En historisk milstolpe för exiltibetaner i Indien

Foto: Fredrik Larsson
Foto:

Iskenet av världshistoriens och mänsklighetens största demokratiska val någonsin, reste jag till Mcleodganj där den andliga och politiska ledaren Dalai Lama samt en stor del av den tibetanska exilbefolkningen bor. Jag hade med mig frågan om tibetaneras roll i parlamentsvalet. Fredrik Larsson rapporterar.

I skenet av världshistoriens och mänsklighetens största demokratiska val någonsin, det som varit i Indien och som avslutades den 17 maj med Bharatiya Janta Parti’s (BJP) och dess ledare Narendra Modis vinst reste jag till Mcleodganj där Dalai Lama, den tibetanska exilregeringen samt en stor del av den tibetanska exilbefolkningen bor.

Resan var en del av vårt projekt av sociolingvistiska och antropologiska studier inom ramarna för vår utbildning i Sydasienstudier på Uppusala universitet.

Under vår vistelse i Mcleodganj var vår uppgift att via intervjuer på hindi och engelska med lokalbefolkningen ta reda på hur valdeltagandet och tibetanernas attityder gentemot indisk politik och demokrati såg ut, i synnerhet då det i det här valet var första gången som tibetanerna enligt lag har kunnat kandidera i partier och rösta.

Det var en historisk milstolpe. Förhoppningarna var stora om att det tibetanska valdeltagandet skulle vara stort och att det skulle öppna upp dörrar till möjligheter för den tibetanska exilbefolkningen att påverka dess nuvarande status i Indien samt internationellt via sin rösträtt. Beklagligt, visade det sig att fallet inte var så.

Det fanns olika anledningar till detta. Intervjuerna ägde rum med ett dussintals personer, främst tibetaner, om deras valdeltagande, framtida utsikter och livssituation samt åsikter om indisk politik, men även icke-tibetaner och deras åsikter om huruvida tibetanerna som exilbefolkning ska kunna få delta och påverka indisk politik. Av alla de tibetaner av olika kön och samhällsklasser som intervjuades hade ingen deltagit i valet och det fanns olika anledningar till detta.

En anledning var okunskap
– de inte visste om att de fick rösta. De flesta tibetaner i Mcleodganj innehar ingen identitetshandling vare sig från Tibet eller via indiska myndigheter. En annan anledning var att information om valet och processer inte kommit fram. En tredje var att de inte hade något intresse gällande den politiska utvecklingen för att de via exilen, ser sig som ”temporära medborgare” i Indien. De fokuserar på kampen om Tibets frihet och att återvända till hemlandet, och därmed inte vill ”bli en del” i det indiska systemet.

Slutligen saknar tibetanerna ett politiskt parti att representera dem och det finns en utspridd uppfattning om att de större partierna inte kommer att gynna tibetaner som grupp eller ens har en agenda för dem, utan endast vill ha deras röster för att stärka sin makt.

En kvinna som intervjuades, vilken vill vara anonym, som alla de andra tibetanerna som intervjuades, (vilket inte är förvånande då de är en exilbefolkningen och lever i Indien utan papper och visum) som vi kallar för ”Lhamo” sade:

”Jag tycker inte att det här valet som skett i Indien just nu har inkluderat oss som minoritet. Främst på grund av att de indiska myndigheterna inte har inkluderat oss, givit oss identitetskort som vi behöver för att rösta eller ens översatt valinformationen till tibetanska, då många av oss inte förstår hindi så bra.”

”Vi saknar även politiska partier att representera oss, och intresset för indisk politik bland oss som exilbefolkning är inte stort då vi inte ser att det ska kunna påverka vår situation. Vi fokuserar större delen av våra liv här på att hjälpa våra släktingar och vänner som är kvar i Tibet, men även för vårt lands frihet. Vi är papperslösa och statslösa då ingen av oss har id handlingar från Tibet då vi sedan ockupationen inte är en suverän stat och här i Indien har vi inte inkluderats, trots att vi har blivit lovade medborgarskap och rösträtt. Vi blir även diskriminerade på arbetsmarknaden och vad gäller bostäder då vi inte är indiska medborgare, främst för att vi inte får äga mark eller bostäder som icke-indiska medborgare. Detta har bidragit till att vi isolerat oss mycket och fokuserat på att behålla vår identitet.”

En annan intervju med en ung tibetansk man som också vill vara anonym av liknande skäl men som vi kallar Tsering som uttryckte sig lite annorlunda:

”Inom vår egna grupp är vi splittrade. Och det kan vara en av orsakerna till att vi inte har vare sig visat stort intresse för detta val eller att vi ens vetat om att det ägt rum. Det handlar mycket om vår identitet och hur vi ska bevara den, dels att vi lever i exil här i ett stort land som Indien och dels att vi är en liten befolkning generellt. Jag själv deltog inte i valet då jag saknar id-handlingar som alla andra av mitt folk jag känner här i Mcleodganj, trots att jag är född och uppvuxen i Indien. Jag tror personligen att många av oss här i Mcleodganj känner oss hotade. Inte på grund av de indiska myndigheterna utan gällande vår kulturella och andliga identitet som vår store ledare Dalai Lama försöker upprätthålla. I Kina finns nämligen stora program som ämnar att utrota vår kultur och allt det vi står för vilket har stärkt vår strävan att bevara vår identitet här i Indien, då vi alla flytt hit. Det finns dock andra delar av vår grupp som känner att en inkludering i den indiska demokratin kan stärka våra rättigheter och göra livet lättare för oss här i Indien samt att vi möjligtvis kan påverka vår situation i hemlandet, men kan det bli på bekostnad av vår identitet? ”

Han fortsätter:
“Sedan tror jag även att en anledning till att inte många tibetaner har deltagit är på grund av de tvetydiga svar myndigheterna givit oss och lovat oss, dels id-handlingar, dels att valkommissionen vill tillåta oss att bli medborgare och kunna rösta medan centralregeringen i New Delhi har sagt nej, men även att informationen till oss på vårt egna språk och hur vi kan engagera oss och kunna påverka inte har nått fram. Av 15000 tibetaner i Mcleodganj har endast enligt vad jag hört av myndigheterna 200 tibetaner röstat, men ingen av dessa har erhållit id handlingar ännu. Detta kan skapa mer misstroende mellan vår egna grupp och det Indien vi lever i.”

Efter intervjuerna och den information vi fick verkar det som att det tibetanska valdeltagandet i Indiens senaste val som skulle ha varit dörren till möjligheter för dem att kunna påverka sin status som flyktingbefolkning och även situationen i hemlandet Tibet samt i Indien blev en förlust.

Dels på grund av en mentalitet inom den egna gruppen om ”identitetskris” och rädslan för assimilering, men troligtvis den största orsaken till detta valfiasko ligger i de indiska myndigheternas agerande för att inkludera den tibetanska exilbefolkningen. Det finns ingen politisk information på tibetanska, det finns ingen information om valsystemet och hur de ansöker om id handlingar etc, samt att det inte finns någon information som har nått fram till tibetanerna angående hur de kan välja att representeras via lokala partier för deras egna enskilda saker och problem.

Det vill säga, den inkludering som har skett via ”officiell inkludering” av indiska myndigheter finns endast på papper, i verkligheten är det annorlunda, dels de konflikter som finns om beslutet mellan valkommissionen och centralregeringen om inkluderingen av tibetanerna som medborgare och röstberättigade men även det faktum att de inte erbjuds medborgarskap och kan bli en del av det indiska samhället.

Vad jag har upplevt det som har detta valfiasko skapat en ännu större polarisering mellan grupperna, vilket också visades då vi intervjuade icke-tibetaner om tibetanernas valdeltagande och rättigheter då en del visade sig negativt inställda och inte förstod varför tibetanerna ska inkluderas i Indiens demokrati, trots sina över 60 år som flyktingbefolkning i Indien. Ett exempel på detta var en intervju med en i en juveleraraffär, cirka 25 år gammal, hindu och ursprungligen från Kashmir under alias Akil:

”Det är som att jämföra Israel och Palestina. Det är två olika länder, Tibet kommer alltid vara Tibet och Indien kommer alltid att vara Indien. De hör inte hemma här och vill inte inkludera sig eller assimilera sig. Dessutom luras de och är snåla i affärer trots att de inte får äga något, men jag tror att de i hemlighet får hjälp av myndigheterna eller från Tibet, hur ska de annars ha råd med sina affärer och skolor? Jag tycker definitivt att de inte ska få rösta då de inte är medborgare och inte önskar bli det! Det ska gå till oss riktiga indier.”

Det fanns alltså tydliga föreställningar om den tibetanska befolkningen, dess identitet och situation i Mcleodganj. Trots att denne man levde i detta område som är exilbefolkningens “huvudstad” verkar han hysa mycket fördomar gällande hur de lever och är, samt ha rent rasistiska föreställningar om hur ”indier ska se ut och vara”.

Bristen på kommunikation mellan majoritet och minoritet, mellan språkbarriärerna samt den indiska statens brister i inkludering av minoriteter har skapat ett mer polariserat Mcleodganj. Ett Mcleodganj jag hade andra förhoppningar om.

Fredrik Larsson
Fredrik Larsson

Fredrik Larsson studerar Orientalistikprogrammet med Hindi-Urdu och Sydasienvetenskap på Uppsala universitet. Han har ett år kvar av sin utbildning och senare skulle i framtiden vilja studera hållbar utveckling och kombinera det med studier i indiska språk och kulturer för att kunna göra en insats i denna del av världen.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.