Holy Family Hansenorium – där HIV smittade barn får ett hem

Holy Family Hansenorium - där HIV smittade barn får ett hem

En paus i värmen. Till vänster och i bakgrunden, ett par flickor från barnhemmet. Till höger, jag själv.
Foto: © Amanda Trobell

Springande barn. Varm, torr mark under bara fötter. Små, lena händer som vill hålla ens egen. Och en ljuvlig känsla av barnslig eufori blandat med en hård knut i bröstet. Att besöka ett barnhem för HIV smittade barn i södra Indien är en upplevelse som inte lämnar någon oberörd.

Bussen skumpar långsamt fram de sista metrarna innan den till sist stannar, och eftersom hettan ter sig värre ombord på fordonet är det en lättnad att få stiga av. Området är ganska öppet med flera större byggnader inom synhåll och enstaka torra träd. Över ingången på den närmaste byggnaden står det “Servite Children Home”. Vi befinner oss på ett barnhem för HIV smittade barn, där man även tar hand om leprasjuka och tuberkulospatienter.

En mindre grupp människor möter oss på gårdsplanen. Några vuxna, några barn. Resten av barnen kikar nyfiket på oss från fönstren. Efter ett kort välkomnande visas vi till en byggnad med en enda stor sal med öppna fönster och dörrar. Den ser ut att fylla funktionen som samlingssal, där man kanske håller föredrag eller framträdanden.

Holy Family Hansenorium - där utstötta barn får ett hem. Foto: Amanda Trobell
Vi samlas utanför bussen innan vi möter personal och barn. Foto: Amanda Trobell.

Barnhemmet drivs av en katolsk organisation, och eftersom huvudnunnan inte är närvarande tar en annan av föreståndarna hennes plats. Han berättar om barnhemmets historia och hur det ser ut idag.

– År 1955 öppnades det här stället med specialisering på leprapatienter. Då hade man ingen medicin, trots att lepra är lättbotligt. År 1972 kunde man börja bota patienterna med mediciner, säger han.

Han berättar också att instutionen omvandlades till ett barnhem för HIV smittade barn år 2004, men att man fortfarande tar hand om några lepra- och tuberkulospatienter. De har bland annat som mål att samarbeta med regeringen för att helt utrota lepra och tuberkulos samt begränsa HIV och AIDS till ett minimum.

De flesta är flickor. Jag ser några barn från min plats i salen och noterar att de flesta är flickor. En kort stund funderar jag på om det finns någon särskild anledning till det, men får snart svar på min fråga. Talaren förklarar att när pojkarna blir 15 år flyttar de från barnhemmet till internat på andra håll, men får fortsatt stöd av barnhemmet i form av undervisning och bromsmediciner.

Alla barn på barnhemmet från bromsmediciner, och den äldsta som bott på barnhemmet är nu 21 år gammal. Under vårt besök bor ungefär 40-50 barn på barnhemmet, men de har varit många fler. Att de är färre nu beror bland annat på att pojkarna flyttar.

När talaren är färdig och vi har fått ställa de frågor vi vill, lämnar vi över en gåva i form av 15000 rupies för att stödja barnhemmet. Naturligtvis tas det sedvanliga fotot vid överlämningen av pengarna, och sedan är det dags för lek. Vi går tillbaka till byggnaden med “Servite Children Home” på och blir genast omgivna av barn i olika åldrar. En flicka tar mig i handen och det bär iväg mot en öppen plätt med hård, torr och lite stenig mark.

Lyckligtvis har vi leksaker med oss och snart är lekarna i full gång. Hopprep, fotbollar och ballonger fyller luften tillsammans med skratt och rop.

Varje barn här har sin egen historia. Varje barn är här av en anledning, och har gått igenom alldeles för mycket för sin ålder. En av flickornas mamma dog i AIDS och pappan ville sedan se till att även flickan dog, så han lämnade henne vid järnvägen. Tack och lov hittades hon och blev förd till barnhemmet. Dock kom pappan dit för att se om hon befann sig där; om hon gjorde det, ville han avsluta hennes liv en gång för alla.

Det är så här synen är på AIDS och HIV smittade barn och vuxna bland de flesta i Indien. Man tror att sjukdomen är direkt smittsam och farlig. Alla dessa missförstånd skulle klaras upp med rätt utbildning, vilket även skulle begränsa och förebygga spridningen av HIV och AIDS. Enligt statistik från 2013 har Indien den tredje största spridningen av HIV i världen, men de är långsamt på väg åt rätt håll.

När det blir dags för oss att åka igen hör jag en liten flicka med grön klänning och barfota fötter säga till min vän:

– Jag ska försöka komma ihåg dig. Jag vill komma ihåg dig. Bromsmedicinerna som de HIV smittade barnen får påverkar nämligen deras korttidsminne, och scenen är oerhört rörande.

Slutligen skakar vi hand, kramas och säger adjö till alla barnen. Hämtar skor som nästan glömts bort under de barfota lekarna. Med blandade känslor lämnar vi barnhemmet. Kvällsluften letar sig in i bussen och myggorna tillsammans med den. Aldrig kommer det vara möjligt att glömma.

Amanda Trobell
Amanda Trobell

Amanda Trobell går tredje året på Internationella gymnasiet i Uppsala. Under sitt andra studieår på det samhällsvetenskapliga programmet fick hon möjlighet att göra en tre veckors resa till Indien. Under resan gjorde hon många lärorika studiebesök som gav upphov till både tankar och känslor.

1 Kommentar