Flyktinglägret i Himalayas skugga

Se Fotogalleri
10 Foton

Foto: © Wilda Nilsson
Foto:

Flyktinglägret i Himalayas skugga
damen-som-salde-mig-sitt-armband

Foto: © Wilda Nilsson

Flyktinglägret i Himalayas skugga
aprikosblommor-i-utkanten-av-lagret

Foto: Wilda Nilsson

Flyktinglägret i Himalayas skugga
skolbarn-ater-lunch-hemma-och-tyckte-det-var-kul-att-visa-upp-sig-framfor-min-kamera

Foto: Wilda Nilsson

Flyktinglägret i Himalayas skugga
ponnyer-bar-last-i-floddalen-mellan-marpha-och-jomsom

Foto: Wilda Nilsson

Flyktinglägret i Himalayas skugga
ponny-vilar-i-hagen-utanfor-marpha

Foto: Wilda Nilsson

Flyktinglägret i Himalayas skugga
mattelektion-i-lagret-skola

Foto: Wilda Nilsson

Flyktinglägret i Himalayas skugga
klader-tvattas-i-solskenet-utanfor-bostaderna-i-flyktinglagret

Foto: Wilda Nilsson

Flyktinglägret i Himalayas skugga
hemma-hos-dawa

Foto: Wilda Nilsson

Flyktinglägret i Himalayas skugga
en-kvinna-drar-handen-langs-lyckobringande-bonehjul-i-det-tibetanska-flyktinglagret

Foto: © Wilda Nilsson

Flyktinglägret i Himalayas skugga
bron-over-till-lagret-kantas-av-boneflaggor

Foto: © Wilda Nilsson

Nepal är ett litet och politiskt svagt land inkilat mellan giganterna Indien och Kina. Dit flyr fortfarande tibetanska flyktingar. Livet som flykting i det lilla och svåråtkomliga bergslandet är dock inte lätt. Socioekonomiska såväl som politiska faktorer står i vägen för tibetanerna i Nepal att integreras i det övriga samhället. Tibetanerna saknar medborgarskap och rättigheter som medborgarskap ger, och finner sig istället fast i tillfälliga läger där arbetslösheten är hög och yttrande- och religionsfrihet är en bristvara. Sydasiens Wilda Nilsson rapporterar från det tibetanska flyktinglägret utan för Marpha i nepalesiska Himalaya.

Starka ponnyer vana vid hårt väder och begränsade mängder foder drivs flockvis by till by i nepalesiska Himalaya. Stora bjällror hänger i läderremmar kring deras halsar och bjällerklangen förvarnar andra om deras närvaro vid hårnålskurvorna. Mötande trafik är allt oftare bilar och bussar vars förare aggressivt tutar och tränger sig förbi. Den enfiliga grusvägen, som på sina håll inte är mer än två hjulspår, är fylld med hål och då och då stora stenar som rasat från klippfasaderna intill.

I korgar eller säckar bar hästar och människor förr handelsvaror från Calcutta, via Katmandu, över Himalaya och till Lhasa i Tibet. Trots att vägsträckan numera når ända fram till Ranipuwa transporteras mycket ännu manuellt. Lasten på bärarnas ryggar är inte längre salt. I den vindpinade dalen läng floden Kali Gandaki utgörs lasten nuförtiden av alpin klättringsutrustning, mjölkpulver, kakor och högteknologiska tält.

Hästarna bär trötta vandrare men också förnödenheterna befolkningen i bergsbyarna inte har råd att låta transportera per jeep. Dessutom når vägnätet långt ifrån alla byar och samhällen. De stora handelskaravanerna som följde Nepals motsvarighet till Sidenvägen syns däremot inte längre till.

Vinden tilltar efter lunch och piskar böneflaggorna som på sina höga stolpar på avstånd avslöjar vart flyktinglägret i närheten av byn Marpha är beläget. Det är inget tillfälligt tältläger. Tibetanska flyktingar har spenderat över trettio år på platsen och omvandlat lägret till en permanent by. Drygt tvåhundra personer bor i lägret.

De ekonomiska förutsättningarna är begränsade, berättar Tashi Gyeltseu som är vice lägerchef. Trots att varken höga stängsel, förbudsskyltar eller vakter hindrar de boende från att ge sig av isolerar socioekonomiska och politiska faktorer tibetanerna i Nepal från att integreras i det övriga samhället. Särskilt flyktinglägren på landsbygden och bland bergen är avskurna från resten av landet.

Kyliga vintrar är speciellt svåra. Lägret isoleras och kliniken är ofta stängd. Att sköta om djur är svårt i meterhög snö. Tashi berättar vidare om maktlösheten som lägrets invånare känner. Dels över sin egen situation men främst gällande att de inte kan hjälpa tibetaner som bor kvar i Tibet.

Tibetanska flyktingar över hela Nepal delar samma huvudsakliga problem. Avsaknad av medborgarskap och rättigheterna som följer med det, arbetslöshet och bristande yttrande- och religionsfrihet. Saknar man medborgarskap hjälper det inte att ha läst vid universitetet. Att få en anställning är oftast omöjligt ändå. Att bruka jorden är vad som återstår.

mustang_district_location

Naturens torra, ökenlika karaktär till trots så har människorna som lever i Lower Mustang mödosamt odlat upp dalen runt floden. Ploga gör man för hand om inte familjen äger en buffel. Flodvattnet möjliggör konstbevattning men mark som inte är för stenig eller sluttar råder det brist på. Odlingslotterna är små och skörden täcker knappt familjens behov. Inget blir över att sälja. Även tibetanerna i dalen lever på jordbruk i huvudsak. Tillsammans sköter de dessutom den gemensamma äppel- och aprikosodlingen. Skörden säljs och skapar inkomst till samhället.

Solskenet värmer upp den kyliga morgonluften. Utanför husen samlas män och kvinnor för att tvätta kläder. Karma Psemchoe är sextiotre år och har bott i lägret sedan det byggdes berättar hon medan hon sköljer ur en tröja. Att tvätta allt för hand tar flera timmar. Sittande på huk eller på låga träpallar blir skrubbandet snart tröttsamt. Den dammiga miljön gör att allt tycks smutsigt även om det är nytvättat.

Framför en turkos dörr sitter en gammal dam och kisar mot oss i solskenet. Hon vill sälja ett av sina armband till mig. Särkilt äldre är vanligen beroende av sina barn för sin försörjning. De som har det extra svårt kan få stödpension från exilregeringen. Men motsvarande tvåhundra svenska kronor om året räcker inte långt ens här.

Att betala för sjukvård är svårt. När inte lägrets klinik räcker till måste man resa till Pokhara för vård. Ofta hjälps man åt i det lilla samhället att samla ihop pengar till sjukhusräkningen. Jag köper armbandet av henne.

De röda bönehjulen med guldmålad text på gnisslar lite när de vrids runt. Med höger hand utsträckt vandrar en kvinna runt templet. Hon promenerar tätt intill huskroppen och ser noga till att inte missa ett enda av de många hjulen. Förtröstan och hopp tycks hon få ut av ritualen som framförallt av de äldre upprepas två gånger om dagen eller när helst man annars passerar bönehjul. Templet i lägret är väldigt litet. Här bor inga munkar permanent men vid varje högtid firade man tidigare här. Nuförtiden är det svårt att bevara traditionerna.

Den nepalesiska regeringen förbjuder firandet av Dalai Lamas födelsedag och många andra speciella dagar. Poliser patrullerar dessa datum i byn. Vill invånarna fira tvingas de samlas i smyg nattetid. Samma skedde när röstningen om den tibetanska premiärministern i exil hölls. Röstsedlar fylldes i och lämnas nattetid innan de smugglades ut ur lägret och skickades till Dharamsala. Allt för att polisen inte skulle beslagta rösterna på samma sätt som de gjorde i Chorten, ett av de tibetanska flyktinglägren i Katmandu.

Småvuxna kor vandrar runt bland husen men de skingras för motorcykeln som plötsligt glider in i landsbygdsidyllen. Under hjälmen bär föraren en stickad mössa med samma mönster som den tibetanska flaggan. På baksidan av den svarta vindjackan står det Team Tibet och en siffra i en båge likt hur fotbollspelare har sitt efternamn på lagtröjan. Några småtjejer skrattar exalterat när de får hoppa upp på motorcykeln och åka en liten tur. Föraren bodde tidigare bodde i ett av flyktinglägren utanför Pokhara men har nu kommit hit för säsongsarbete som jeepförare.

Att finna arbete utanför jordbrukssektorn är svårt för de flesta tibetaner. Några säljer souvenirer i den närbelägna byn Marpha genom vilken många vandrare passerar. Tibetanerna är inte de enda som säljer radband, halsband av turkos och bönehjul. I varje by runt hela Annapurna i stort sett säljs samma sorts varor. För att inte tala om längs turiststråket i Pokhara och på marknaderna i Katmandu. Konkurrensen om potentiella kunders pengar är enorm.

Dawa Yangkey har inget arbete att gå till men hon är långt från sysslolös för det. Matlagning, tvätt, städning, läxläsning med barnen och tungt släpande av rissäckar fyller snabbt dygnets ljusa timmar. Förnödenheter som ris och matolja beställs från Katmandu och levereras med lastbil till närmsta bilväg. Därifrån får man bära varorna själv. I hennes hus finns förutom en vedeldad låg spis också gasplattor. Familjen som består av man, hustru och tre barn delar på två små rum. Det ena saknar uppvärmning och rymmer förvaring samt familjens altare. Det andra utgör kök, matrum, vardagsrum, lekrum och sovrum i ett. På en hylla står flera stora termosar. Varje morgon fylls de med hett vatten som kokas utomhus med solenergi. När mat ska lagas eller te kokas dras inte lika mycket bränsle eftersom vattnet redan är varmt.

Har en familj många barn blir det både trångt och dyrt. Deras skolgång måste finansieras liksom mat och kläder. Just kläder tycker Dawa är mer problematiskt nuförtiden. Barnen vill ha nya, moderiktiga kläder vilket ofta blir alltför dyrt. Många oroas för barnens framtid. Arbetslösheten kommer drabba dem också. Nu är Dawa gift och har redan hunnit få tre barn.

Hon berättar att hon innan giftermålet var rädd att gifta sig. Hon ville inte ha en man som drack och sedan misshandlade henne. Lyckligt nog säger hon så är hennes man både snäll och arbetsam. Han tar de tillfälliga anställningar han kan få. Bärare, guide och nu senast snickare. På kvällen tänds kaminen som värmer rummet samtidigt som man kan laga mat på den. Potatis och kål stekts i en jutjärnspanna medan Dawa formar deg till små runda bullar. Dessa bullar, tingmo, är den tibetanska motsvarigheten till kroppkakor som ångkokas och äts som de är eller fyllda med kött och grönsaker.

I ljuset av en lykta gör barnen sina läxor. Deras son är fyra år och lär sig redan läsa och skriva på tibetanska, nepali och engelska. I ett skrivhäfte övar han att skriva samma mening ett par gånger. Sedan läser han den högt för oss. The rat and the mat.

Tenzin Gyurmey är en av de få som lyckats få ett fast jobb i byn. Han är lärare i matematik på lägrets skola. Samma skola där han en gång själv gick innan han flyttade till Pokhara för att gå högstadiet och senare till Kathmandu för lärarutbildning. Få unga gör som han och återvänder till lägret när de väl lämnat det. De flest vill flytta till storstäder där det är lättare att få jobb eller allra helst migrera utomlands.

Tenzin brinner för utbildning och tror att kunskapen barnen får i skolan är vital för att de ska lyckas i framtiden. Särskilt om den politiska situationen förändras. Då gäller det att tibetanerna står utbildade och beredda att ta för sig av jobben. Tills dess planerar man att ge sig in i turismbranschen genom att driva vandrarhem.

Turismbranschen är viktigt för hela Nepal och utgör en ekonomisk fördel men med följden att platser och dess invånare blir levande turistattraktion. En gammal dam som tvättar kläder utanför sitt hus vill redan nu försäkra sig om att hennes ansikte inte hamnar på ett vykort om jag ska få fotografera henne. Samtidigt har lägrets invånare inte mycket val. De hoppas att den nya vandringsleden som är under konstruktion ska få turister att vandra på lägrets sida av floden där bussar inte kan köra jämfört med att vandra på andra sidan floden där den före detta pittoreska vandringleden idag består av relativt hårt trafikerad grusväg.

Ännu väntar man på tillstånd att få öppna upp verksamheten men gästrummen är redan byggda. Inkomsterna från vandrarhemmet med den tillhörande restaurangen kommer betyda mycket för det lilla samhället. Vice lägerchefen berättar att de boende kommer få turas om, ett år i taget, om att ansvara för verksamheten. Sannolikt kommer fler souvenirstånd och andra affärsverksamheter växa upp också. Det är tydligt att entreprenörsskapstrenden sprids bland tibetanerna i Nepal. De har inget annat val.

Foto: Wilda Nilsson

Wilda Nilsson
Wilda Nilsson

Wilda Nilsson är student och frilansskribent med särskilt fokus på Asien. Hon läser journalistikvetenskap på JMK och har tidigare läst Centralasienkunskap och hindi. År 2012 skrev hon klart sin kandidatuppsats i samhällsgeografi om det tibetanska exilsamhället i Indien. Hon har bott längre perioder i Asien och åker under våren 2012 tillbaka till Indien och Nepal för att fortsätta dokumentationen av tibetanernas situation i exil. Vill du veta mer? www.wildanilsson.se eller wilda.nilsson@gmail.com

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.