Foto: Negina Saquib. Karin Nilsson berättar om hur det är att leva i Afghanistan, samt om sitt välgörenhetsprojekt Varma fötter.

Det är spektakulärt att flyga över Hindukush, att se hur bergsmassivet formar sig ovanifrån är en unik upplevelse. Trots sommar och värme ligger snön fortfarande kvar på bergstopparna året om. Vilket även bevisar den höga höjd som större delen av Afghanistan befinner sig på. Snön får mig att tänka tillbaka till den kalla afghanska vintern och alla barfotabarn i plastsandaler. Det var i december 2010 som jag fick iden om att samla in pengar till strumpor till Afghanistans barn, projektet döptes till Varma fötter.

Nästan hälften av den afghanska landytan ligger på över 2000 meter över havet. Medan man sitter i planet och beskådar landet från en fågels synvinkel och ser de små byarna växa fram från ingenstans, mellan de höga bergen, börjar man förstå vilken utmaning det måste vara att leva och bo i detta land. Jag kan inte sluta förundras över vad dess människor lever av när man bor så isolerat från omvärlden.

Första gången jag besökte landet var 2003, och sedan dess har resorna hit blivit många. Jag har slutat räkna. Det är något alldeles speciellt med Afghanistan, det är svårt att beskriva känslan jag har, vad det är som gör Afghanistan så speciellt för mig. Men det har nog något med alla människor här att göra, men även för att det är en sådan annorlunda upplevelse att vara här då livet här är så olikt det liv jag är van vid hemma i Sverige.

Men det handlar även om att vara på plats där det händer, att få se utveckling på nära håll med egna ögon och inte genom den bild media väljer att visa. Att verkligen få en inblick i utsatta människors livsförhållanden på plats.

Årtionden av krig och oroligheter har skapt en svår livssituation för en stor del av den afghanska befolkningen. Afghanistan räknas idag till ett av världens fattigaste länder och mer än hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Det är afghanerna som gör landet så unikt, deras glädje trots allt de genomgått. Jag beundrar deras styrka att orka leva vidare, det är något utöver det vanliga, det finns nog inte en endaste familj här som inte genomgått någon form av tragedi, under alla år av krig.

85% av afghanerna har jordbruket som sin enda inkomstkälla. Men att livnära sig på jordbruket har kommit att bli en utmaning för många afghaner då kriget både förstört infrastruktur och bevattningssystem samt att landet otaliga gånger varit utsatt för torka.

Många söker sig därmed från landsbygden till huvudstaden Kabul i hopp om att tjäna pengar, men konkurrensen är stor. Kabul är en av världens snabbast växande städer. Huvudstaden är byggd för en knapp miljon människor, för några år sedan bodde de dryga 3 miljoner här, idag är invånarantalet en bra bit över 5 miljoner. Det talar för sig själv!

Vardagen är utmanande och prövande. Jag brukar alltid på något underligt vis längta tillbaka när jag inte är här, samtidigt som det finns stunder då jag känner att jag måste åka härifrån och tanka annan luft för att orka med den mycket speciella tillvaron jag lever under medan jag är här.
Jag är mycket begränsad i min vardag, beroende av andra och man vet aldrig när och var saker och ting kan hända. På senare tid har det varit väldigt oroligt i Kabul. Militärer, check-points och vapen är vardag här. Man måste alltid vara på sin vakt. Ens tålamod prövas dagligen och jag lärt mig mycket om sig själv. Jag får ofta nya perspektiv på livet och jag har lärt mig att uppskatta det lilla och basala, så som rent vatten, elektricitet och frisk luft.

Afghanistan berör, det går inte en dag utan att jag får en tankeställare om hur bra vi har det hemma i Sverige. Det var den där decemberkvällen 2010 när jag satt i bilen på väg hem som jag kände att jag ville göra något. Det var just i det där ögonblicket när jag såg en ung flicka med hela famnen full av nybakat bröd, tunn tröja, mössa på huvudet och barfota i sina sandaler på den snöiga gatan som jag bestämde mig.

Där stod hon i vägkanten och försökte korsa vägen, men vem bryr sig om att stanna för en liten flicka. Hon var inte det första barfotabarn i sina sandaler jag sett. Kabul fullkomligt kryllar av barn som springer runt barfota i dessa plastsandaler, sommar som vinter.

Den afganska vintern är kallare än vad man kan tro, det är inte ovanligt med några minusgrader och det kan bitvis komma rejält med snö. Här i Kabul bor en stor del av befolkningen i traditionella lerhus, ofta utan ordentligt isolerade fönster och dörrar. Den råa kylan sprider sig snabbt och många familjer har svårt att hålla sig själva och sina hus varma.

Många familjer är fattiga och varje dag är en utmaning att överleva, speciellt under vinterhalvåret då familjens inkomst oftast inte räcker både till mat för att fylla tomma magar, varma kläder, samt ved för uppvärmning av sina hus. Många barn blir därför tvungna att hjälpa till att bidra till familjens överlevnad. Utebliven skolgång är inte ovanligt på grund av detta och framtiden för många afghanska barn ser inte särskilt ljus ut.

Det lilla kan göra så mycket, har man varma fötter brukar man inte känna sig lika frusen. Jag bestämde mig för att starta ett litet välgörenhetsprojekt med syfte att ge afghanska barn strumpor och få varma fötter!

Behovet finns överallt, men det är definitivt lättare att samla in pengar än att dela ut strumpor, främst på grund av säkerhetsrisken. Jag har varit i kontakt med en grupp afghaner, som nyligen startat en välgörenhetsorganisation som kallas Jahed, vilket betyder träffpunkt på dari, ett av de många språk man talar i Afghanistan. Varje månad skänker de pengar och saker i behov till extremt fattiga familjer i Kabul. En del strumpor kommer att delas ut den vägen, men även barn på gatan som jag stöter på kommer få sig ett par varma strumpor.

Tanken med projektet är att alla skall kunna vara med att bidra, antigen med ett ekonomiskt bidrag, eller med en stickad strumpa. Läs mer om projektet ”Varma fötter” på min blogg http://varmafotter.blogspot.com/ om du är intresserad och vill vara med och hjälpa barn här få varmare fötter. Det lilla gör mer än vad kan tro hos dessa barn!

Om skribenten

Karin Nilsson (1 artiklar)
Karin Nilsson har rest i stora delar av Sydasienområdet. Framförallt har resorna gått till Afghanistan, ett land, ett folk, en kultur som ligger Karin varmt om hjärtat. Idag bor Karin i Kabul och bloggar om sina upplevelser och intryck därifrån. http://kanilsson.blogspot.com

Relaterade Artiklar

Nytt år med Sydasien

Under mars har Human Rights Commission på Maldiverna uppmärksammat bristen på jämlikhet mellan män och kvinnor på ögruppen. Sydasiens Nils Finn Munch-Petersen problematiserar maldivernafrågan och hur den pågående...

Sargat kulturarv

Först ett fotografi. Det visas före den arkeologiska utställningen; det täcker en vägg från golv till tak. Det är lätt att bara gå förbi, att skynda till svunna epoker och stanna där; att förlora sig i historien...

Tänk på Sydasien i jul

Strumpor till kalla fötter. Sydasien har tidigare skrivit om svenska Karin och hennes projekt i Afghanistan, Varma fötter. Den afganska vintern är karg och kall, och i Kabul bor en stor del av befolkningen i traditionella...