Ett fåtal urbefolkningar på jorden är ännu inte fullt genealogiskt kartlagda och exploaterade. Nationer känner till att de finns men folken erkänns inte formellt. Om de inte är folkbokförda, kan de heller inte inkluderas i FN:s urbefolkningsregister. De tillåts då inte äga land, ha rätt till språk, religion och kultur – vilket erkända urbefolkningar har enligt internationell rätt .
Tanken går till Odysseus och det namn han uppgav som sitt, inför den blinde cyklopen Polyfemos i hans grotta. ”-Ingen”. Odysseus och hans besättning fanns på cyklopernas ö och eftersom han kallade sig ”Ingen” fanns ”Ingen” där. När Odysseus lyckades rymma och cyklopen sökte honom frågade de andra cykloperna vem Polyfemos ropade på. Han svarade:
”Ingen”, vilket gjorde att de andra inte hjälpte honom att leta. Odysseus klarade sig.
Likaledes kan heller inte staten Sri Lanka söka efter, tala med eller interagera med ”Ingen” då regeringen bestämt att urbefolkningen inte finns. Wannila-ätto har därför inte rätt till mark, existens eller rättigheter. Om de inte finns, har staten inga skyldigheter gentemot dem. Detta är wannila-ätto folkets situation i regnskogen på ön, som tidigare kallades Ceylon, söder om Indien.
Wannila-ätto på Sri Lanka
De finns beskrivna sedan urminnes tider; i de episka berättelserna Ramayana för ca. 4000 år sedan i Indien, i tempelmålningar i hela kontinenten gestaltade som onda andar med långa hörntänder och röda ögon, i TV-såpor, i turistbroschyrer och som underhållningsfigurer på hotell och inför besökande utländska diplomater. De har till och med gjorts en bronsbyst av wannila-ätto folkets avlidne ledare Uru Warige, Tissahamy på uppdrag av staten. Den finns nu i huvudstaden Colombo.
Wannila-ätto [wannilätto] ser sig inte som separerade från den omgivande natur i vilken de vuxit upp. Tropisk regnskog heter wanni på deras språk och allt som lever heter –ätto, således heter de wannila-ätto (-la är en pluralbildning). Där finns ett fynd från den äldre stenåldern, Paleolitikum, med hominid fossiler på 34 000 år med en dateringsreservation på plus eller minus 5000 år. Vissa rön säger de härstammar från Homo erectus, andra, att materialet är från anatomiskt moderna Homo sapiens (Deraniyagala 1992a, Deraniyagala 1992b:329, Kennedy 2003:218).
Innan landet övertogs av de nu rådande folkslagen, singhaleser och tamiler, fanns urbefolkningen spridd över hela ön; i nordvästra torrlandet, i centrala bergsmassiven och längs kusterna. Deras sista nisch var djungeln på östsidan i Uva provinsen.
Indisk och europeisk kolonialisering
Wannila-ättos historia är fylld av ofrivilliga möten med både asiatiska och europeiska kolonisatörer. Eftersom jägarfolket inte har skriftspråk finns deras historia inte nedskriven. Den har i stället överförts verbalt från en generation till en annan i århundraden, kanske i årtusenden.
De indiska erövrarna har däremot beskrivit sina heroiska krig och underkuvande av örikets ”djävlar” och ”onda andar”, med andra ord, landets genuina befolkning. Som så många besegrare före och efter påstods det att de var Guds utvalda folk som gick å hans vägnar. För 2500 år sedan var det Gautama Buddha som var aktuell. Han beredde vägen till Sri Lanka för bengalerna från Ganges deltat i nordöst Indien. Historierna finns i bengalernas kungakrönikor där Mahavamsa är den mest kända. Till saken hör att prinspojken Gautama ännu inte var född i nuvarande Nepal, mycket mindre en upplyst Buddha, men erövrarkungarna var inte så nogräknade när de dikterade dåd och bedrifter för sina skrivare.
Regnskogen – tömd på innevånare—rekreationspark för turister
Den sista regnskogen där wannila-ättos bodde togs i besittning 1982 när bengalernas, singhaleser som de senare kallade sig, och tamilernas gemensamma regering bestämde sig för att nyttja jägarfolkets ”obrukade” land. Sri Lanka markyta omfattar 64 630 km2. Det är en sjättedel av Sverige, lika stort som Småland och Jämtland sammanslaget.
Sri Lanka har en konstant ökande befolkning på över 22,5 miljoner innevånare. Det innebär 350 antal personer per km2. I Jämtland är det jämförelsevis 3,3 inv./ km2. och i Småland 24,2 inv./ km2. Demografisk reproduktion är generellt hög i Sydasien. Ännu har de tillräcklig markyta på ön Sri Lanka för att placera fötterna. Av wannila-ättos är det ca. 2000 individer kvar.
I november 1983 deklarerade regeringen att urbefolkningens regnskog skulle huggas ner för att dränka landet under vatten. Där skulle bli dammar där kringliggande slättland skulle bli jordbrukarland med irrigationskanaler för intensivt jordbruk med petrokemiska hjälpmedel såsom, pesticider, fungicider, konstgödsel och insektsbekämpningsmedel.
Regnskogsfolket evakuerades från regnskogen och placerades i Rehabiliteringsbyar konstruerade av regeringen där var och en skulle få 2, 5 tunnland per familj. Två tunnland skulle användas för intensivt jordbruk och ett halvt tunnland var till egen odling av manioka, bönor och lite chilis. Av jaktmarken fanns inget kvar. Barnen skulle sättas i singhalesiska skolor, recitera den buddistiska troseden varje morgon, läsa och skriva singhalesiska, bära engelska skoluniformer med slips och ha knytskor på fötterna. De skulle inte tala sitt eget språk utan endast på singhalesiska. Lärarna kom från Colombo. Kost och andra inhemska traditioner skulle upphöra. Det här var det Accelererade Mahaweli Utvecklings Projektet (AMDP). Namnet kom from den största floden på Sri Lanka, Mahaweli. Sverige var med och betalade.
Plötsligt insåg man att den ekologiska cykeln var rubbad. Det regnande inte. Dammarna torkade. Skördar slog fel. Grundvattennivån sänktes. Man hade skövlat för mycket regnskog. Med anledning av detta sparades den återstående tofsen tropisk skog som fanns kvar. Den skulle fungera som ekologisk lunga.
Maduru Oya National Park
Skogen som fanns kvar fick namnet Maduru Oyas National Park. Förutom att den skulle återupprätta ödeläggelsen skulle den också fungera som en rekreationspark för betalande turister. Efter att wannila-ättos hyddor tömts på folk byggdes övernattningshus. Besökare kunde köpa färdiga paket med jeepturer, guider, chaufförer, kost och logi samt en stor portion äventyr och spänning ofta förstärkt med ljuden från trumpetande elefanter, rytande lejon och tigrar och ylande schakaler.
Få vet att lejon och tigrar inte funnit på Sri Lanka sedan innan den förra istiden och att schakaler bara hörs om natten, men med lite inspelningar och högtalare med solceller blir det mer pikant. Turisterna blir nöjda, de ger generös dricks, bjuder dessutom på dyr sprit på kvällen och personalen är belåtna med den lukrativa affären. Nationalparken är inhägnad med elefantsäkra elektriska högvoltsstängsel för att elefanterna inte ska vandra in på Mahaweli projektets risfält. För att kontrollera att ingen tagit sig in utan betalt inträdespass finns bommar med permanent bemanning. Parken patrulleras av beväpnade vakter som ser till att ingen ofredar flora eller fauna, gör upp eld, jagar, samlade honung eller rent av återvänder till sina hem på forna jaktmarker.
Kulturen vittrar sönder
I dag lever wannila-ätto folket som dagavlönad arbetskraft för singhalesiska bönder på de två tunnland fält som en gång var deras. Jägarfolket hade inte intresset, tekniken eller vanan att bedriva intensivt jordbruk. De hyrde i stället ut sin mark till bönder som redan hanterade den nya tekniken. Wannila-ätto ville leva i frihet, i regnskogen där så gott som allt fanns och där man inte var styrd av försäljning av hybrida jordbruksprodukter.
Regnskogsfolket säljer också sin exotism till lokala och internationella turister. Den egna kulturen och livnäringen försvinner successivt. Självfallet fanns det de som återvänt till tidigare hem i regnskogen. Wannila-ätto jägarna sköts och ibland dödades om de påträffades (Gnanadass 1999, Lankapuvath-Correspondence 1999).
Kvinnor som samlade örter, bär, nötter, blommor och rötter tvingades betala vite. Bara genom att bli hårt tilltalad av en beväpnad främmande man var så skräckinjagande att de inte återvände och synnerligen inte med sina döttrar. Därmed var den kunskapsöverföringen bruten. Det är få av den unga generationen som vet hur man samlar växter i dag. Deras uråldriga levnadssätt är nu belagt med livsfara.
Statistiken säger att Sri Lanka inte har någon urbefolkning som nämnts i inledningen. Där finns bara singhaleser, tamiler och senare invandrade folkslag såsom muslimer och ättlingar till europeiska koloniasatörer. Där finns säkert flera anledningar till att man inte tillstår att där fanns folk innan landet ockuperades av den befintliga majoritetsbefolkningen.
Bortskeppade straffångar
Man låtsas helt enkelt att man kom till terra nullius,–tomt land—såsom britterna gjorde i skiftet 1788-1868 när de kom till Australien. Idén att skicka straffångar till en ö långt borta var långtifrån ny. Bengalerna använde den redan för 2500 år sedan, om man får tro deras kungakrönikor. I Mahavamsa berättas det att det indiskt kungadöme i Gangesdeltas skickade iväg 700 av deras värsta fängelsekunder till havs för att aldrig se dem mer.
Vindarna förde dem till en ö söder om Indien: Sri Lanka. Enligt kungakrönikan Mahavamsa hade deras anmodern en särskild böjelse för djur och födde därför avkommor med ett lejon. Därav deras namn – singhaleser—Lejonfolket.
Det nya folket, singhaleserna och tamilerna, immigrerade från Tamil Nadu i Syd Indien, har inte erkänt landets urbefolkning. Båda nationaliteterna fordrar första tjing på ön. Med risk att förlora legitimitet gör man gällande att landet var obefolkat, där fanns bara ”onda andar” vid ilandstigningen. Kungakrönikorna är inte skrivna av landets urbefolkning, inte heller historieböckerna. Det finns intresse av att hålla det så.
Stridstuppar
Sri Lanka har kolliderat mellan etniska grupper och religioner genom århundraden. Inbördeskriget mellan singhaleser och tamiler är det senaste. Det tog slut i maj 2009. Vid den tiden regerade president Rajapaksha och hans familj landet med järnhand. På FN:s lista på krigsbrott (Bombade Röda Kors sjukhus, områden för interna flyktingar och skolor) och brott mot mänskligheten finns många åtalspunkter.
Massgravarna talar sitt tysta språk. Han menar att han ej gjort någon överträdelse. När han efter lång tid blev avsatt hade han ändrat landets Författning genom tillägg där han i allt högre grad befordrade sig med mer politisk och juridisk makt, även över Högsta Domstolen. Han förlängde också mandattiden. Med den nye Presidenten, Sirisene, vid makten skulle Författningen åter ställas till rätta. Man beslöt sig för att göra en revision av 1978 Statsförfattning.
I 1978:s Författning står att landet består av folkminoriteterna hinduer, kristna och muslimer men att majoriteten är buddister. Man har valt att använda religion som kriterium för folkminoriteter, inte etnisk tillhörighet. På klarspråk blir hinduer—tamiler, muslimer—ättlingar till sjöfarande arabiska kryddhandelsmän och kristna – resultatet av de europeiska kolonisatörer. Omskrivningen fyller funktionen att inget åtskiljande finns mellan folken –alla är lankeser, men den buddistiska, dvs. den singhalesiska gruppen (75%) är den som dominerar makten, ekonomin, historieskrivningen och vem som är vad. Landets genuina befolkning finns inte nämnd. ”Ingen” finns där.
Brutna löften
Efter fyra på varandra följande Presidenters löften om att wannila-ätto skulle få tillbaka sitt land och leva som det jägar-och samlarfolk de är, har de tappat hoppet. Wannila-ätto har till och med åkt till FN i Geneve för att bli hörsammade när landets egen regering struntade i löftena.
Eftersom konstitutionen nu var under omdanande vill de bli formellt erkända som landets urbefolkning. De kontaktade styrande författningskommitté ledd, till i oktober 2018, av landets premiärminister Ranil Wickramasinghe och vädjade till presidenten att få vara inräknade med andra minoritetsbefolkningar på Sri Lanka.
Ett litet hopp
I juli 2018 hölls en konferens i Penang bestående av antropologer från samtliga kontinenter. Den var för specialister på Jägar-och Samlarkulturer (Conference on Hunters and Gatherers, CHAGS) som hade en 5-årsenlig uppdatering av jordens jägar-och samlarfolk. På ett videoinslag talade wannila-ätto folkets talesman om deras situation; om deras förlorade land, förlorade folk, traditionella livsförsörjning, bortskolade språk, raserade kultur och tomma historia. Nu hade de bara ett kvar—Sitt namn. De bad om att få behålla det och få det formellt registrerat i Sri Lankas Författning. Ledaren vädjande till deltagarna att skriva på en framställan de, med lite hjälp, författat till landets kommitté för konstitutionsförslag.
Där blev 50 underskrifter av de mest erkända antropologerna som finns på våra universitet. De som skrivit våra läroböcker. Genom ombud vädjande wannila-ättos ledare till deltagarna att skriva på en framställan de, med lite hjälp, författat till landets kommitté för konstitutionsförslag.
Avsikten var att överlämna petitionen till den lankesiska ambassaden i Stockholm för att den på diplomatisk väg skulle nå den lankesiska regeringen. Då hände det oförutsedda.
Karatesparkar i riksdagen
Den lankesiske presidenten Sirisena avskedade plötsligt premiärministern och anställde förre regimledare Rajapaksa. Ingen av herrarna ville avgå och det blev slagsmål med tillhyggen och karatesparkar i riksdagen. Nu fanns där två premiärministrar med två kontor och med två premiär ministerkabinetter. Vem gjorde vad? Vem var nu ordförande i konstitutions förslagskommittén? Konsulterade den lankesiske ambassaden som menade att det skulle utlysas omval i januari 2019 för premiärministerposten. Det hände inte. Högsta Domstolen, som nu hade mer autonomi, konstaterade att premiärminister Wickremesinghes avskedande bröt mot landets Författning. Situationen är för nuvarande status quo.
Som resultat av detta är det beslutat att wannila-ättos framställan ska överlämnas oberoende antalet premiärministrar i regeringen då det är osäkert när landets ordinarie regeringsrutiner kommer på plats.
Under tiden som regeringsmedlemmar söker makt och privilegier, och under det att de två stora etniska majoriteterna har inbördeskrig med varandra lever ”Ingen”, det vill säga wannila-ätto folket, vidare och söker frid, som Fernando under korkeken och väntar på att få existera innan de försvinner.
