De tar upp kampen mot kastdiskriminering i Tamil Nadu

Hema, Dravida Mani, Shanthi, Seeniyammal, Tamil Selvi, Sofiya, Pandijothi och Nagalakshmi fra╠èn kvinnor i kvinnorättsgruppen i distriktet Dindigul, Tamil Nadu. Foto: Miriam Siemsen Rundberg

Hema, Dravida Mani, Shanthi, Seeniyammal, Tamil Selvi, Sofiya, Pandijothi och Nagalakshmi från den kvinnorna i kvnnorättsgruppen i distriktet Dindigul, Tamil Nadu
Foto: © Miriam Siemsen Rundberg

I delstaten Tamil Nadu i södra Indien har en grupp kvinnor gått samman för att med gemensamma krafter kämpa för daliters rättigheter. Kvinnorna vill få ett slut på den kastbaserade diskrimineringen som daliter möter och driver sin kamp framåt trots stort motstånd från flera håll. De blir ledargestalter för en rörelse som vill se ett rättvisare och jämlikt Indien. Tillsammans utgör de nätverket The Women Justice Movement.

Under 2016 rapporterades över 40 000 fall av våldsbrott och diskriminering mot daliter i Indien. Enligt landets myndighet för brottsstatistik (NCRB) begicks majoriteten av alla dessa brott mot kvinnor. Trots att mörkertalet tros vara stort visar statistiken att det systematiska förtrycket mot daliter, som fortfarande genomsyrar stora delar av det indiska samhället, drabbar kvinnorna värst.

Deras status som kvinnor och daliter i ett mansdominerat och kastbaserat samhälle har placerat dem på botten av samhällets hierarkiska ordning. Samtidigt tillhör de Indiens fattigaste och mest outbildade. Förutsättningar som gör det närmast omöjligt för de flesta att nå sin fulla potential i livet.

I delstaten Tamil Nadu i sydöstra Indien kämpar ett nätverk av kvinnor för att bryta mönstret och förbättra situationen för daliter, i synnerhet kvinnorna, i sina områden. Nätverkets idag flera hundra medlemmar bor utspridda över hela delstaten men samlas i en gemensam kamp för rättvisa och jämlikhet.

Majoriteten är själva daliter och har under sina liv fått erfara olika nivåer diskriminering och förtryck på grund av den låga samhällsstatus de blivit tilldelade redan innan födseln. De organiserar sitt arbete genom organisationen Evidences kvinnorättsforum – ett forum med syfte att sammanföra och stötta de krafter och det engagemang som finns i delstaten.

Genom forumet får medlemmarna kapacitetsutbildning och stöd för att kunna utföra ett effektivt arbete som gräsrotsaktivister på sina respektive hemorter.

Kastbaserade brott. Människorättsorganisationen Evidence arbetar i huvudsak med att bistå individer med juridisk rådgivning, vägledning och stöd i fall av kastbaserad diskriminering och brott mot i huvudsak daliter. De driver på myndigheter och makthavare att lyfta och behandla brottsfall som drabbar daliter på ett rättvist sätt – och synliggör när så inte sker. De arbetar också med att skapa medvetenhet om kastdiskriminering och daliters rättigheter hos allmänheten. Den lilla organisationen, baserad i Madurai med tolv anställda, har sedan starten 2005 haft en betydande roll i att lyfta frågan om daliters rättigheter i delstaten.

Kvinnorättsforumet ”The Women Justice Movement” är en av organisationens största satsningar. Idag finns det lokala grupper över hela delstaten.

Medlemmarna får kapacitetsutbildning, stöd och en gemensam plattform att verka från för att på ett effektivt sätt kunna utföra gräsrotsarbete i områdena där de bor. Det kan röra sig om alltifrån att organisera arbetet för förbättrade levnadsförhållanden i områdena, till att hjälpa någon som blivit utsatt för ett brott att göra en polisanmälan. När de behöver juridisk rådgivning eller stöd kan de vända sig till varandra eller till Evidence – dit de också hänvisar de särskilt svåra fallen.

Ezhilamutha. Foto Miriam Siemsen Rundberg
Ezhilamutha bor tillsammans med de andra daliterna i ett avskiljt område utanför den centrala byn.

Ezhilamutha är en aktiv medlem i kvinnorättsforumet. Hon kommer från ett område i distriktet Madurai där det länge funnits en utbredd diskriminering mot daliter. I enlighet med gamla traditioner får daliterna som bor i Ezhilamuthas område varken cykla eller ha på sig skor när de går genom byn eller på gatorna där majoritetsbefolkningen bor. De är heller inte tillåtna att hämna vatten från byns gemensamma källa – en damm dit även boskapsdjuren går för att dricka. Själv bor hon tillsammans med de andra daliterna i ett avskiljt område utanför den centrala byn. Precis som för majoriteten av forumets medlemmar är levnadsförhållandena märkbart sämre där daliterna bor. Ofta saknas tillgång till ordentliga vägar, vatten och kollektivtrafik.

Det var när Ezhilamutha började lära sig mer om daliters rättigheter som hon kunde se hur hon och hennes vänner, grannar och familj ständigt blivit berövade på sina. Hon beslöt sig för att sluta beblanda sig med människorna inne i byn och istället ta upp kampen mot orättvisorna.

– Vi är inte sämre än andra kvinnor, ändå fortsätter de att behandla oss som om vi vore det. Det är därför den här kampen är så viktig för mig, berättar Ezhilamutha.

Ett av Ezhilamuthas första initiativ blev att starta en namninsamling om att ändra namnet på en gata. Gatans namn var associerat med ett ”högre” kast och inte ett namn som önskades av de som bodde där – som alla var daliter. Ezhilamutha har även varit med och arrangerat en demonstration med syfte att lyfta de dåliga levnadsförhållandena för daliterna. På tidningsurklippen från demonstrationen står hon ut som den enda kvinnan synlig i bild.

”Vi för den här kampen eftersom ingen annan gör det lika fullhjärtat”

I Madurai-distriktet bor också en av forumets mest erfarna medlemmar. 78-åriga Pitchaiyammal har kämpat för kvinnors rättigheter i över tjugo års tid. Med sin långa erfarenhet är hon en förebild för många av de andra kvinnorna i gruppen. I området där Pitchaiyammal bor har hon fått närmast hjältestatus efter att bland annat ha organiserat arbetet för att få en ordentlig väg och en busstation dit hon och de andra daliterna bor. En av hennes mest stolta bedrifter är kopplat till upprättandet av ett studentboende för daliter i delstatshuvudstaden Chennai.

Likt flera av de andra medlemmarna är Pitchaiyammal van vid att möta motstånd i sitt arbete, men det är inget som får henne att backa. Snarare tvärtom.

– Jag gör det här för att jag vill hjälpa dem som har det svårast, det har jag alltid velat. Ber du mig om hjälp så kommer jag. Jag är inte det minsta rädd för vad andra kan tänkas tycka om det jag gör. Låt dem komma, jag är redo att möta dem, säger hon.

Bland forumets medlemmar finns dem som liksom Pitchaiyammal har engagerat sig i sociala frågor på olika nivåer en stor del av sina liv. För andra är det en helt ny upplevelse. Några har kommit kontakt med gruppen i samband med att de själva blivit utsatta för ett brott och fått hjälp med sina fall. Därefter har de valt att engagera sig för andra genom att också gå med. Gemensamt för de flesta är att engagemanget på ett eller annat sätt är sprunget ur egna erfarenheterna av kastdiskriminering. Pandijothi, som är med i kvinnorättsgruppen i Dindigul, menar att de fyller ett behov som inte många andra har lyckats fylla tidigare.

Pandijothi Foto: Miriam Siemsen Rundberg
Pandijothi från kvinnorättsgruppen i Dindigul

– Vi för den här kampen eftersom ingen annan gör det lika fullhjärtat. Det finns så många som engagerar sig i en rad olika frågor – för kvinnors rättigheter och miljön till exempel. Men inga andra som engagerar sig fullt ut för daliter. Därför gör vi det, säger hon.

För Pandijothi själv började allt för några år sedan. Då hamnade hon i en utdragen konflikt med en granne som inte ville acceptera att avloppsledningen från Pandijothis hus gick förbi hans tomt. Han ansåg det oacceptabelt att en dalitfamiljs avlopp skulle rinna så nära hans egna ägor. Konflikten eskalerade efter att grannen vid ett tillfälle plockat upp avfall från avloppet och kastat det på Pandijothis dotter. I enlighet med den sed som ofta finns på landsbygden tog Pandijothi först ärendet till byrådet, men utan att få någon hjälp. När hon istället bestämde sig för att polisanmäla händelsen fick hon hela byn emot sig när byns majoritetsbefolkning valde att ta mannens sida. Med hot och tvång försökte man få Pandijothi, som vägrade ge upp, att dra tillbaka sin anmälan.

När fallet till slut lades ned, mot Pandijothis vilja, hade ryktet om hennes beslutsfasta agerande redan spridit sig. Snart började folk höra av sig för att få hjälp med sina egna ärenden.

Starka tillsammmans. Motståndet från dem som inte vill se marginaliserade gruppers rättigheter lyftas är en ständigt närvarande faktor som medlemmarna i kvinnorättsforumet måste förhålla sig till. De vittnar alla om hur de motarbetas på ett eller annat sätt. Ett gott bemötandet i kontakten med myndigheter är en sällsynt erfarenhet och det är en vanlig upplevelse att lokalpolisen inte vill samarbeta överhuvudtaget.

Jesintha (t.h) tillsammans med Viktoria Rani. De två kvinnorna följs nästan alltid åt i sitt arbete. Foto: Miriam Siemsen Rundberg
Jesintha (t.h) tillsammans med Viktoria Rani. De två kvinnorna följs nästan alltid åt i sitt arbete.

Jesintha som är ordförande i bergsområdet Kodaikanals lokala kvinnorättsgrupp har engagerat sig för marginaliserade grupper i närmare tjugo års tid. Med sitt engagemang har hon nått många framgånger genom åren. Hennes aktivism har bland annat bidragit till att urbefolkningen i Kodaikanal kunnat flytta tillbaka till sina hem i bergen, efter en vräkning som tvingat dem därifrån.

Men Jesintha ser tydligt hur arbetet har blivit motigare den senaste tiden. Nya regelverk har lett till att hon arresterats flera gånger i samband med att ha arrangerat eller deltagit i olika protester. Samtidigt upplever hon att det är färre och färre som vågar höja sina röster mot myndigheter och förövare. Alltmer sällan väljer dem att göra en polisanmälan efter att ha blivit utsatta för ett brott, av rädsla för vilka konsekvenser det kan tänkas få. Själv tänker hon inte låta motståndet sätta stopp för hennes arbete. Som en ledargestalt för det sociala arbetet och aktivisterna i området ser hon det som sitt ansvar att fortsätta trots motgångarna.

– När något händer är det till mig människorna här vänder sig. Jag kommer fortsätta arbeta för dem fram tills den dagen jag dör, säger Jesintha.

För att kunna hantera olika svårigheter och motstånd som de möter i sitt arbete, finner medlemmarna stöd i varandra. Känslan av att ha gruppen bakom sig och inte vara ensam i kampen ger självförtroende och trygghet. Tamil Selvi från kvinnorättsgruppen i distriktet Dindigul, beskriver stödet från de andra kvinnorna som avgörande.

Tamil Selvi. Foto Miriam Siemsen Rundberg
Tamil Selvi från kvinnorättsgruppen i distriktet Dindigul

– Vi är mer framgångsrika när vi kämpar mot orättvisorna tillsammans. Vi kan lära av varandra och det hjälper att ha ett nätverk. Tillsammans är vi starka, en ensam hand kan inte klappa, som ordspråket lyder, säger hon.

Miriam Siemsen Rundberg
Miriam Siemsen Rundberg

Miriam Siemsen Rundberg har studerat statsvetenskap och socialantropologi vid Stockholms universitet och har ett särskilt intresse för sociala rättvisefrågor. I 4,5 månader var hon utlandspraktikant för Svalorna Indien Bangladesh på deras partnerorganisation Evidence som arbetar för daliters rättigheter.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.