Indiens osörjbara: Gujarat 2002 och covidkatastrofen

Indiens premiärminister Narendra Modi står åter i fokus
Narendra Modi tar emot hyllningar i Delhi 17 maj 2014, efter valsegern. Men vad är det för ett Indien den här premiärministern bygger? Foto: Arindam Banerjee /Shutterstock
Beräknad lästid 6 minuter

Narendra Modi spelade en central roll vid hämndaktionerna i Gujarat 2002 och hans handlingar 2021 har förvärrat covid-19-katastrofen. Det konstaterar Amit Singh i den här reflekterande texten om Indiens osörjbara människoliv.

Vad förenar egentligen Godhra-kravallerna i indiska delstaten Gujarat 2002 med den skenande covid-19-pandemin våren 2021? Det må man fundera över. Jo, båda företeelserna präglas av stora förluster i människoliv, statlig delaktighet och utebliven medkänsla och sorg gentemot de oskyldiga offren från regeringens sida.

Ett osörjbart människoliv är ett som inte kan begråtas eftersom det aldrig har levt, eller rättare sagt ett som aldrig räknats såsom varande ett liv, som Judith Butler reflekterar över i sin bok Frames of War: When is Life Grievable.

Medan jag funderar över den monumentala förlusten av människoliv inom ramen för osörjbarhetsbegreppet tänker jag på dessa två människoskapade tragedier i indisk kontext i vilka tusentals oskyldiga människor har förlorat sina liv.

Båda händelserna har skakat om nationens själ, dock inte statsmakten. I båda fallen har den indiska staten abdikerat från sitt ansvar att skydda sina medborgare, ja till och med vägrat uttrycka sorg över de olyckliga offren vars liv kunde ha räddats.

Genom att medvetet underskatta antalet döda och uppvisa en rent kriminell likgiltighet gentemot offren har indiska staten gjort de förlorade människoliven osörjbara, som om deras liv aldrig existerat.

Osörjbarheten efter Godhra

I de religiöst inspirerade kravallerna i Godhra mördades brutalt cirka 2000 muslimer i den indiska delstaten Gujarat som vid den tiden styrdes av hindunationalistiska BJP och vars chefsminister var Narendra Modi. Kravallerna inträffade efter tågbranden 27 februari 2002 i Godhra, då 59 hinduiska pilgrimer som återvände från en resa till Ayodha brändes till döds i tåget.

Fullt avsiktligt tillät Modi antimuslimska kravaller att bryta ut, i avsikt att stärka sin politiska makt och utkräva hämnd på muslimer. Den brutalitet som de religiöst inspirerade förövarna gav prov på i övergrepp mot den muslimska minoriteten är obeskrivbart förfärlig, särskilt sexuellt våld som bestod av gängvåldtäkter, kvinnors uppskurna magar och ristande in hinduiska religiösa symboler på deras kroppar.

Dokumentär om upploppen i Gujarat 2002
Scen från dokumentären ”2002 Gujarat” om upploppen (se länk till filmen i slutet av artikeln).

Deras död beskrevs på deras kroppar, något som statsmakten aldrig brydde sig om att be om ursäkt för. Varken Modi eller majoriteten av de hinduiska våldsverkarna ställdes till svars för övergreppen.

Värdefulla mänskliga liv gick förlorade i dessa politiskt styrda kravaller, de blev aldrig begråtna, aldrig sörjda av staten eftersom offrens liv inte var värda någonting för förövarnas Hindutva-ledare. Muslimska offer i kravallerna var blott nummer för den indiska staten. Modis regering kändes inte vid sina mest sårbara medborgare när de som mest var i behov av stöd.

Statens likgiltighet gentemot mänskliga liv tar inte slut här. I den pågående covid-19-pandemin kan man notera ett liknande mönster där staten åter igen abdikerat från sin roll att skydda människoliv. Något som författaren Arundhati Roy betecknat som ett ”brott mot mänskligheten”.

Covidkatastrofen 2021

Fastän den indiska regeringen var välinformerad om denna apokalyps i form av en andra coronavåg långt innan den inträffade valde premiärminister Modi att ignorera varningar därom. I ett framträdande på Davos-konferensen i januari 2021 deklarerade istället Modi att ”Indien har varit framgångsrikt i att rädda så många människoliv, ja vi har räddat hela mänskligheten från en stor tragedi”.

Icke desto mindre såg vi hur tragedin fortskred liksom hur regeringen skamlöst förnekade fakta, och speciellt hur man underrapporterade data om antalet dödsfall i covid-19. Journalisten Roger Boyes skrev i The Times att Modi borde ”sluta räkna röster och istället räkna de döda kropparna”, och internationella media har beskyllt Modi för att undanhålla data.

Modi har också anklagats för att ha ignorerat forskares varningar från att delta i valmöten och för att ha tillåtit den väldiga Kumbh Mela-festivalen att äga rum.

Mer än 300 000 nya smittade och 3000 döda varje dag under flera veckors tid har inrapporterats av regeringens tjänstemän, men experter menar att det verkliga antalet offer är flera gånger högre än så.

Folk dör i så stor omfattning att krematorierna fått slut på ved. I min hemstad Varanasi – som premiärminister Modi representerar i parlamentet – är väntetiden för att kremera kroppar mellan åtta och tolv timmar. Lekplatser och parkeringsplatser har i huvudstaden Delhi gjorts om till kremeringsplatser för massceremonier.

Vad som är speciellt oroande är att förnekandet av det sanna antalet döda innebär ett förnekande också av de dödas existens överhuvudtaget. Möjligen skulle de avlidna i normala tider fått en mer värdig behandling, men att ljuga om antalet drabbade och dölja covid-19-pandemins dödsoffer innebär att man uppvisar en total brist på värdighet gentemot människor som just avlidit.

De var indiska medborgare som förlorade sina liv på grund av total likgiltighet från regeringens sida, de dog därför att deras regering knappt brytt sig om satsa pengar på vaccin, mediciner, syrgastuber eller sjukhussängar utan istället satsat på att bygga dyra skrytmonument, idrottsanläggningar och lyxiga hus åt deras profetliknande premiärminister.

Anhöriga bär skyddskläder när de traditionsenliga sista riterna genomförs vid en plats för kremering i Indiens huvudstad New Delhi. Foto: Exposure Visuals /Shutterstock

De dog därför att deras högsta ledare höll stora politiska massmöten och sanktionerade den stora religiösa festivalen Kumbh Mela när man skulle förväntat sig att han borde ägnat sig åt att bygga upp en stabil infrastruktur för hälsovård och spridit medvetenhet bland folk hur man kan motstå pandemin.

Deras olycksaliga död i denna olycksaliga tid och under denna olycksaliga regering blir osörjbar och oredovisad, människoliv som inte kan sörjas, som om de aldrig funnits.

I Godhrakravallerna såg vi samma grad av likgiltighet och grymhet från regeringens sida gentemot dess egna medborgare. En regering som inte bara aktivt stödde de hinduiska våldsverkarna i deras hämndaktioner mot muslimer utan också tonade ner omfattningen av den brutalitet som offren utsattes för.

Detta genom att hemlighålla antalet döda och lägga skulden för kravallerna på muslimerna själva för att ha provocerat hinduerna till att hämnas en brand på ett tåg fyllt med hinduiska pilgrimer, varav många dog, den 27 februari 2002.

I hanteringen av pandemin våren 2021 intar indiska staten mer eller mindre samma likgiltiga attityd som i Godhra, grym och omänsklig. Nu dör folk på gatorna, i ambulanser och i sina hem till följd av brist på medicinsk vård.

Och sättet på vilket Narendra Modis hindunationalistiska regering reagerat på krisen återspeglar en omvandling från en demokratisk stat till en autokratisk, enväldig stat. Några exempel:

I staden Gorakhpur i delstaten Uttar Pradesh – en delstat som styrs av en BJP-regering ledd av en militant hinduisk munk, chefsminister Yogi Adityanath – har man gjort det kriminellt att ta bilder på brinnande kroppar vid stadens krematorier.

Likaså har det blivit brottsligt att vädja om medicinsk hjälp via sociala medier, och i staden Amethi har polisen inlett en rättsprocess mot en man som vädjat på Twitter om att få en syrgastub till sin farfar.

Och det är inte bara desperata människor som akut ber om skyndsam medicinsk hjälp som straffas, utan också läkare vid sjukhusen varnas från att göra liknande vädjanden på sociala medier.

Sannerligen har pandemin djupt påverkat livet till det sämre för miljontals människor över hela världen. Dock har inkompetensen hos ledarskapet att hantera pandemin förvärrat krisen i Indien.

Regeringens kaotiska organisation har lett till en humanitär kris av episka proportioner. Den har också reproducerat existerande ojämlikheter och ett exkluderande av marginaliserade befolkningsgrupper.

I den rådande situationen innebär statens medvetna underskattning av de sanna dödssiffrorna och att det blivit straffbart att be om medicinsk hjälp via sociala medier detsamma som att förvägra människor grundläggande mänsklig värdighet och förneka existensen av liv.

I båda fallen, Godhra och pandemin, visar indiska staten tydligt att man inte bryr sig tillräckligt om att rädda människoliv och inte heller bryr sig om att sörja de döda, trots att det varit staten som vållat deras död.

Varför? Jo, därför att dessa människors liv i regeringens ögon är osörjbara, omöjliga att sörja eftersom deras liv inte räknas som liv över huvud taget.

Översättning: Lars Eklund


Sydasien rekommenderar | Dokumentär om Gujarat

I den nästan två och en halv timme långa dokumentärfilmen varvas filmbilder som speglar händelserna i Godhra med intervjuer och grundlig dokumentation av bakgrund och efterspel (textad på engelska).

Amit Singh

Amit Singh är doktorand vid University of Coimbra i Portugal och forskarassistent vid Center for the Study of Indian Languages and Society i Indien. Han är författare till ”The Conflict of Freedom of Expression and Religion – A Case Study from India”. Intresseområdena spänner över yttrandefrihet, hindufundamentalism, sekularism och mänskliga rättigheter i Indien.