Mahatma Gandhi lever! Länge leve Mahatma Gandhi!

Santosh vid spinnrocken. FOTO ZAC OYEAH
Se Fotogalleri
3 Foton

Santosh vid spinnrocken
Foto: © ZAC OYEAH

FOTO ZAC OYEAH
Mahatma Gandhi lever! Länge leve Mahatma Gandhi!
Melkote, marknaden vid templet FOTO ZAC OYEAH

Foto: © ZAC OYEAH
Santosh vid spinnrocken. FOTO ZAC OYEAH
Mahatma Gandhi lever! Länge leve Mahatma Gandhi!
Santosh vid spinnrocken FOTO ZAC OYEAH

Santosh vid spinnrocken

Foto: © ZAC OYEAH
FOTO ZAC OYEAH
Mahatma Gandhi lever! Länge leve Mahatma Gandhi!
Väveriet FOTO ZAC OYEAH

Foto: © ZAC OYEAH

Hipp hipp hurra! Sydasien firar att idag 2 oktober är det 150 år sedan Mahatman föddes.

– Vi har inget minimimål utan istället ett tak för hur mycket vi vill tillverka. Så när vävare vävt 160 meter tyg får de ta ledigt resten av månaden och ägna sig åt personlighetsutveckling som att spela teater, förklarar Santosh Koulagi medan han visar mig runt.

Santosh är en skribent och visionär idealist. Vi befinner oss på den lummiga Deccaplatån (på 1066 meters höjd) i södra Indien, femton mil från storstaden Bangalore. Vägen till Melkote, en tusenårig tempelstad med 3305 invånare, kändes som en tidsresa förbi risfält och palmdjungler.

En gång var invånarna sidenvävare, men idag är hantverket i princip utdött då ungdomar vill flytta till storstäder och tjäna storkovan. Istället har Santoshs familj infört khadivävning av gandhianskt ekologiskt bomullstyg för att erbjuda ett alternativ åt dem som är villiga att stanna men inte kan hitta någon annan sysselsättning. Vävarna får motsvarande 1200 kronor i månadslön, vilket är dubbelt så mycket som vävare i regionen annars tjänar i snittlön och hela tre gånger mer än till exempel i norra Indien.

Väveriet ligger vackert i djungeln 7km utanför Melkotes ungefär två gator stora centrum och har ett dussin vävstolar liknande den som min hemslöjdande mamma brukade väva på. I taket hänger inga lampor, för man vill inte att vävarna jobbar över på kvällarna utan går hem innan det mörknar vilket det gör vid sextiden i tropikerna. De börjar också ganska sent, märker jag, för när jag kom fram vid tolvtiden satt de och tittade på en videoupptagning av en komedi som nyligen sattes upp av vävarna själva.

När de ser sig projicerade på den vita väggen blir de märkbart förtjusta. Allt detta understryker att khadi inte är något som kan tillverkas i textilfabriker av robotarbetare på ackord, utan tyget ingår i en holistisk filosofi. Santosh talar om khadi som en moralisk-ekonomisk-politisk aktivitet:

– Vi har inget schema som sådant, folk jobbar när de känner för det, helg eller vardag, och tar rast när de vill. Det är upp till dem.

Det sista han vill är nämligen att se tillväxt som kan leda till storskalighet, men däremot får folk som vill komma och lära sig hur de kan starta egna små väverier eller återuppliva nedlagda väverier vilket det ju finns gott om i Indien. Den sortens horisontell expansion av khadi är enbart välkommen. Han skrattar till:
– Vi ser förstås gärna att fler använder khadi, men om varje indier skulle köpa sig en khadinäsduk så räcker ju inte produktionen åt. Vi uppmuntrar dessutom vävarna att lära sig andra saker också än att bara väva, så vi odlar organiska grönsaker. Sedan kan de ta med hälsosam mat hem.

Santosh slår ut med armen mot träd dignande av papaya och leräpple i grönskan: Om någon blir sugen på ett mellanmål är det bara att plocka frukt från de organiskt framodlade träden. Trots den avslappnade attityden säljer de kvalitetstyg både till indiska butiker och utlandet; just nu har de fått beställningar från England och Japan där det finns en växande efterfrågan, nämner han medan vi flanerar ner till färgbaden, som är fyra stycken och liknar normalstora badkar. På en ställning hänger varpgarn i olika behagligt milda färgtoner harmoniskt på tork från bommar.

– Det är växtfärger, det blå är indigo som odlas i Tamil Nadu, brunt lokal betelnöt, det gula granatäppelskal, rött kommer från växtrötter, och så vidare, förutom det svarta som är järnoxid.

Men var kommer själva bomullen ifrån?
– Olika odlare här i delstaten. Vi vill återuppliva gammaldags organisk indisk bomull, så vi betalar extra till bönder som kan leverera det. Vi kallar den organiska för tula vilket betyder ”jämvikt”. Indien blev ju av med de traditionella bomullsodlingarna på kolonialtiden. Den indiska bomullen är kortfibrig, men engelsmännen tvingade oss att växla till amerikansk långstapelbomull, eftersom det passade maskinvävstolarna som byggdes under industrirevolutionen.

I grunden försöker de med andra ord att rätta till ett historiskt misstag. Det amerikanska inbördeskriget ledde på 1800-talet till en brist på långstapelbomull, så indiska bönder tvingades att producera för den brittiska textilindustrin samtidigt som lokal hemspinning och handvävning dog ut i samband med att brittiska överskottstextilier skeppades för försäljning till Indien. Siffror talar ett tydligt språk: 1750 hade Indien stått för en fjärdedel av världens textilproduktion; omkring hundra år senare var andelen 8,6 procent. Istället för att exportera tyg, började Indien att importera. Men en man reagerade starkt mot denna orättvisa, Mahatma Gandhi, som gjorde spinnrocken till sitt mäktigaste vapen mot kolonialväsendet.

”Om alla gjorde det här dagligen,” sa Gandhi vid sin spinnrock, ”inte för att någon Hitler beordrat det utan för att de tror på samma ideal, skulle vi bli så samstämmiga att vi fick vår frihet.”

På den tiden, 1930-talet, importerade Indien 2 miljarder meter tyg (eller 6 meter per invånare). Därmed förstår man att utan Indiens marknader skulle imperiet hamna i ekonomiska trångmål. I Gandhis läsning ledde detta till insikten om att Indien kunde ta steget mot frihet om folk spann och vävde sitt eget tyg, då tyg alltså var en viktig kugge i det maskineri som gjort England till världens första industrialiserade nation och Indien till en av de fattigaste.

Folk tände på idén och det blev enorm efterfrågan på spinnrockar som till och med importerades från Danmark – trots att spinnrocken ju ursprungligen hade uppfunnits i Indien, men så sällsynt hade den blivit i sitt eget hemland. Hemspunnet ingick i politikeruniformen: grov bomull symboliserade oberoende från de globala makterna. När de indiska politikerna samlades för att ta beslut om en indisk flagga att hissa istället för den brittiska vid högtider, gjordes den av khadi och med ett symboliskt spinnrockshjul i mitten. Indiska flaggor för officiellt bruk tillverkas till denna dag av ett khadiväveri i Hubli, fyrtio mil norr om Melkote.

Spinnrocken, som kan verka antik, är en god illustration av hur Gandhi var funtad: den var visuell när fotojournalistik och journalfilmer just fått sitt genombrott. Bojkotten av engelskt tyg främjade inhemsk produktion, tillverkningen av spinnrockar gav jobb åt snickare och smeder. Traditionellt hade spinning och vävning dessutom varit bisysslor som bondefamiljer ägnat sig åt för att dryga ut kassan mellan sådd och skörd, vilket Gandhi såg som den rätta modellen för en helgjuten landsbygdsekonomi.

Effekten visade sig vara över förväntan. Redan på 1920-talet, när det kampanjen började ta fart, kunde man finna uppskattningsvis femtiotusen spinnare i arbete i 1500 byar, i början på 1930-talet var de uppemot hundratusen, plus vävare, färgare och skräddare. (Idag beräknas närmare en halv miljon personer arbeta med khadi i Indien.) Men det rörde sig inte enbart om hemspinning, för i sitt byahögkvarter lade Gandhi tillsammans med sin stab av visionära ingenjörer och idealistiska ekonomer grunderna för mikroekonomi, ekologiska livsstilar, stormlyktor som brände vegetabilisk spillolja istället för fossila bränslen, toaletter som förbrukade mindre vatten, grundskolor inspirerade av nordiska folkhögskolerörelsen, och så vidare. Till och med det faktum att han valt att bo i en by istället för huvudstaden var en del av hans decentraliseringskampanj. Så khadi var inget vurmande för primitivism utan det ingick i en logisk livsfilosofi för att styra världen undan från ekonomiska och ekologiska klavertramp.

Santosh påpekar att 1950- och 60-talen var en bra period för khadi. Men inget gjordes åt marknadsföringen varför khadi såg en nedgång på 1970-talet som ironiskt nog i resten av världen var en period av grönavågare, men i Indien en tid för senkommen industrirevolution. Miljötänk började slå igenom först på 1990-talet och konsumentmedvetenheten som kom på 2000-talet ledde till ökad efterfrågan igen.

– Folk börjar gradvis förstå vikten av värdesystem, moral och ideologi, så samtidigt växer intresset för khadi. Men nu finns inga vävare kvar! Så problemet är att få in en ny generation. Det tar sin tid eftersom ungdomar inte sätter värde på hantverk. De drömmer om andra slags jobb, beklagar Santosh.

Men även om få indier spinner eller väver själva idag, så dyker det i storstäderna upp allt fler butiker som säljer khadiprodukter. I min nuvarande hemstad Bangalore hamnar jag ofta på butiken Desi (”hemgjort”) där vilken hippie som helst skulle vilja flytta in vid åsynen av de långa skjortorna, coola väskorna, slappa pyjamasbyxorna och andra plagg med tydligt etnisk design som också tilltalar indiska storstadsbor på jakt efter sina mindre stresshormoniska rötter.

Fast vad är khadi, om man ska definiera det?
– Ja, i egentlig bemärkelse är det ju garn som jag spunnit för hand och sedan vävt egenhändigt i sådan omfattning att jag har kläder så att det räcker för hela året. Om man kan väva, lär man sig khadivävning på ett par dagar. Det finns några få teknikaliteter som att garnet är bräckligare jämfört mot fabriksgarn. Men hela idén är självförsörjning och miljövänlighet. Khadi är nog tyget med minst ”koldioxidavtryck”, säger han och sätter sig bakom spinnrocken som kallas för charkha för att demonstrera.

Mer än någon specifik komplicerad teknik präglas khadi av enkelhetsfilosofi, att var och en ska kunna göra det själv, få en inkomst, klä sig själva. En viss puritanism är alltså implicit, då inga maskiner som drivs av elektricitet eller andra bränslen används. Han nämner att vävare som använder fabriksspunnet garn kan framställa tolv meter, medan med handspunnet kan man som mest tillverka 6 meter. Den glesa väven gör kläderna mycket svala på sommaren då tyget andas, ”så därför kallar vi det för Indiens luftkonditionerade tyg.” Men på kyliga vinteraftnar värmer khadi gott. Trots den lågteknologiska nivån på produktionen görs det nya framsteg och han beskriver modernare spinnrockar än den han själv använder, som sprutar ur sig åtta gånger mer garn.

– Jag försöker spinna regelbundet, men alla kan ju inte vara som Gandhi som alltid spann, säger Santosh med självförebråelse.
Typiskt för khadi är de många små knutarna i väven, där den sköra handspunna tråden gått av och vävaren knutit ihop den igen – detta utgör khaditygets unika fingeravtryck, ett oavsiktligt slumpmönster av knottror som ger det en naturlig känsla.

– Två tredjedelar av allt khadi man ser i storstädernas affärer är oäkta. Så äkta khadi har en väldigt liten marknadsandel. Till att börja med är det ju tidskrävande att tillverka. Gandhis idé var ju att man ska spinna själv; så vad jag har på mig är ju inte äkta eftersom jag inte satt vid vävstolen, inte sant?

Santosh pratar också mycket om sin pappas vision. Surendra Koulagi (1934–2017) anslöt sig efter Indiens självständighet till socialistledaren JP Narayan och lärde känna många framstående gandhianer samt insåg vikten av att verka på landsbygden, eftersom den politiska legenden Narayan var just en av dem som drev frågan om jordbruksreformer på 1950-talet.

– Pappa reste mycket i sitt arbete, men efter ett tag tänkte han att han borde slå sig ned någonstans och göra något. Så han kom till Melkote och såg att det var en levande by med hantverksindustrier. Det var han som startade den här organisationen 1960, året innan jag föddes, och jag blev själv aktiv inom rörelsen på 1980-talet. Men pappa ville inte skapa institutioner, utan det här är mer som en ideologi. Allt här är väldigt organiskt och vi har inte massor av pengar. Som gandhianer vill vi bli en del av samhället, men vi vill inte växa alltför mycket, för småskalighet är viktigt att upprätthålla medan utvecklingens väg är full av gropar.

Rörelsen som han leder ägnar sig också åt saker som poliobekämpning, utbildning, barnhem, återplantering av utrotningshotade träd, handikappstöd, ekologisk träning, och de har en kursgård där det ska hållas en dokumentärfilmningskurs veckan efter mitt besök. Han visar mig två viktiga böcker som format hans tänkande. Den ena är av ekonomifilosofen JC Kumarappa som arbetade med Gandhi för att utmejsla dennes idéer om ekonomiskt hållbart tänkande i ”Economy of Permanence” (publicerad 1945 med förord av Gandhi) som i sin tur bland annat influerade 1970-talets globala ”small is beautiful”-ideal om småskalighet och förstås Nobelprisvinnaren Muhammad Yunus som 1976 startade mikrokreditbanken Grameen Bank för att hjälpa kvinnor i Bangladesh. Den andra boken är av japanske bondefilosofen Masanobu Fukuoka, ”The One-Straw Revolution” (1978), och handlar om ekologiskt hållbart tillbaka-till-rötterna tänkande inom jordbruket och vikten av att lyda naturens egna lagar. Två kultböcker som, slår det mig, har sålt stora upplagor över hela världen men aldrig översatts till svenska – däremot har Santosh själv bekostat utgivningen av dem på det lokala kannadaspråket.
– Khadi är bara en av våra aktiviteter, men vävandet är vår ryggrad, säger han.

FAKTA
ATT BESÖKA MELKOTE.

Byn ligger på ett berg 150 km väster om Bangalores internationella flygplats i södra Indien. En taxi tur och retur kostar 600 svenska kronor. Det finns ett par enklare härbärgen och flera vegetariska restauranger. Väveriet Hosa Jeevana Dari Training Centre ligger 7 km utanför byn på Chinakuruli Road. Rörelsen Janapada Seva Trust driver även butiken Janapada Khadi som säljer deras egna produkter, ett bassortiment som täcker in en familjs behov av textilprodukter så urvalet är begränsat men jag köpte en färggrann skjorta för 130 kronor och ett badlakan för 60 kronor. Man kommer i kontakt med dem via http://www.janapada.org/

Zac O'Yeah
Zac O'Yeah

Zac O’Yeah är författare till bland annat Gandhibiografin ”Mahatma!” som nominerades till Augustpriset för bästa fackbok 2008 och senast utgav han romanen ”Den tropiske detektiven” år 2018. Han har även medverkat i Sveriges Radios kanaler P1, P2, P3, P4 och P5 och komponerar musik med bandet The Ändå vars ”Hey!” blev en Top 30-hit 2018.

Inga kommentarer än.

Skriv ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Du kan använda dessa HTML-taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>