Zac möter kvinnorna på Scaniafabriken

Roushan Bi 2 FOTO ZAC OYEAH
Se Fotogalleri
9 Foton

Scandiafabriken har också blivit omtalad för sin jämlika arbetsmiljö som är ytterst ovanlig i Indien. Roushan Bi arbetar i receptionen.
Foto: ©ZAC OYEAH

Aruna Nanjappa FOTO ZAC OYEAH
Zac möter kvinnorna på Scaniafabriken
Aruna Nanjappa FOTO ZAC OYEAH

Aruna Nanjappa arbetar på Scania i Bangalore.

Foto: ©FOTO ZAC OYEAH
Tidsskillnad FOTO ZAC OYEAH
Zac möter kvinnorna på Scaniafabriken
Tidsskillnad FOTO ZAC OYEAH

Tidsskillnad

Foto: ZAC OYEAH
Girija Harsha FOTO ZAC OYEAH
Zac möter kvinnorna på Scaniafabriken
Girija Harsha FOTO ZAC OYEAH

Girija Harsha

Foto: ©ZAC OYEAH
Mamatha Nimbekayavar FOTO ZAC OYEAH
Zac möter kvinnorna på Scaniafabriken
Mamatha Nimbekayavar FOTO ZAC OYEAH

Mamatha Nimbekayavar

Foto: © ZAC OYEAH
Roushan Bi 1 FOTO ZAC OYEAH
Zac möter kvinnorna på Scaniafabriken
Roushan Bi 1 FOTO ZAC OYEAH

Roushan Bi arbetar i receptionen på Scania.

Foto: ©ZAC OYEAH
Roushan Bi 2 FOTO ZAC OYEAH
Zac möter kvinnorna på Scaniafabriken
Roushan Bi 2 FOTO ZAC OYEAH

Scandiafabriken har också blivit omtalad för sin jämlika arbetsmiljö som är ytterst ovanlig i Indien. Roushan Bi arbetar i receptionen.

Foto: ©ZAC OYEAH
Shruti Kulkarni 1 FOTO ZAC OYEAH
Zac möter kvinnorna på Scaniafabriken
Shruti Kulkarni 1 FOTO ZAC OYEAH

Shruti Kulkarni ger Zac en guidad tur i fabriken.

Foto: © ZAC OYEAH
Shruti Kulkarni FOTO ZAC OYEAH
Zac möter kvinnorna på Scaniafabriken
Shruti Kulkarni 2 FOTO ZAC OYEAH

Shruti Kulkarni

Foto: © ZAC OYEAH
Supriya Naik hjälper bykvinnorna i närheten av fabriken till självförsörjning, här genom en sömnadskurs FOTO ZAC OYEAH
Zac möter kvinnorna på Scaniafabriken
Supriya Naik hjälper bykvinnorna i närheten av fabriken till självförsörjning, här genom en sömnadskurs FOTO ZAC OYEAH

Supriya Naik hjälper bykvinnorna i närheten av fabriken till självförsörjning, här genom en sömnadskurs.

Foto: © ZAC OYEAH

Uppvuxen som jag är på postapokalyptiska 1970-talsbruksorter där mina kringflackande föräldrar knegade på gjuterier och valsverk, och med barndomsminnen av svensk lort, sotig luft och ingrodd smuts, är det med en växande häpnad jag färdas genom det tropiska landskapet mot Scanias fem år gamla lastbilsfabrik, fem mil utanför sydindiska metropolen Bangalore.

Flera multinationella företag, exempelvis Honda, och indiska storföretag ligger i Narsapura Industrial Area, men trots fabrikstätheten skiner solen från en blå himmel med vita molntappar, palmer vajar tyst, träd blomstrar utanför receptionen och om det inte vore för Scanias hangarliknande arkitektur vore det lätt att få för sig att detta är en lyxig rekreationsanläggning för storstadsbor.

Inte direkt vad jag förväntade mig. Scandiafabriken har också blivit omtalad för sin jämlika arbetsmiljö som är ytterst ovanlig i Indien. Pratar en stund med receptionisten Roushan Bi (33).

”Muslimska familjer gifter bort sina döttrar så fort de fyller 18 [lägsta giftermålsålder för kvinnor i Indien] och utbildar bara pojkar. Mina föräldrar lät mig studera så jag gifte mig först när jag fyllde 25 år, men mina svärföräldrar ville inte att jag skulle arbeta så jag var hemmafru i fem år.”


När maken bröt benet bestämde hon sig för att ta över som familjeförsörjare och sökte jobb som säkerhetsvakt på Scania. Efter ett år befordrades hon till receptionist och även efter att maken tillfrisknat fortsatte hon att jobba. Dörren hade öppnats och hon tänkte inte bli instängd igen. Hon tjänar dessutom ₹20 000 i månaden, en hög lön i en indisk by, vilket har gett henne ett nytt värde inom familjen där det finns sju munnar att mätta.

Under samtal med ett tiotal kvinnor som arbetar på Scania får jag intrycket att deras möte med svensk industrialism tycks ha lett till ett distinkt generationsskifte – samtliga härrör från byar eller småstäder och deras mammor var hemmafruar. Deras framsteg har satt viktiga exempel för andra flickor och överraskande många använder uttrycket ”förebild” om sig själva, som till exempel Girija Harsha (34), som kommer från en småstad drygt 9 mil från Bangalore och ”flytten till Bangalore var som att resa utomlands”.

Girija Harsha FOTO ZAC OYEAH
Girija Harsha

”Nuförtiden när någon kvinnlig släkting inte vill gifta sig vid ung ålder utan hellre provar på att jobba, vilket gör föräldrarna nervösa, får de alltid höra att ’se på Girija, hon strulade som barn men det gick ju bra till slut’.

Mina föräldrar säger numera att det gör inget att vi aldrig fick någon pojke, för du tar ju hand om oss.”

Hennes mamma ville nämligen helst ha en son som kunde ta hand om familjen, men det blev tre döttrar – så Girija uppfostrades som en pojke och det föll sig naturligt att hon skulle ut i arbetslivet, trots folk som sa ”kvinnor som jobbar har dålig karaktär.”

I början bemöttes Girija med skepsis, för lastvagnar var något som såldes av män över drinkar på någon bar, sent på kvällen, vilket inte riktigt passar sig för en kvinna, så hon låter männen ta hand om sådant ”nattarbete”. På försäljningsavdelningen är alla hennes kollegor män men eftersom man följer en likalönsprincip tjänar hon ₹60 000, och hon har planterat en klängranka som spridit ut sig över kollegornas skrivbord och uppför väggarna i deras kontorsbås – vilket känns symboliskt. Kvinnor syns också på fabriksgolvet.

”Jag trodde väl aldrig att jag skulle arbeta med tunga fordon, men jag ville ha ett dynamiskt jobb så jag studerade till elektroingenjör, medan schablonen i Indien är att kvinnor ska välja mjuka jobb, som mjukvara,” skrattar 27-åriga Shruti Kulkarni som var ett halvår på IBM innan hon tröttnade och bytte till Scania. Från början ledde hon monteringen av bussar, men nu jobbar hon mer med service.

Shruti Kulkarni FOTO ZAC OYEAH
Shruti Kulkarni –  trodde väl aldrig att hon skulle arbeta med tunga fordon!

Hon visar oss runt på verkstadsgolvet och det märks att hon vet vilka knappar man ska trycka på för att få olika mekanismer att brumma igång, trots att hon är så kortväxt att hon knappt når upp till överkanten på ett lastbilsdäck. Hon har ₹49 000 i lön och basar över flera manliga ingenjörer.

Att fabriker kan vara påfrestande miljöer inser jag när jag går på toa och slår igen dörren lite hastigt, van som jag är efter att ha bott i åratal i Indien vid tunna lättviktsdörrar – men den här är av massivt trä och klipper nästan av min tumme. Nageln blir helt blå och jag får skriva med vänsterhanden. Inne på den fräscha toan som är i klass med hotelltoaletter och inte alls liknar vanliga nerpinkade indiska offentliga avträden, noterar jag anslag om toalettetikett, hygien och instruktioner för hur man använder en vattenklosett, vilket antyder att många på fabriken tillhör den första generationen som träder in i en modern kosmopolitisk värld.

Hela fabriken är för övrigt full av säkerhetsskyltar med tydliga instruktioner på både engelska och det lokala språket kannada, medan väktare ser till att reglerna efterlevs.
Då våra samtal fortskrider informellt över lunch i kantinen där företaget serverar gratis frukost och lunch – man kan välja mellan indiskt eller europeiskt och det smakar utmärkt – vittnar kvinnorna om hur de går upp tidigt varje morgon för att laga dagens måltider åt sina respektive familjer, varpå 30-åriga Supriya Naik, ännu ogift, invänder: ”För mig kommer grundkravet innan jag gifter mig att vara att min man tar hand om matlagningen.

För jag tänker inte stå i köket, men jag gillar att äta!” Pooja Pannalkar (26), som också är ogift och kommer från en by tiotals mil norrut där hennes pappa är bonde, säger att hon tycker att det låter som en god idé: ”Jag ska också kräva att min make lär sig laga mat.”

Pooja’s familj odlar sockerrör och mango, men blev skuldsatt på grund av torka och missväxt. Lyckligtvis var hennes pappa progressiv och tyckte att dottern borde plugga, helst något praktiskt, så valet föll på maskinlära – trots att andra bybor menade att kvinnor inte bör syssla med maskiner. På den tiden fick flickor bara gå i grundskola och sedan giftes de bort. Efter att hon fick lön från Scania betalade hon av familjens skulder och bekostade tre brunnar till bondgården. Så nu vill alla i byn att flickor utbildar sig och jobbar.

”I byn säger tjejerna att de vill gå i mina fotspår. Och jag uppmuntrar dem.”

Aruna Nanjappa FOTO ZAC OYEAH
Aruna Nanjappa arbetar på Scania i Bangalore.

En liknande bakgrund har Aruna Nanjappa, också 26 år och ogift, vars familj ägnar sig åt silkesodling ungefär en mil från fabriken. I hennes by Chikkanahalli har den djungel som en gång omgärdade gårdarna skövlats, byns sjö är torr trots att monsunen precis gått över, grundvattnet har sjunkit fem gånger djupare än när hon var barn med resultatet att brunnarna också torkat ut.

Man måste borra en halv kilometer för att nå vatten och jordbruket ser ut att vara utdöende, så allt fler följer Arunas exempel – ytterligare fyra bondefamiljer har tillåtit sina döttrar att söka jobb utanför byn och samtliga låter sina flickebarn utbilda sig utöver den obligatoriska grundskolenivån.

Själv valde hon att studera datalära och sitter på IT-avdelningen sedan fyra år tillbaka. Det är ett långt steg från att vara bondkvinna, hur kom det sig?

”När jag var barn märkte jag att släktingar och andra från byn som fick jobb på Volvos bussfabrik [som ligger nära Scania] var mer disciplinerade, hade fina arbetskläder och ordnade liv. Så jag bestämde mig för att också jobba på en bilfabrik och när Scania kom hit tog jag chansen. Jag blev utom mig av glädje när jag såg att allting är välorganiserat med säkerhetsprocedurer och hur de behandlar män och kvinnor lika.” Hon ska snart gifta sig men räknar inte med att bli hemmafru.

Supriya Naik hjälper bykvinnorna i närheten av fabriken till självförsörjning, här genom en sömnadskurs FOTO ZAC OYEAH
Supriya Naik hjälper bykvinnorna i närheten av fabriken till självförsörjning, här genom en sömnadskurs.

Företagets samhällsansvar. Senare, när Supriya visar oss företagets mer formella samhällsansvarsprogram i de kringliggande byarna – där de utbildar kvinnor till sömmerskor – instruerar hon de tio damerna i byn Appasandra i hur de bör utveckla sitt affärssinne. Att brodera tillsammans ger kvinnorna ett liv utanför familjens ofta trånga ramar, men de har inte riktigt fått kläm på penningaspekten – som när jag vill köpa några armringar de gjort med silkestråd, menar de att de inte kan ta betalt av gäster. Efter en stunds debatt tar de emot ₹100.

För mig är det är svårt att koppla den auktoritativa Supriya vi ser här, till den yngre versionen av sig själv hon beskriver som var så blyg att hon inte vågade prata med eller ens titta på män. Hon skrattar,

”Jag har förändrats totalt sedan jag började jobba här och du tycker säkert att jag pratar alldeles för mycket!”

Därefter samtalar jag med Ruchi Ahluwalia, personalansvarig. ”Folk frågar vad vi gör för något speciellt för kvinnorna och jag har problem med den typen av frågeställningar, för jag vill inte särbehandla dem. Det kanske låter konstigt i dina öron, men jag anser att ju mer man behandlar kvinnor annorlunda, desto mer åtskilda blir de två könen.”
Men hur får man till stånd jämlikhet i så fall?

”När jag kom hit för fyra år sedan satt kvinnor och män åtskilda på mötena, på var sin sida av salen.

Detta ändrade jag på utan att ha någon särskild policy om saken. Här existerar inga kön, alla är medmänniskor och ska känna sig jämlika. För jag vill inte att männen ska tycka att vi daltar med kvinnorna. Lyckligtvis är jag ju kvinna, om en man hade gjort detsamma så hade det nog inte gått lika lätt.”

Så ni gör alltså ingenting?
”Männen får handledning när de anställs eftersom många precis gått ut någon pojkskola och inte är vana vid att umgås med kvinnor. Ett par gånger om året har vi instruktionsmöten där vi pratar om hur jämlikhet bör fungera i praktiken och påpekar för dem att det inte bara handlar om ideal här på fabriken, utan att de ska praktisera jämlikhet även i sina hembyar – och om de stöter på sexuella trakasserier är det deras plikt att göra något åt saken.”

”Vad beträffar kvinnorna vill vi få dem att förstå att det är skillnad på trakasserier och någon som bara visar omsorg eller omtanke.”

Vad hon tycks tala om är en mer informell process för att avdramatisera den i Indien ofta rätt rigida idén om könsskillnader, så att även när personalen byter jobb tar de med sig ett rationellt jämställdhetstänk från arbetsplatsen. Om jag som skribent får ha en åsikt i sammanhanget, efter att ha tillbringat närmare trettio år i Indien och varit gift med en indisk heltidsarbetande kvinna i snart tjugo år, kan jag tycka att jag sällan stött på lika handfast medvetenhet, särskilt inte i de halvapatiska Sida-projekt som jag själv varit involverad i där jämlikhetsideal reduceras till en byråkratisk gäspning.

Det som sker här kan ha långtgående konsekvenser eftersom det känns som om fabriken, parallellt med sina lastbilar, tillverkar en ny sorts gräsrotsfeminism.

Tidsskillnad FOTO ZAC OYEAH
Tidsskillnad FOTO ZAC OYEAH

Ruchi fortsätter: ”Det finns skillnader mellan hur vi arbetar med vårt samhällsansvar och andra företag, som kanske har en massa åtgärder som ser bra ut på papperet medan verkligheten kan vara rätt annorlunda. Till exempel även när de gifter sig och får barn, så följer vi upp – för vi ser gärna att de fortsätter jobba. Det är verkligen det avgörande provet för oss om de kommer tillbaka. Gör de inte det, så kontaktar vi dem och förhör oss om att de mår bra och trivs med sina nya liv.”

Under dagarna som jag umgås med kvinnorna får jag höra praktiska exempel på hur kollegial andan är. En som brukade pendla sju mil till jobbet på sin scooter råkade ut för en trafikolycka och bröt benet. Efter att hon tillfrisknat var det svårt att ta sig till jobbet då rollatorn inte rymdes i en rickshaw, så hennes manlige överordnade körde henne i sin bil i två månader tills hon kunde gå utan rollator.

Mamatha Nimbekayavar FOTO ZAC OYEAH
Mamatha Nimbekayavar

Nygifta Mamatha Nimbekayavar (26), är gravid med sitt första barn och ansvarar för reservdelslagret, där hon tjänar ₹30 000 eller fem gånger mer än genomsnittet för män i hennes hemby långt borta på vischan. Hon är den första yrkesarbetande kvinnan från byn och kunde rädda sin familj när de var på väg att förlora sin bostad.

Familjen arrangerade sedan hennes äktenskap med en lokal pojke, så som traditionen ofta påbjuder, men hon ställde som krav att maken flyttade till henne i Bangalore – istället för att hon skulle komma tillbaka till byn (vilket hade varit det normala). Hon nämner att Scania erbjuder ett halvårs betald mammaledighet, men sedan tänker hon återgå till jobbet igen.

Så du ska inte bli hemmamamma? ”Nej, jag gillar att jobba och trivs med mina manliga kollegor.”

Vet du om det blir en pojke eller en flicka? ”Nej, för min del spelar det faktiskt ingen roll.”

 

Reportaget är tidigare publicerat, i en förkortad version, i tidningen Arbetaren 2019.

Zac O'Yeah
Zac O'Yeah

Zac O’Yeah är författare till bland annat Gandhibiografin ”Mahatma!” som nominerades till Augustpriset för bästa fackbok 2008 och senast utgav han romanen ”Den tropiske detektiven” år 2018. Han har även medverkat i Sveriges Radios kanaler P1, P2, P3, P4 och P5 och komponerar musik med bandet The Ändå vars ”Hey!” blev en Top 30-hit 2018.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.