Fiktiva äventyr på litteraturfestival i Indien med Zac O’Yeah

På Kolkatas Bokmässa 2016. Foto Zac O'Yeah
Please Add Photos
to your Gallery

På Kolkatas Bokmässa 2016
Foto: ©Zac O'Yeah

Äntligen… här! tänker jag då jag kliver igenom metalldetektorns ivrigt pipande ram och in på bokmässaområdet i Kolkatas östra utkanter. För en bokälskare är det en överväldigande upplevelse att se den legendariska bokmässan med egna ögon, lite som om man vore någon sorts Alice… på väg in i Underlandet.

Kolkatas litteraturfestival. Enligt legenderna startades mässan av ett gäng unga entusiastiska bokförläggare som satt och fikade och snackade på det berömda gamla kaffehuset Coffee House i stadens universitetskvarter i mitten av 1970-talet.

Trots att branschfolk till en början var skeptiska – blotta tanken på en bokmässa i Västbengalen på det oroliga sjuttiotalet måste ju ha tett sig helt utopisk när det just hade krigats några kilometer bort i Bangladesh, marxistiska rebeller rände runt i djunglerna och Indira Gandhi hade förklarat undantagstillstånd – har mässan enbart fortsatt växa tills den blivit en veritabel institution, den näst viktigaste årliga händelsen i Kolkata jämte Kali-pujafirandet av gudinnan som staden döpts efter.

Den sägs vara ett av världens största litteraturevenemang åtminstone om man ser till antalet besökare som normalt är någonstans mellan två och tre miljoner (i jämförelse lockar Europas största bokmässa i Frankfurt i Tyskland bara omkring 275 000 besökare).

Till höger finns en rad hallar fyllda med bokhandlare och förlagsstånd, till vänster finns en scen för litterära och musikaliska program, och däremellan ligger ett fält med paviljonger i olika storlekar som representerar museer, främmande länder, kulturella och religiösa organisationer, konstnärer och musiker, och sedan finns förstås alla snabbmatskiosker som mässan också är känd för.

För ett par år sedan (förmodligen på grund av hur litteraturfestivaler i största allmänhet ökat i popularitet i Indien) lade mässan till en tredagars litteraturfestival för att ge besökare chansen att höra författare prata böcker. Litterära stjärnor som framträtt här inkluderar välkända indiska namn som Amartya Sen, Chetan Bhagat, Ruskin Bond, Shashi Taroor, Shobhaa De och Vikram Seth, medan i år har jag bland annat chansen att lyssna på hindipoeten Ashok Vajpeyi, tamilska författarinnan P Sivakami som är känd för sina feministiska åsikter, och min favorit bland samtida reseskildrare: Bishwanath Ghosh.

Författarsamtalen hålls i ett tält i hörnet intill motorvägen och lockar inte de stora folkmassorna som knallar runt där ute på fältet och handlar böcker. Så känslan är intim. Men när Durjoy Datta – en ung kille som skriver kärleksromaner som blivit ultrapopulära bland tjejer – kliver upp på scenen fylls tältet av extatiska tonåringar som försöker tränga sig fram för att knäppa bilder med sina mobiler och lägga ut på Facebook.

Mellan programpunkterna flanerar jag runt på mässområdet som kallas för Milan Mela och där mässan har permanenta specialbyggda hallar. Tidigare ägde den rum i centrala Kolkatas stora Maidanpark mittemot populära nöjesgatan Park Street, men klagomål från miljöaktivister som menade att grönområdet förstördes av alla miljontals besökare i kombination med ständiga trafikstockningar under den nio dagar långa mässan tvingade organisatörerna att flytta för ungefär tio år sedan.

Några år tidigare, i samband med att den franske dekonstruktionistfilosofen Jacques Derrida var invigningstalare, brann hela mässan dessutom ned och böcker värda miljontals rupier förstördes. De humoristiska kolkataborna skämtade om mässans ”dekonstruktion” och snabba ”rekonstruktion”, men faktum är att den nya mässplatsen är lämpligare för ett gigantiskt evenemang av det här slaget. Här ligger de flesta snabbmatsserveringarna i en separat byggnad så risken att någon fritös självantänder och startar ett bokbål är minimal.

Det finns också gott om brandsläckare bland stånden i mässans fyra hallar uppkallade efter kända bengaliska författare. Andra deltagare har konstruerat sina egna paviljonger, såsom förlagen från grannlandet Bangladesh vars paviljong designats för att likna en kulturminnesmärkt byggnad i Dhaka. Västbengalens förlag och bokhandlare är välrepresenterade, men det finns också utrymme för andrahandsbokhandlare från College Street samt ett delat utrymme för alla små kulturtidskrifter på bengali samt givetvis diverse multinationella deltagare med sina stora boktorg.

Inledningsvis hystes farhågor om att folk inte skulle bry sig om att ta sig ut till den nya mässplatsen, men det verkar som om antalet besökare ökat snarare än tvärtom. Trafikpolisen sätter upp vägskyltar för att trafikanter ska hitta och för dem som inte har bil körs skyttelbussar från Park Street. En av arrangörerna som jag pratar med pekar på de långa köerna som väller in genom grindarna med tomma påsar medan en annan kö ringlar i motsatt riktning med fyllda kassar.

Mahesh Golani som är medlem av bokhandlarnas branschorganisation berättar om en farbror som kom till hans stånd för att bläddra i ett praktverk om italienske skulptören Michelangelo, som kostade hela 8000 rupier. Personalen misstänkte att han kanske var en tjuv eftersom han såg sliten ut, var klädd i ett gammalt höftkläde och orakad. Men när Mahesh gick fram och pratade med honom frågade farbrorn om han kunde få rabatt. På mässans sista dag återvände han med en plastkasse full av fem- och tiorupiersedlar som tog en hel timme att räkna, men det var det exakta beloppet för boken.

Mahesh blev konfunderad, men farbrorn avslöjade då att han sparat i tre års tid för att kunna köpa just en sådan bok eftersom han alltid drömt om att bli skulptör. Men på grund av fattigdom blev han tvungen att jobba som lantbrukare istället eftersom han hade tre döttrar att försörja. Efter att ha hört hela berättelsen erbjöd Mahesh femton procents rabatt – vilket egentligen var emot branschorganisations regler om prissättning på mässan.

När han berättar det för mig känner jag tårarna välla fram i mina egna ögon över ett sådant sällsynt exempel på passionerad kärlek för böcker.

Dock handlar bokmässan inte enbart om litteratur. Många av Kolkatas intressantaste restauranger öppnar kiosker på mässplatsen. Där finns allt från friterade räkor i pakorasmet till en Benfishservering med många olika slags fisk. Man kan också få vaktelbiriyani och Kolkatas berömda kathirullar, gatumat såsom puchkas och tibetanska momos. Och naturligtvis bengalisk konfekt.

Det finns så mycket smaskigt att det blir svårt att välja – så jag äter alldeles för mycket för att kunna provsmaka allt.

Bäst som jag står och proppar i mig en kycklingkebabrulle kliver en glasögonprydd bengalisk herre fram till mig, klädd i långskjorta med pressveck och ler tandlöst. Han insisterar på att jag måste vara Goldie Hawn. Jag försöker att peka ut brister i hans logik: jag är en medelålders man så jag kan knappast vara identisk med en amerikansk komediskådespelerska från 1970-talet. Tyvärr förstår han inte engelska utan river fram sitt autografblock. Han blir överlycklig när jag ger vika, för det är ju knappast var dag som man får Goldie Hawns autograf i Kolkata.

Den här vintern har varit smockfull med bokmässor och litteraturfestivaler – och jag lyckades besöka ett tiotal av de bästa som Indien har att erbjuda. Det är något enormt tillfredsställande över att luffa runt från en litteraturfestival till nästa. Man hör intressanta författare diskutera sina senaste opus och kan dessutom köpa böckerna och få dem signerade.

Det händer alltid någonting spännande. Debatter där intellektuella börjar skrika och vråla i studens hetta. Kontroversiella uttalanden som leder till burop. Eller så får man helt enkelt höra en massa spännande historier från världens alla hörn om arkeologiska upptäckter och otroliga äventyr.

Det kan tyckas som att jag konsumerade mer än min beskärda del av litteratur, men med tanke på att Indien för närvarande står värd för över hundra litteraturfestivaler per år så har jag knappt skrapat på ytan. Hundra i ett och samma land måste väl ändå vara världsrekord?

För tio år sedan fanns det knappt en enda. Så det verkar vara en trend som sparkades igång av Jaipurs litteraturfestival i Rajasthan. När den arrangerades för första gången för nio år sedan kom tydligen bara en handfull besökare. I år lockades 330 000 festivalbesökare till Diggi Palace där festivalen hålls under fem dagar i januari och dess popularitet är så enorm att den gett upphov till sidofestivaler i både Storbritannien och USA.

Alla sydindiska stater har numera mer än en litteraturfestival. Chennai i Tamil Nadu har också en exklusiv, excentrisk poesifestival som arrangerar högläsningar i klädbutiker och kaféer. Mumbai har fyra litteraturfestivaler, som till exempel den populära årliga gatufestivalen Kala Ghoda Arts Festival där kultur, mat och shopping går hand i hand. New Delhi står värd för en årlig deckarfestival.

Om man letar efter mer pittoreska platser än en storstad så finns det flera litteraturfestivaler i Himalayas – på platser som Jammu, Kumaon, Mussoorie och Shillong. Eller om man vill kombinera böcker och stränder kan man fara till Goas konst- och litteraturfestival. I Assam hålls en översättningsfestival. Om man är intresserad av litteraturkritik bör man ta sig till Chandigarhs litteraturfestival där kritiker väljer ut författare som de vill ha djuplodande samtal med. De flesta festivaler är antingen helt gratis eller så får besökare betala en symbolisk inträdesavgift och i vissa fall ingår lunch och gratis chai.

Jaipurs litteraturfestival. Precis innan jag for till Kolkata tillbringade jag fem hektiska dygn på Jaipurs litteraturfestival. Den skiljer sig lite från Kolkatabokmässan, eftersom de enda böcker som är till försäljning är sådana som skrivits av de deltagande författarna. Men det är knappast ett problem eftersom festivalen bjuder in hundratals författare från både Indien och utlandet, inklusive många Nobel-, Pulitzer- och Bookervinnare.

Det är också den mest välorganiserade festival jag någonsin varit på i Indien – trots folkmassorna och den kaotiska trängseln börjar programpunkter på utsatt tid och leds av insatta, pålästa programledare och om man råkar missa någon programpunkt så filmas de och läggs ut på festivalens hemsida.

På kvällarna arrangerar bokförlag påkostade middagsbjudningar för att hylla gästande författare som till exempel Margaret Atwood som var invigningstalare i år medan allmänheten bjuds på gratis konserter med kända indiska artister.

Allt detta har bidragit till festivalens enorma popularitet – till exempel träffade jag en kille som flugit ända från södra Indien enbart för att lyssna på sin favoritförfattare (som gjorde ett sällsynt framträdande) och sedan skulle han flyga tillbaka till jobbet igen. En pensionerad doktor som jag också träffade på flygplatsen berättade att han kom till Jaipur varje år och han kånkade hem en tung påse med signerade böcker: de var så värdefulla för honom att han inte kunde tänka sig att checka in bokpåsen utan bar den med sig som handbagage.

På nätterna på Jaipurs järnvägsstation kunde man se studenter som reste in från hela Indien för att delta i gratisfestivalen, men eftersom de inte hade råd med hotell sov de på järnvägsperrongerna.

Även jag kände mig som en tvättäkta fan i Jaipur när jag råkade flanera förbi deckarförfattaren Alexander McCall Smith och sa hej till honom, bara för att hamna i ett långt samtal om deckare i Indien.

Kort sagt: litteraturfestivaler fungerar som broar mellan indiska läsare och deras favoritförfattare. Om man råkar stöta på en författare, men inte kan komma ihåg exakt vad han eller hon är känd för lyder en fras som alltid fungerar: ”Loved your latest.” Alla författare vill gärna höra att deras senaste är den bästa hittills. Och om inte det fungerar så kan man alltid låtsas att hen är Goldie Hawn.

Viktiga tips för festivalbesökaren

  • Många festivaler förväntar sig att man registrerar sig via deras webbsida för att få fritt inträde så kolla reglerna i god tid innan resan.
  • Ta med huvudvärkstabletter (huvudvärk kan orsakas av starkt solsken om festivalen äger rum utomhus); halstabletter och näs- och ögondroppar (det kan bli mycket dammigt vid utomhusevenemang).
  • Se upp för väsktjuvar. Sannolikt köper man en hel del böcker som när de väl är signerade blir ganska oersättliga. En bekant blev bestulen på en hel shoppingväska full med ett dussintal signerade böcker medan hon var upptagen med att äta.

Ett urval festivaler på nätet:
http://www.aklf.in/index.html
http://bangaloreliteraturefestival.org
http://chennailiteraryfestival.org
http://www.crimewritersfestival.com
http://www.goaartlitfest.com
http://www.hydlitfest.org
https://jaipurliteraturefestival.org
http://www.kolkatabookfair.net
http://www.litlive.in
http://lucknowliteraryfestival.com
http://www.newdelhiworldbookfair.gov.in
http://poetrywithprakriti.in

Zac O'Yeah
Zac O'Yeah

Zac O’Yeah är en romanförfattare och litteraturkritiker. Hans senaste roman är Operation Sandalwood (Ordfront 2013), som är utgiven under titeln Mr Majestic! i Indien där han bor. Läs mer på www.zacoyeah.com

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.