Våra vapen är pennor och böcker

Jenny Fristrand berättar om afganska skolflickors uppfattningar och upplevelser av hur det är att växa upp som flicka i ett patriarkalt Afghanistan. Foto; Jayanth Vincent, Flickr.

Jenny Fristrand berättar om afganska skolflickors uppfattningar och upplevelser av hur det är att växa upp som flicka i ett patriarkalt Afghanistan.
Foto: © Jayanth Vincent, Flickr.

Berättelsen som kommer följa hade sin start en mörk oktobernatt i ett kallt Sverige, under ett duntäcke och med en nattlampa tänd. På datorskärmen framför mig hördes en skarp ringsignal och min kontaktperson Najiba Sanjar via Svenska Afghanistankommittén baserad i huvudstaden Kabul svarade via Skype. Hon berättade entusiastiskt om livet i Afghanistan för de skolflickor vars tankar du som läsare nu kommer få ta del av.

Afghanistan anses vara ett av världens minst jämställda länder och är därför ett av de farligaste länderna för flickor och kvinnor att leva och växa upp i. Flickor och kvinnor diskrimineras ständigt och har sämre möjligheter än pojkar och män till att erhålla utbildning och arbete på grund av osäkerhet i landet, traditionens makt om tidiga äktenskap och att kvinnor har sina sysslor hemma. Det är därför främst kvinnor som inte kan läsa och skriva och är anledningen till att enbart femton procent kvinnor är aktiva på arbetsmarknaden, i jämförelse med männens åttio procent.

Enkätsvar från 58 flickor i åldrarna 12-17 år på två olika högstadieskolor samlades in med hjälp av Svenska respektive Norska Afghanistankommittén. Flickorna vars tankar kommer presenteras i detta reportage går dagligen till sin betongklädda högstadieskola för flickor i närheten av Kabul. Skolavgiften betalas av staten medan skoluniform och material bekostas av familjen.

Deras familjeförhållande varierar; hälften av högstadieflickorna har föräldrar som är bönder och farmägare medan resterande kommer från en medelklassfamilj vars föräldrar huvudsakligen arbetar för regeringen, lokala icke-statliga organisationer eller på företag. Najiba Sanjar på Svenska Afghanistankommittén upplever relationen mellan föräldrar och skolflickor som god och menar att familjer sedan talibanernas fall har insett vikten av utbildning.

Det är fortfarande mest gynnsamt att ge söner utbildning konstaterar hon, men poängterar vidare att familjer försöker ge alla sina barn, oavsett kön, en grundskoleutbildning.

Många forskare, författare och journalister har på olika sätt försökt belysa jämställdhetsproblematiken i Afghanistan; författaren Jenny Nordbergs skildringar av förklädda flickor i Kabul är magstarka och besannar farhågor om patriarkala strukturer på ett förhållningsätt som är svårt att hålla ifrån sig. Nordberg berättar i sin bok ”De förklädda flickorna i Kabul” om föräldrar som förklär sina döttrar till söner för att själva gynnas men också för att ge sina barn en bättre möjlighet till utveckling och frihet.

Nordberg var min inspirationskälla till den kandidatuppsats som detta reportage är baserat på och som fördjupar sig i en av de aspekter som delvis berörs av Nordberg; nämligen att undersöka om afghanska högstadieflickor anser att de har tillgång till likvärdig utveckling och frihet i praktiken som pojkar, eller om detta skulle styrkas om de istället vore pojkar.

”Om jag hade varit pojke för en dag, liksom andra pojkar hade jag gått ute och njutit av min frihet, jag hade hängt ute med andra pojkar och njuta av det.
Jag skulle inte gå tillbaka hem den dagen och den dagen hade varit en bra dag.
Jag hade gjort massor, kunde cykla, bada mm.
Men olyckligtvis kan jag inte göra dessa saker eftersom jag är en tjej.”

Patriarkat och kvinnoförtryck. På frågan hur flickorna uppfattar och upplever begreppen utveckling och frihet anser flickorna att de viktigaste faktorerna för utveckling är att ha rätt till utbildning, personlig framgång samt att få uppfylla sina önskningar. Flickorna upplever därmed utveckling som de direkta effekterna i sina liv som utveckling skulle åstadkomma istället för att se det som ett lands ekonomiska tillväxt. Frihet däremot beskrivs som en rättighet och att alla människor bör vara fria från hot och hinder samt ha rätt till utbildning. Ytterligare en viktig aspekt som uppmärksammas av flickorna under frågan om begreppet frihet är vikten av en rättvis(are) regering.

Flickorna ger indikationer på att de har specifika hinder relaterade till sitt kön som flicka för att kunna utvecklas, att flickor är underordnade pojkar i samhället och i familjen och att det därmed är ojämnställt mellan könen i deras rådande vardag. Alla flickor förutom fem svarar att de skulle ha nytta och större möjligheter gällande utveckling och frihet i vardagen om de istället vore pojkar. De egendefinierade livsvalen som skulle skapa större och bättre möjligheter för flickorna om de vore pojkar är att de skulle kunna hjälpa landet och dess befolkning bättre och ha en ökad möjlighet för universitets- och utlandsstudier. Om flickor vore pojkar skulle de dessutom erhålla större respekt och ett större värde i samhället och hos familjen. De skulle inte heller uppleva hinder såsom en begränsad rörelsefrihet.

frihet är inte möjligt där vi bor,
ingen flicka kan någonsin nå sina önskningar

Ingen flicka i min studie uppger att hon lever eller har levt som det Nordberg definierar som ”förklädd pojke”, men trots det uppmärksammas den problematik kring olikheter mellan flickor och pojkars vardag som Nordberg belyser. En avsaknad av frågetecken över enkätformulärets frågor kan också tyda på en förståelse av problematiken studien ämnar belysa. Nordbergs skildringar om förklädda flickor synliggörs främst i denna studie genom flickornas ökade möjlighet till rörelsefrihet, frihet från hinder och hot samt en större frihet i allmänhet som flickorna upplever om de istället vore pojkar. Flickorna anser likt Nordbergs skildringar att det skulle vara gynnsamt att vara pojke och är medvetna om pojkars mer gynnade ställning i deras vardag och samhälle.

Empowerment. Trots att många farhågor om patriarkala strukturer och kvinnoförtryck i Afghanistan har besannats och förstärkts genom detta reportage och min studie finns en stark vilja till empowerment bland flickorna; det vill säga att de vill stärka sin och kvinnors egen möjlighet att bli mer självständiga, kunna välja sina egna mål och ta makt över sitt eget liv. Flickorna beskriver ett starkt könsdiskriminerande samhälle och vardag för flickorna, men trots det uttrycker många flickor stolthet över sig själva och är hoppfulla inför framtiden. De menar att flickor och pojkar är lika värda enligt deras religion Islam och att även om det inte ter sig så i verkligheten just nu betyder det inte att flickorna inte vet sitt eget värde.

”Jag kan se friheten när jag har uppnått mina önskningar, då känner jag att jag verkligen lever, inte bara lever utan jag leverlever.
Jag vill vara fri som en fågel och flyga till mina drömmar.
Jag vill ha rätt till utbildning, till att leva och till att ha ägorätt till mina ägodelar.”

Flickorna vill ha rätt att själva bestämma över sin frihet och utveckling; det som krävs för att påverka sin vardag och sina beslut. Avslutningsvis vill jag belysa vad en svarsperson skrev gällande hur flickorna själva uppfattar begreppet frihet. Nedanstående citat sammanfattar kloka tankar om svaren på utveckling, vad som krävs för förändring och för att ge empowerment till kvinnor. Utbildning är svaret på allt, precis som en 14-årig flicka i en förort till Kabul konstaterar;


“Frihet och fred är heliga ord och varje människa har rätt till att leva fritt. Vi vill ha stabilitet för våra vapen är pennor och böcker och
vi kan inte bygga landet med vapen utan med bok och penna.”

Läs kandidatuppsatsen i sin helhet här.

Jenny Fristrand
Jenny Fristrand

Jenny Fristrand studerar en master i Mänskliga rättigheter och har sedan tidigare en filosofie kandidat i Globala utvecklingsstudier med fokus på internationella relationer.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.