Freden måste organiseras

Doktor Jehan Perera leder organisationen National Peace Council i Sri Lanka.
Se Fotogalleri
7 Foton

Doktor Jehan Perera leder organisationen National Peace Council i Sri Lanka.
Foto: ©Johan Mikaelsson

Freden måste organiseras
ydasien_SriLanka_ Nov2017_JohanM_fredskonferens07

Fredskonferens i Colombo.

Foto: ©Johan Mikaelsson
Freden måste organiseras
ydasien_SriLanka_ Nov2017_JohanM_fredskonferens04

Ministern för nationell samexistens, Mano Ganesan.

Foto: ©Johan Mikaelsson
Freden måste organiseras
ydasien_SriLanka_ Nov2017_JohanM_fredskonferens02

Fredskonferens i Colombo.

Foto: ©Johan Mikaelsson
Freden måste organiseras
ydasien_SriLanka_ Nov2017_JohanM_fredskonferens06

Fredskonferens i Colombo.

Foto: ©Johan Mikaelsson
Doktor Jehan Perera leder organisationen National Peace Council i Sri Lanka.
Freden måste organiseras
ydasien_SriLanka_ Nov2017_JohanM_fredskonferens05

Doktor Jehan Perera leder organisationen National Peace Council i Sri Lanka.

Foto: ©Johan Mikaelsson
Freden måste organiseras
ydasien_SriLanka_ Nov2017_JohanM_fredskonferens03

Fredskonferens i Colombo.

Foto: ©Johan Mikaelsson
Freden måste organiseras
Sydasien_SriLanka_ Nov2017_JohanM_fredskonferens01

Fredskonferens i Colombo.

Foto: ©Johan Mikaelsson

Hur står det till med freden i Sri Lanka? Sydasiens Johan Mikaelsson intervjuar några av dem som arbetar för fred och rättvisa i landet: först ut i den här serien är Jehan Perera, chef för den oberoende organisationen National Peace Council i Colombo.

– Freden måste organiseras. Folk interagerar inte automatiskt över etniska och religiösa skiljelinjer. Därför måste vi praktiskt möjliggöra mötena, konstaterar Jehan Perera.

Under förmiddagen strömmar människor sakta in i byggnad som ägs av ett institut i Colombo som uppkallats efter Lakshman Kadirgamar, en av många politiker som mördades under krigsåren 1983–2009. Här ska endagskonferensen ”Nationella interreligiösa symposiet” hållas. Många har rest i timmar för att komma hit till förmiddagen. Vägar och järnvägar har blivit bättre, men Sri Lanka är en stor ö; fågelvägen är det cirka 50 mil från söder till norr.

De cirka 250 deltagarna medverkar i projekt som syftar till att få människor från folkgrupperna på ön att mötas på lokal nivå. Här i Colombo ska buddistiska, hinduiska, kristna och muslimska ledare från byar och städer i landet nu dela med sig av erfarenheter kring att få människor att börja prata med varandra, även om de inte tillhör samma etnicitet eller religion. Bakom projektet står den oberoende organisationen National Peace Council, som Jehan Perera var med och grundade redan under fredsprocessen 1994–1995.

De första projekten som syftade till att kyla ner de upphettade etniska och religiösa stämningarna inleddes 2013. Detta efter att muslimer allt oftare attackerades av singalesiska våldsverkare. Extremistiska Bodu Bala Sena, ”Den buddistiska kraftstyrkan” på singalesiska, hade ofta flera fingrar med i spelet. I juni 2014 blev det värre: I staden Aluthgama på sydvästra kusten dödades fyra muslimer och uppemot 80 skadades. Hundratals hem och affärer förstördes helt eller delvis, liksom flera moskéer och muslimskägda inrättningar.

Med tanke på öns historik kring etniskt våld var händelserna särskilt illavarslande. Det etniska våldet som riktades mot tamiler, från 1956 och framåt, banade väg för ett långvarigt inbördeskrig. Med den vetskapen går det inte att bara se på. Det går att gjuta olja på vågorna. Det gör Doktor Jehan Perera, som leder National Peace Council. Det råder ingen större tvekan om att han är en ihärdig fredsaktivist. Vi rekapitulerar, när vi senast sågs pågick fortfarande kriget.

– Allt har förändrats till det bättre, väldigt mycket till det bättre. Att kriget tog slut är en av de bästa sakerna som hänt Sri Lanka. Under kriget levde vi alla i osäkerhet. Bomber exploderade, barn rövades bort, människor blev skjutna, det fanns landminor.

Han säger att även efter kriget genomgick landet en svår period. Regeringen och ledarna som då var vid makten betonade säkerhet och att det skulle hållas hård kontroll i de norra och östra delarna, där den tamilska LTTE-gerillan fanns fram till krigsslutet 18 maj 2009.

– Människor där kan ha varit lättade över att kriget är slut, men kände samtidigt att den dåvarande regeringen förtryckte dem. Även i övriga landet var det uppenbart att regeringen kunde agera med straffrihet och begå människorättsbrott.

Genom maktskiftet 9 januari 2015 ändrades tillståndet i landet.
– De flesta är nog överens om att vi kan vara trygga nu. Vi behöver inte bekymra oss om att vi ska försvinna. Känslan av säkerhet är det viktigaste. Och det tror jag alla håller med om, även i norr och öster, även om människor där är upprörda över att vara övervakade.

Fortfarande är det stor militär närvaro i norr. Civila väntar på att få tillbaka mark och får inga svar om anhöriga, som försvunnit under krigets sista fas och åren efter. Fattigdomen i norr och öster är också mer påtaglig än i övriga delar.

– Jag känner ändå att ön rör sig på rätt väg. Det går i en riktning mot lösningar, försoning och att få landet att läka ihop, så att människor på ön ska kunna leva här tillsammans. Problemet är att det går långsamt, det är en långsam resa.

En förklaring, enligt Perera, är att regeringen består av partierna SLFP (Sri Lanka Freedom Party) och UNP (United National Party), som av tradition alltid varit i opposition mot varandra. Rivalitet finns kvar, även om de nu ska arbeta tillsammans. Det tar energi när överenskommelser ska träffas. Motståndet mot förändring är starkt i vissa kretsar. Det är dessutom ett faktum att en majoritet av den singalesiska majoriteten stödde den tidigare presidenten, Mahinda Rajapaksa, vid senaste valet. President Maithripala Sirisena tog hem segern tack vare röster från UNP-anhängare, samt minoriteterna: muslimer och tamiler.

– Trots allt är det en långsam och stadig rörelse framåt. Det går inte bakåt, inte neråt. Det är ett skäl att vara optimistisk, säger Jehan Perera.

När man lyssnar här idag så blir det tydligt att inget är gratis när det kommer till försoning och att bygga band mellan de olika grupperna, att freden måste organiseras.
– Ja, det måste organiseras. Om det inte organiseras av någon extern part, och möjliggörs internt i landet, så pratar inte alla människor automatiskt med varandra över de etniska och religiösa klyftorna. De kanske inte attackerar varandra eller ser på varandra med misstänksamhet, men de tar inte automatiskt kontakt och börjar prata eller umgås.

Enligt Perera är det viktigaste NPC kan göra att erbjuda en mötesplats och att vara sammankallande. På så sätt kan missuppfattningar klaras ut, innan de cementeras till än hårdare fördomar. Lärdomar om hur andra tänker och varför de gör det kan skapa mycket gott.

– Alla dessa religiösa ledare från olika delar av landet har hittills varit mycket glada att få vara tillsammans här idag. De delar med sig av det de har upplevt, berättar om vad de har lyckats göra i sina områden för försoning och fredsbyggande.

Han tror att det kan ske i ännu större skala. NPC vill visa att det går. Regeringen, inte minst ministern för nationell samexistens, Mano Ganesan, som också finns på plats under konferensen, har visat intresse för modellen.

Men det finns oroande tecken, senast utbröt oroligheter i Gintota i oktober 2017.
– Det var ett exempel på hur en obetydlig trafikolycka växte till en stor konflikt mellan två grupper. Det finns en tendens att människor tar lagen i egna händer och vill spöa upp en förare eller bränna ett fordon. Sker det inom en folkgrupp görs inte den etniska tolkningen, men om de kommer från olika etniska tillhörighet så trappas det upp.

Enligt Perera tyder mycket på att vissa grupper vill utnyttja dessa tillfällen och ansluter för att förvärra situationen. Inte sällan finns kopplingar till lokala politiker. Föreställningen är att om de visar att de slåss för sitt folk så kan de vinna röster.

– I det här fallet ingrep regeringen ganska snabbt. De tog det på allvar, polisen agerade och våldet stoppades. Regeringen visade att våld var oacceptabelt. Premiärministern reste till platsen och klargjorde att skyldiga måste identifieras, gripas och straffas.

I norr väntar den 27 november den så kallade ”Martyrernas dag”, som instiftades av den döde LTTE-ledaren Velupillai Prabhakaran för att hedra dödade gerillasoldater. Perera tror inte att uppmärksammandet kommer att leda till oroligheter. Han tror att båda parter i nuläget agerar med återhållsamhet.

Men tortyr är fortfarande en utbredd metod, som används av säkerhetsstyrkorna?
– Det har kommit en ny rapport som visar att 50 människor som lämnat landet uppger att de har torterats under de senaste två åren. Det har tagit oss med överraskning. Vi trodde inte att det förekom nu att tamiler utsattes på det sättet. Vi vet att polisen använder det, även mot vanliga brottslingar.

Den rapport Perera refererar till är den från International Truth and Justice Project Sri Lanka, som leds av den sydafrikanska människorättsadvokaten Yasmin Sooka. Organisationen har under flera år lyft fram bevis för systematiskt sexuellt våld riktat mot unga tamiler som misstänkts för att ha varit involverade i LTTE. Han hyser visst tvivel eftersom en domstol i Storbritannien slagit fast att bevis fabricerats i ett fall och att flyktingskälen inte godtogs.

– Regeringen måste låta undersöka detta och säga om detta sker eller inte. En oberoende utredare skulle kunna utreda och ta fram sanningen om detta.

Enligt Perera visade senaste rapporten från Human Rights Commission of Sri Lanka annars att fler fall av tortyr rapporterats utanför de tidigare konfliktområdena i norr och öster.

– Det är en utbredd användning. Som måste stoppas, säger Perera med eftertryck. Det är ett långdraget problem över hela ön. Regeringen borde hantera det, och kommer att göra det, men det krävs utbildning eftersom befolkningen tror att det är nödvändigt för att få sanningen ur exempelvis misstänkta tjuvar.

Attityder måste förändras på djupet i samhället, enligt Perera.

Samtidigt pågår processen i FN:s råd för mänskliga rättigheter, tror du att Sri Lankas regering nu kommer att arbeta efter den tidplan som fastställts?
– Jag tror det. Det här skiljer sig från frågan om tortyr. Specifikt ska regeringen arbeta med löften att inrätta mekanismer för övergångsrättvisa, så som en sanningskommission, kontor för försvunna personer, och en kommitté för kompensation, och mekanismer för ansvarsskyldighet för att se vilka typer av människorättsbrott som begicks och att straffa de som begick fel. Den processen är på gång.

Enligt Perera inrättas ”Kontoret för försvunna personer” (jo, översättningen blir så) inom kort. Vilka som ska arbeta med frågorna diskuteras på högsta regeringsnivå. Lagstiftningen är även förberedd för sanningskommissionen och krigsskadeståndskommissionen. Däremot kan det ta tid att få till mekanismen som handlar om ansvarsskyldighet, den specialdomstol som ska ta hand om de som anklagas för krigsbrott.

– Frågan om krigsbrott är mycket omtvistad här. Den singalesiska folkmajoriteten tycker i det stora hela att det var rätt att eliminera LTTE, vilket det tamilska folket inte håller med om. Det finns en klyfta. Men singaleserna är i majoritet och det är mycket svårt för regeringen att gå emot majoriteten av singaleser och deras tänkande om detta. Att straffa de soldater som vann kriget … det blir mycket svårt.

Även om det bara kanske rör en del soldater.
– Att bara komma till den punkten. Mycket propaganda har förekommit. Det har framställts som att detta bedrivs mot hela militären, att den skulle förödmjukas. Att den tamilska diasporan leder en internationell komplott för att straffa krigshjältarna. Det blir svårt att skingra det. Processen med sanningssökande och att ta reda på vad som hände med alla ”försvunna människor” ses även den som något som görs för att straffa de soldater som vann kriget. Det ses som att ett stort antal soldater skulle komma att straffas, inte bara ett fåtal som gjorde förskräckliga saker under kriget.

Det blir svårt att få människor att tänka om, enligt Perera, och det kommer att ta tid. Det kan ske stegvis, genom att offren först kompenseras. Sanningen får sedan träda fram. I sinom tid kommer frågan om ansvarsskyldighet för krigsbrott att kunna tas upp.

Några av de militära ledarna har antytt att fel kan ha begåtts.
– Vad generaler och befälhavare har sagt är att om det kommer fram att fel har begåtts så är de inte rädda, de kommer att svara på det som kommer fram. Det är vad de har sagt, men det blir svårare att verkligen implementera de orden.

Det tar tid, som i forna Jugoslavien, där några av de tidigare ledarna slutligen straffades.
– Ja, det kommer att ta mer tid. Och i Jugoslavien, där de förra ledarna och militären i Serbien förlorade slaget om Bosnien och miste sin position, tog det ändå mellan tio och 15 år att ställa dem inför rätta. Här är det motsatt, här anklagas de personer som i den etniska majoritetens ögon räddade landet. De vann kriget och ses som hjältar. Att då straffa dem, kommer att bli mycket svårare.

De tidigare ledarna har fortfarande makt och har inte gett upp kampen om att än en gång styra landet.
– Det ska kommas ihåg att den tidigare presidenten och hans parti vann merparten av den etniska majoritetens röster. Han förlorade valet för att minoriteterna röstade emot honom. Men i folkmajoriteten hade han störst stöd, och det är möjligt att det finns kvar.
Det är en intressant tid med lokalval i februari 2018 och nationella val om några år.

– Det är en helt unik situation, där de två partierna och deras ledare arbetar tillsammans. Även om det innebär mycket spänningar så är det en bra period för landet. Det går långsamt, men stadigt framåt och det sker på bredden, i samförstånd. Några klagar förstås, men många anser att det är bättre så här och det tycker även jag.

Det förefaller som ett historiskt tillfälle.
– Det är verkligen det. Och jag tror att också det internationella samfundet och utländska regeringar inser det. De vill inte straffa den här regeringen för hårt. Internationella människorättsorganisationer driver på hårt. De vill att idealiska förhållanden ska råda. Och tamilska grupper. Dessa driver på hårt och är mycket kritiska. Vi är mer en fredsbyggande organisation och måste förstå att det finns problem för regeringen att överbrygga, och vi vill se det hända. Vi vill också att det ska gå fortare och med ökat politiskt mod. Men vi måste acceptera att det är politikerna som måste fatta besluten. De är i frontlinjen.

National Peace Council

Johan Mikaelsson
Johan Mikaelsson

Frilansjournalisten Johan Mikaelsson har skrivit och gjort film om Sri Lanka, med särskilt fokus på mänskliga rättigheter och situationen för journalister i krigets spår. Hans första bok, "När de dödar journalister – En personlig skildring av Sri Lanka", släpptes 2015. Johan började skriva för Sydasien 1997 om Sri Lanka och Andamanerna.

Inga kommentarer än.

Skriv ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Du kan använda dessa HTML-taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>