Några dagar på ett barnhem i Sri Lanka

Skolflickor på Sri Lanka (flickorna på bilden har inget med texten att göra).Foto: POTIER Jean Luis Flickr

Skolflickor på Sri Lanka (flickorna på bilden har inget med texten att göra).
Foto: © POTIER Jean Luis Flickr

Sri Lanka 2011. Jag genomför mitt fältarbete inför skrivandet av masteruppsatsen i socialantropologi. Hur kan livet te sig på ett srilankesiskt barnhem? Denna fråga har jag som adopterad från ett srilankesiskt barnhem till en svensk adoptivfamilj funderat på under min uppväxt. I den här artikeln redogör jag för mitt etnografiska material från ett av de barnhem som jag utförde deltagande observationer vid kombinerat med volontärarbete som engelskalärare.

De personer som har beskrivit vardagslivet på barnhem är ofta adoptivföräldrar eller personer som arbetar med adoptionsfrågor, exempelvis inom eller med koppling till en adoptionsorganisation. De beskriver uppväxtmiljön på barnhemmen som undermålig och menar att det är bättre att barnen adopteras utomlands. Särskilt eftersom de har ett intresse i att förmedla barn till utländska adoptivföräldrar.

Mina förväntningar på hur livet kunde te sig på ett srilankesiskt barnhem underbyggdes av det negativa sättet att se på uppväxtmiljön som framkallas i den dominerande litteraturen och forskningen på adoptionsområdet. Men under mina deltagande observationer på barnhem i Sri Lanka fick jag en annan uppfattning om hur livet kan te sig på barnhem.

På barnhemmet som jag fiktivt benämner Palmen gjorde jag de flesta deltagande observationerna av hur livet kunde te sig för de barn som vistades där. Jag fick tillträde till detta barnhem genom en av mina sociala kontakter i Sri Lanka, trots att det egentligen var stängt för utländska medborgare att få tillträde till barnhem. Det verkar som att det gick att göra ett undantag i mitt fall eftersom jag åtminstone ser ut som en srilankes.

Palmen restes under 1930-talet och drevs i kristen regi utan sponsring från utlandet. Det fanns 35 flickor här i åldrarna 5-18 år. Alla flickor var tamiler förutom en som var singales.

Syftet med mina deltagande observationer var att observera vad flickorna gjorde vardagligen utan att störa deras rutiner, förklarade jag för föreståndaren. Enligt föreståndaren hade flickorna mycket att göra med sina slutliga examinationer i skolan och de dansövningar de behövde träna på inför ett framträdande som skulle hållas på ’thanksgiving’, men det gick bra att jag vistades här. På det hela taget spenderade jag fyra dagar på barnhemmet Palmen.

Första dagen när jag kom till barnhemmet Palmen presenterade jag mig själv för flickorna och berättade att jag var intresserad av att veta mer om deras vardagsliv på barnhemmet. Sedan talade jag med föreståndaren och bad henne berätta om verksamheten. Hon var ensam ansvarig över alla flickor och hade en kvinna som hjälpte till att se efter dem. På hennes kontor fanns mappar med information om skälen till att flickorna vistades här. Det var bara föreståndaren som kände till deras livshistorier.

Eftersom att jag främst ville veta mer om flickornas vardagsliv på barnhemmet nämnde jag för föreståndaren att jag inte var intresserad av att ta del av flickornas livshistoria före de placerades på Palmen. Sedan involverar intervjuer med barn etiska frågor såväl som godkännande från deras vårdnadshavare vilket jag inte hade haft tid att invänta.

Slutligen var ett övergripande syfte med min uppsats att uppmärksamma vuxna srilankesiska medborgares livshistorier från uppväxttiden på barnhemmen, och denna observation utgjorde en del av pusslet.

Några av flickorna berättade för mig hur en dag kan se ut. På vardagar steg de upp 05.00. På lördagar och Poya-dagar (som är heliga dagar för buddhister och hinduer och inträffar när det är fullmåne) gick de upp klockan 06.00. På söndagar gick de upp 05.30. När de hade gått upp var det tid för morgonbön. Därefter ordnade de sovsalarna och studierummet.

Flickorna var uppdelade i team och tilldelades olika ansvarsområden varje vecka. Efter det att ansvarsområdena hade ordnats åt flickorna frukost. Sedan tvättade de sig och begav sig iväg till skolan. Skolan låg inom barnhemmets område men även barn utanför barnhemmet studerade här. Flickorna studerade till klockan 13.30. När skolan var slut tvättade de sig och bytte kläder. Mellan 14.00-15.00 gjorde de sina läxor varefter de hade olika eftermiddagsplikter.

Eftermiddagsplikterna innebar att ta hand om gården, köket, matsalen, kapellet, toaletterna och sovsalen. En flicka visade mig och förklarade vad flickorna gjorde. Ena teamet städade toaletterna. Det andra teamet ordnade i trädgården där det bland annat odlades potatis, grönsaker, frukter och kryddväxter.

På det hela taget var dagarna planerade och strukturerade efter ett schema med olika rutiner. De äldre flickorna tog en ledande roll i teamen och tillsammans utförde flickorna sina vardagliga plikter.

GOOD MORNING, UNCLE! Sa flickorna i kör när jag anlände nästa dag. Flickorna satt i bakre delen av studierummet och spelade spel. De flesta skolbänkarna hade ställts undan eftersom jullovet närmade sig. Då skulle vissa av flickorna stanna kvar på hemmet, andra skulle hem till sina familjer och några som hade blivit för gamla för att vistas på hemmet skulle lämna det.

Så var det dags att hålla den första engelskalektionen. Jag gav flickorna tjugo minuter på sig att skriva ner ett minne från barnhemmet som sedan skulle läsas upp inför klassen. När alla flickor hade presenterat sina historier föreslog jag att vi kunde spela bingo, som ett sätt att öva på siffror. Efter att flickorna som kommit på första, andra och tredje plats hade gjort sina segergester gick vi ut eftersom vädret var strålande.

Ute på gården spelade vi badminton och jag deltog i en av flickornas lekar. Solen blev dock alldeles för stark för mig så en flicka hämtade en stol som jag kunde sitta på i skuggan. Småningom blev det även för varmt för flickorna att leka. Då visade de mig undulaterna och fiskarna som fanns på hemmet. Föreståndaren ringde i klockan. Det var dags för lunch. Efter lunch skulle flickorna vila.

Flickorna utförde sina sysslor på gården när jag kom tillbaka. Jag fick då ett tillfälle att tala med föreståndaren, som undrade vad jag tyckte om Palmen. Min uppfattning var att hon gjorde ett imponerande arbete och att barnhemmet utgjorde en god uppväxtmiljö. För att återkoppla till ett samtal vi haft tidigare under dagen frågade jag föreståndaren om utlandsadoptioner gjordes från Palmen. Enligt föreståndaren var adoptioner komplicerade av två skäl. Dels på grund av adoptivföräldrarna, dels för att barnen kan ha svårt att acceptera att bli adopterade.

Föreståndaren strävade efter att ge barnen en god uppväxt på barnhemmet.

Kompetitiva lekar. Under den andra engelskalektionen ville jag att flickorna skulle skriva ner sina tankar om vad de ville arbeta med efter barnhemsvistelsen. De flesta av flickorna ville bli tamilspråkslärare och ett fåtal ville bli nunnor. När engelskalektionen var avslutad gick vi ut för att leka på gården. Föreståndaren hade tidigare under dagen nämnt för mig att flickorna på Palmen tränades att bli kompetitiva. Under min observation av lekarna blev det tydligt att lekarna gav utrymme för att spela ut kompetitivitet.

De äldre flickorna tog rollen som lekledare i och med att de gav de övriga flickorna valmöjligheter att välja vilka lekar som de kunde leka, delade upp barnen i grupper och agerade som domare. I en av lekarna delades flickorna in i två lag som stod på en linje vända mot det andra laget på ungefär tio meters avstånd från varandra. Där gränsen för fem meter gick markerades ett område i en ringformation inom vilken en gren hade placerats. Varje deltagare i respektive lag fick sedan ett nummer som, när lekledaren ropade ut detta, innebar att deltagaren skulle springa fram och ta grenen.

Mitt intryck var att leken togs på allvar. En flicka sprang exempelvis utan att hennes nummer hade ropats ut. Det föranledde ett starkt missnöje från de andra lagkamraterna. I denna situation menar jag att det kan ses att flickan fick lära sig sin plats i laget och att spelets regler ska följas. På så vis gavs hon en möjlighet att förbättra sin förmåga att styra sig själv i förhållande till övergripande regelsystem. Denna erfarenhet kommer givetvis att komma till nytta efter barnhemsvistelsen.

I en annan lek delades flickorna också upp i två lag, ungefär som när de utförde sina vardagsrutiner på barnhemmet. Det gällde att stå på ett led och kasta en boll över huvudet till personen bakom. När sista flickan i ledet fått bollen skulle hon springa fram och ställa sig först i ledet. Detta skulle upprepas tills alla flickor hade utfört denna bollöverföringsprocedur. En flicka blev ledsen av någon anledning och valde att avbryta leken.

Även om det verkar ingå som en del av vardagslivet på Palmen att visa sig duktiga inför tillfälliga besökare, exempelvis genom sångframträdanden och dansuppvisningar, insåg jag att min närvaro kunde ha bidragit till att öka prestationskraven. Därför hörde jag mig för hur det var med henne. Hon torkade bort tårarna och vände blicken mot himlen. När nästa lek började deltog hon och gjorde bra ifrån sig. Hennes lag vann.

Med anledning av den kompetitivitet som jag hade observerat under lekarna utformade jag en övning inför nästa engelskalektion som syftade till att träna barnen att se varandra mer som medmänniskor och inte endast som konkurrenter. Övningen gick ut på att varje flicka skulle säga två positiva saker om flickan som satt bredvid. När alla flickor hade sagt något positivt om varandra bad jag en flicka att hämta föreståndaren. Jag tackade för att ha fått vistas på Palmen under några dagar och hoppades att flickorna hade haft nytta av engelska lektionerna. När jag lämnade hemmet sa de i kör: ”PLEASE COME BACK, UNCLE!”. Det var svårt att ta farväl.

Kompetenta medborgare. Adoptivföräldrar och personer som arbetar med adoptionsfrågor motiveras ofta av att förklara för potentiella adoptivföräldrar att situationen på barnhemmen är undermålig och förutsätter att det är bättre för ett barn att växa upp som medborgare inom en utländsk adoptivfamiljs hemland.

Eftersom jag motiverades av att söka en förståelse för hur livet kan te sig på barnhem skiljer sig min beskrivning från dominerande sätt att representera uppväxtmiljön på barnhem.

Utifrån mina observationer av vardagslivet på Palmen fick jag en insyn i flickornas dagliga rutiner och hur de interagerade med varandra på sin fritid inom barnhemmet. Lekarna stimulerade konkurrens mellan deltagarna och bidrog till att öka barnens kapacitet för självstyre.

Vidare kan det ses att lekarna ingick som en del av föreståndarens ansträngningar att ge flickorna en god uppväxt på hemmet och förbereda dem på livet efter barnhemsvistelsen i ett kompetitivt samhälle.

Betraktad som en uppväxtmiljö menar jag att barnhemmet framstår som en plats bland andra för att skapa kulturellt kompetenta medborgare i relation till föreställningar om det goda livet i Sri Lanka.

Situationen för barn som vistas på barnhem idag är givetvis svår att jämföra med hur det kan ha varit historiskt sett och varierar säkerligen från barnhem till barnhem. Att komma närmare en förståelse för hur det kan vara att växa upp på barnhem och hur livet kan te sig som en medborgare efter en barnhemsvistelse skulle kräva en empirisk undersökning på plats i ett land som adopterar barn transnationellt och inkludera intervjuer med personer som har växt upp på barnhem. Men ingen sådan studie har utförts på adoptionsområdet.

Det finns alltså mycket kvar att göra på adoptionsområdet, inte endast i Sri Lanka utan också i ett globalt perspektiv, särskilt vad gäller outforskade frågor om exempelvis uppväxtmiljön på barnhem och kulturella föreställningar om det goda livet i de adopterades ursprungsländer. En sådan undersökning har jag påbörjat i min masteruppsats. Jag kommer att delge mer materiel från forskningen i Sydasien under hösten 2018.

Daniel Cidrelius
Daniel Cidrelius

Daniel Cidrelius, MA i socialantropologi och adopterad från Sri Lanka som har forskat om den srilankesiska adoptionshistorien. Jag föddes i Kandy i slutet av 1970-talet och adopterades sedan till Sverige. I samband med skrivandet av masteruppsatsen har jag spenderat längre perioder i Sri Lanka. Vid sidan av mitt arbete är jag bland annat engagerad i adoptionsfrågor och driver ett skrivprojekt om reseskildringar av Sri Lanka.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.