Pastoralism – en uråldrig livsstil på väg att försvinna?

En herde vallar sina får. Foto Patrick Wennström.
Se Fotogalleri
8 Foton

En herde vallar sina får i skymningen med bergskedjan Western Ghats i bakgrunden.
Foto: © Patrick Wennström

ATREEs fältstation Agasthyamalai Community Based Conservation Centre. Foto Patrick Wennström.
Pastoralism – en uråldrig livsstil på väg att försvinna?
Pastoralism8

ATREEs fältstation Agasthyamalai Community Based Conservation Centre vid Kalakkad Mundanthurai Tiger Reserve i södra Tamil Nadu.

Foto: © Patrick Wennström
Workshop med herdar i ett litet tempel i byn Peikulam. Foto Patrick Wennström.
Pastoralism – en uråldrig livsstil på väg att försvinna?
Pastoralism6

Workshop med herdar i ett litet tempel i byn Peikulam.

Foto: © Patrick Wennström
Stora öppna gräsmarker som dessa blir allt mer ovanliga i södra Tamil Nadu. Foto Patrick Wennström.
Pastoralism – en uråldrig livsstil på väg att försvinna?
Pastoralism5

Stora öppna gräsmarker som dessa blir allt mer ovanliga i södra Tamil Nadu.

Foto: © Patrick Wennström
På vissa platser är terrängen oframkomlig vilket tvingar herdarna att gå längs vägar. Foto Patrick Wennström.
Pastoralism – en uråldrig livsstil på väg att försvinna?
Pastoralism3

På vissa platser är terrängen oframkomlig vilket tvingar herdarna att gå längs vägar. Då är mindre vägar som denna att föredra.

Foto: © Patrick Wennström
På de öppna gräsmarkerna växer spridda buskar av den invasiva växtarten prosopis juliflora. Foto Patrick Wennström.
Pastoralism – en uråldrig livsstil på väg att försvinna?
Pastoralism2

På de öppna gräsmarkerna växer spridda buskar av den invasiva växtarten prosopis juliflora.

Foto: © Patrick Wennström
Herden Perumal med tre av sina lamm. Foto Patrick Wennström.
Pastoralism – en uråldrig livsstil på väg att försvinna?
Pastoralism4

Herden Perumal med tre av sina lamm.

Foto: © Patrick Wennström
Övning i deltagande kartläggning. Foto Patrick Wennström.
Pastoralism – en uråldrig livsstil på väg att försvinna?
Pastoralism7

Övning i deltagande kartläggning. Herdarna fick märka ut deras vandringsrutter, platser som är extra viktiga för dem och betesmarker som har försvunnit.

Foto: © Patrick Wennström
En herde vallar sina får. Foto Patrick Wennström.
Pastoralism – en uråldrig livsstil på väg att försvinna?
Pastoralism1

En herde vallar sina får i skymningen med bergskedjan Western Ghats i bakgrunden.

Foto: © Patrick Wennström

Under drygt ett års tid har jag studerat de försvinnande betesmarkerna i södra Tamil Nadu och människorna som lever av dessa marker. Pastoralism betyder nomadiserande boskapsskötsel och är en livsstil och försörjningssätt som har svårt att passa in i visionen av det moderna Indien med urbana metropoler och högteknologiskt jordbruk.

Gräsmarker ses ofta som värdelösa ödemarker av indiska myndigheter och traditionella herdar har ibland aktivt motarbetats på grund av den generellt negativa synen på pastoralistkasten som bakåtsträvande och ociviliserade. Detta har lett till att gräsmarker försvinner i en alarmerande takt på många håll i Indien vilket man har kunnat se genom fjärranalys av satellitbilder.

Våren 2015 praktiserade jag på det indiska forskningsinstitutet Ashoka Trust for Research in Ecology and the Environment (ATREE) och fick då i uppgift att genom fjärranalys undersöka hur gräsmarkerna i södra Tamil Nadu har förändrats. Jag blev därför stationerad på en fältstation långt ute på den tamilska landsbygden precis på gränsen till Indiens sydligaste tigerreservat. I södra Tamil Nadu har herdar vandrat med sina får genom det öppna landskapet i århundraden. Bergskedjan Western Ghats skapar en regnskugga över området som gör klimatet mycket hett och torrt, men tack vare floden Thamirabarani och tusentals bevattningskanaler blomstrar ändå jordbruket här.

I arbetet med att kartlägga markförändringarna i regionen utgick jag och mina kollegor från att en liknande förändring antagligen hade skett här som i andra delar av landet. Samtal med lokala herdar berättade om att pastoralism blir ett allt svårare försörjningssätt och att krympande betesmarker ligger bakom detta. Denna förändring i landskapet visade sig dock vara svår att upptäcka på satellitbilder.

Därför bestämde jag mig för att fördjupa mig ytterligare i hur herdarna själva upplever markförändringarna. Intervjuer och workshops med herdarna kunde ge nya perspektiv på frågan om hur landskapet hade förändrats och samtidigt kunde deras kunskap om stora geografiska områden användas som komplement till informationen som satellitbilderna gav.

Workshops med herdarna hölls för att kartlägga deras vandringar och märka ut områden där de upplevde att betesmark hade försvunnit. Mina kollegor hade fått bra kontakt med en liten grupp herdar som brukade slå läger strax intill fältstationen under sommaren. Genom dem fick vi kontakt med fler herdar som hade sin fasta punkt i den lilla byn Peikulam, sju mil öster om fältstationen.

Peikulam, som betyder ’Djävulens damm’ på tamil, omges av öppna gräsmarker varvat med risfält, bananodlingar och kokosplantage. Peikulam och de omkringliggande byarna har i många generationer varit hem åt de halvnomadiska fåraherdar som tillhör kastet Konar. Även om kastsystemet officiellt är avskaffat sedan länge är det högst levande på landsbygden i Tamil Nadu, precis som på många andra platser i Indien.

Workshop med herdar i ett litet tempel i byn Peikulam. Foto Patrick Wennström.
Workshop med herdar i ett litet tempel i byn Peikulam.

Mötet med herdarna hölls en sen kväll i slutet av februari. Som vanligt var det becksvart och tryckande varmt ute, men i det lilla templet där workshopen skulle hållas var det upplyst med starka lampor och vinden kunde dra igenom den öppna byggnaden. Till mötet kom tolv herdar, alla män och mellan trettio och sextio år, och fyra ungdomar som var söner till några av herdarna. Ungdomarna skulle assistera som läs- och skrivhjälp eftersom många av herdarna själva aldrig har fått möjlighet att gå i skolan då de började arbeta redan som barn.

Nomadlivet är av förklarliga skäl svårt att kombinera med skolgång och därför är analfabetism mycket vanligt. Deltagarnas klädsel talade på ett tydligt sätt om den förändring som herdeyrket just nu genomgår. Herdarna själva var klädda i det traditionella sarongliknande plagget lungi och hade bar överkropp eller skjorta medan ungdomarna istället bar västerländskt inspirerade t-shirts med tryck. Kartorna som skulle användas i övningarna placerades ut på tempelgolvet och alla samlades runt dem. Därefter bad vi herdarna att märka ut deras vandringsrutter, extra viktiga platser för bete och betesmarker som har försvunnit.

Herdarna är på vandrande fot sex till åtta månader om året. Under denna period sover de utomhus och vandrar ibland flera mil om dagen. Eftersom jag hade arbetat med herdarna i snart ett år tyckte jag att det verkade som en bra idé att följa med dem på en av dessa vandringar för att sätta mig in i deras perspektiv och för att se vilka hinder de stöter på under sin vandring. Olägligt nog börjar herdarna sin vandring under den varmaste tiden på året, precis före sommarmonsunens ankomst i juni. Då ligger temperaturen vanligtvis nära 40-strecket och luftfuktigheten är extremt hög.

Inför vandringen var jag därför tvungen att noga överväga hur mycket vatten som är värt att bära runt på i förhållande till hur mycket vätska jag kommer att behöva dricka. I heltäckande men svala kläder, vandringsskor och ryggsäck gav jag mig iväg tillsammans med två herdar så tidigt på morgonen att det egentligen av de allra flesta skulle klassas som sent på natten. Mitt förberedande vattenkalkylerande visade sig snabbt ha varit helt meningslöst. Jag drack upp allt vatten redan under de tidiga morgontimmarna. Resterande tid fick jag helt enkelt dricka ofiltrerat vatten direkt ur kranen när chansen gavs.

De två herdarna som hade tillåtit mig att följa med på deras vandring var i övre medelåldern och gick i slitna plastsandaler, lungi och med ett tygstycke på huvudet som skydd från den stekande solen som snart skulle gå upp. De bar också runt på långa käppar att valla fåren med och en metallbehållare med mat. Fårens bräkande och herdarnas bestämda rop ekade högt i den tidiga morgonen medan vi vandrade genom landskapet och gick förbi små byar som sakta började vakna till liv.

Vi stannade och vilade flera gånger under vandringen. Under tiden då det fortfarande var mörkt sov vi på en betongtrappa till ett litet ödehus, åtminstone lite skyddade från skorpioner och giftormar. Jag fick veta att sovande herdar inte allt för sällan råkar ut för dödliga ormbett på grund av att deras kroppsvärme lockar till sig de kallblodiga ormarna under dygnets svalare timmar.

Under dagen tog vi pauser i gräset under skydd från solen av buskar och träd. Vi vilade en längre stund när vi hittade ett stort tamarindträd som kunde ge både skugga och uppfriskande syrliga frukter till mellanmål. Mycket annat att äta blev det inte under de tolv timmar jag vandrade med herdarna. Herdarna själva äter i princip bara flytande föda under sina vandringar, framförallt sur ljummen mjölk. Detta för att få i sig så mycket vätska och energi som möjligt.

Efter ett halvt dygns vandring i den stekande solen med minimalt att äta och dricka kände jag mig ganska klar med mitt lilla experiment och återvände till fältstationen med buss. Herdarna fortsatte dock att vandra nästan lika långt till innan de var framme vid sin första längre anhalt.

Den äldste herden jag träffade på under mitt fältarbete var 75 år gammal och han gjorde fortfarande sina långa vandringar. Precis som majoriteten av herdar i området tjänade han inte tillräckligt på sitt fysiskt krävande jobb som herde för att kunna försörja sig själv och sin familj, utan arbetade också som jordbrukare.

Det blir också allt vanligare bland herdar att tjäna extra pengar genom lönearbete i byar och städer. I princip alla herdar vi talade med var överens om att det inte fanns någon framtid inom deras yrke och ville inte att deras barn skulle gå i deras fotspår. Detta på grund av de många och ökande svårigheterna och hindren de möter i sin vardag, och självklart den magra inkomsten.

Resultaten från intervjuerna, kartövningarna och fjärranalysen gav alla värdefulla men olika perspektiv på frågan om hur landskapet hade förändrats. Å ena sidan visade fjärranalysen endast på en marginell minskning av gräsmarker mellan år 1992 och 2014. Å andra sidan berättade intervjuerna om att de försvinnande betesmarkerna är ett stort problem, som till stor del beskylldes på de utbredande jordbruksmarkerna.

Dock visade det sig att krympande betesmarker endast var ett problem bland en rad andra hinder som herdarna möter i sin vardag. Andra upplevda svårigheter var spridning av invasiva växtarter, djursjukdomar, fysiska hinder som t.ex. stängsel och vägar, försämrat skydd av gemensamma betesmarker, och den bestående stigmatiseringen av pastoralism i det indiska samhället.

De områden som herdarna hade märkt ut som försvinnande betesmarker under workshopen i det lilla templet i Peikulam stämde inte speciellt väl överens med de områden som fjärranalysen hade pekat ut som försvinnande betesmarker.

Det kan finnas flera anledningar till att informationen från intervjuer, workshops och fjärranalys inte stämde överens på ett tydligt sätt. Till exempel skulle det här resultatet kunna peka på att de betesmarker som har försvunnit har varit relativt små till storleken, men viktiga för herdarna av olika anledningar. Om så är fallet skulle skydd av dessa områden, vilket skulle underlätta livet betydligt för herdarna, vara mycket mer genomförbart än man kanske tidigare har trott. Om korridorer tillåts att sparas för herdar så att det är möjligt att förflytta sig genom landskapet utan att stöta på hinder och utsättas för risker som tungt trafikerade vägar, skulle jordbruk och samhällen kunna utvecklas utan att hindra herdarnas traditionella yrke och livsstil.

Stora öppna gräsmarker som dessa blir allt mer ovanliga i södra Tamil Nadu. Foto Patrick Wennström.
Stora öppna gräsmarker som dessa blir allt mer ovanliga i södra Tamil Nadu.

Att bevara gräsmarkerna för bete är inte bara värdefullt ur människorättssynpunkt, utan även för biologisk mångfald och miljön. För även om indiska myndigheter klassificerar denna marktyp som ’wastelands’ är gräsmarkerna högst levande ekosystem med många unika djur- och växtarter. Pastoralism har dessutom under senare år uppmärksammats inom forskning och biståndsorganisationer för sin potential som ett hållbart matproduktionssystem, särskilt i karga miljöer som inte lämpar sig för annat jordbruk. Att förbättra villkoren för herdar är därför absolut nödvändigt.

Studien visade också att beslutsfattande baserat endast på fjärranalys, vilket är den överlägset vanligaste metoden för att studera markförändringar på, antagligen skulle misslyckas med att förbättra levnadsvillor för pastoralister. Detta eftersom en stor del av förändringarna och svårigheterna de upplever inte går att observera från en satellitbild. Samtidigt har fjärranalys bidragit till viktig kunskap om de storskaliga förändringarna i landskapet.

Herdars kunskap om sin omgivning kan och bör därför användas för att förbättra resultaten från fjärranalys och samtidigt bidra till inkluderande av denna marginaliserade grupp i beslutsfattande processer.

Läs hela Patricks uppsats ”Developing land cover change methodology by combining remote sensing observations and pastoralist understandings : a case study in southern Tamil Nadu, India”

Patrick Wennström
Patrick Wennström

Patrick har en BSc i geografi från Uppsala universitet och en MSc i landsbygdsutveckling och naturresursförvaltning från SLU, där han nu arbetar som forskningsassistent. Efter en lång resa genom Indien efter gymnasiet har han återvänt till denna del av världen flera gånger i syfte av studier, jobb och resor. Våren 2015 praktiserade han på det indiska forskningsinstitutet Ashoka Trust for Research in Ecology and the Environment (ATREE) och året därpå återvände han för att göra fältarbete för sin masteruppsats i södra Tamil Nadu.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.