starkare. Därmed kan regeringen säkerställa att alla inkluderas och ges rätt till utbildning (påverkansarbete). Därmed stärks NGO:ns egen expertis i ämnet och dess organisatoriska kapacitet för påverkansarbete. Samtidig stärks regeringens kapacitet genom utbildning (kapacitetsuppbyggnad).

Lockdown men folk är ändå i rörelse i Indien
När indiska samhället är under lockdown befinner sig fortfarande människor på resande fot, på väg hem – om de har något. Bilden från Mumbai i maj 2020. Foto: Manoej Paateel /Shutterstock

Men sedan kom coronaviruset, och med det kom nedstängningen av samhället och krisen som följde av den. Detta välplanerade utvecklingsprojekt måste nu pausas till förmån för annat hjälparbete.

Narikuravasamhällena är bland de mest utsatta under ”lockdown” eftersom varje dagstur utanför dörren är avgörande för att familjer får mat på bordet den dagen. Dessutom är de redan diskriminerade, genom att de av många ses som ”orena”, vilket intensifieras under en viral period. En trebarnsmamma som arbetar med att sälja tvål på marknader uttrycker det så här:

– Alla ser oss som potentiella bärare av viruset, så de säger att vi borde hålla oss hemma. De bryr sig inte om vi dör av hunger, de vill bara, att vi inte ska sprida sjukdomen. Det finns många råd om att stanna hemma och att tvätta händerna, men hur har vi råd med det?

Många av dessa familjer fick inte matransoner trots regeringens tillkännagivande att de fattigaste få hjälp. Frivilligorganisationen tog därför på sig att samla in pengar för att kunna dela ut matransoner till de utsatta familjerna. Bland annat har europeiska givare bidragit.

Under nedstängningen kunde NGO-anställda inte gå till jobbet, men myndigheterna gav dem tillstånd att dela ut matransoner. Det är resultatet av en god relation med myndigheterna som möjliggjorts genom organisationernas tidigare företrädare. NGO:s har ofta varit aktiva och bjudit in regeringstjänstemän till kampanjer, ceremonier och rally.

Även om renodlad nödhjälp har karaktären att enbart inbegripa tjänstedelen i utvecklingstriangeln, kan de icke-statliga organisationerna hitta kreativa sätt att införliva andra delar under den pågående krisen.

Till exempel utför de digitalt påverkansarbete genom att ta telefonkontakter med myndigheter. De genomför också offentliga informationskampanjer om viruset. Stora affischer har hängts i det offentliga rummet och muntlig information har ropats ut i megafoner.

Historien om den icke-statliga organisation som arbetar med narikuravas är ett exempel på allt som är pausat i en kris, till exempel långsiktiga utvecklingsprojekt. Det belyser också bräckligheten systemet med de icke-statliga organisationernas roll som mellanhänder mellan den indiska staten och utsatta befolkningar.

Under den rådande hälso- och samhällskrisen arbetar organisationerna för att på bästa sätt integrera ett rättighetsbaserat tillvägagångssätt. Det är uppenbart att decennier av närhet och arbete med folkgruppen gör att dess sårbarhet kan uppmärksammas av myndigheterna.

Det höjer också medvetandet om alla de människor i Indien som är lika sårbara som narikuravas, men som inte har en NGO som bryr sig och tillvaratar deras intressen.

Fakta Narikurava

Ordet narikurava härrör från tamilska orden nari och kurava vilka ger betydelsen ”schakalfolket” eller ”rävfolket”. Det kommer från stammens tradition att jaga och att kunna fånga schakaler i fällor.

Sedan narikurava förbjöds jaga i skogarna i Tamil Nadu skiftade de till att företrädesvis leva på att framför allt tillverka armband, som de sedan sålt på marknader runt om i Indien. Det har gjort dem till ett nomadfolk som rest långa sträckor.

Narikurava talar ett indoeuropeiskt språk kallat vaagri booli, indelas i två huvudgrupper och är utövare av animism, andlighet med närhet till naturen.

Under brittiska kolonialtiden placerades narikurava 1871 under Criminal Tribes Act. Det ledde till att folkgruppen stigmatiserades under lång tid, även efter självständigheten 1947. Även om narikurava avkriminaliserades 1952 hänger stigmat kvar och leder till diskriminering och försämrade livsmöjligheter och begränsningar.

Filmen Gypsy – dokumentär om narikurava
Narikurava i Tamil Nadu skildrades i filmen Gypsy 2015 av Siva Chithirai Selvan (bilden). Foto: Mail pic

Folkgruppen skildrades också i dokumentärfilmen Gypsy (2015), som The Hindu skrev om. Huruvida narikurava härstammar från romska folket har debatterats genom åren.

/Redaktionen

Källa: Narikurava Friends Association

Läs mer Nafra.org

Therese Boje Mortensen
Therese Boje Mortensen

Therese Boje Mortensen är doktorand i Mänskliga Rättighetsstudier vid Lunds Universitet. Hon har en BA i Sydasienstudier och en MA i Mänskliga Rättighetsstudier, och har bott mycket i Indien bl.a. på fältstudier och hindikurser. Hon är forskningsmässigt intresserad av NGO:ers roll och förhållande till staten i Indien, samt barns rättigheter, i synnerhet i dialog och utbyte mellan internationella människorättsinstrument, nationell indisk lagstiftning och lokala NGO- och myndighetsprinciper.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.

Tidskriften Sydasien rapporterar om Indien, Pakistan, Sri Lanka, Bangladesh, Afghanistan, Nepal, Bhutan och Maldiverna. Sedan 1977 följer Sydasiens nätverk av skribenter och fotografer det som sker i regionen. Vårt gemensamma mål är att erbjuda kryddstarkt innehåll och bidra till fördjupade kunskaper.

FÖLJ OSS

Arkiv