Att vandra i sina förfäders fotspår

Herdar i Tamil Nadu. Foto; Patrick Wennström
Se Fotogalleri
13 Foton

Herdar i Tamil Nadu. Förberedelser inför vandringen. Klövarna skärs till på vissa av fåren som är halta.
Foto: © Patrick Wennström

Te i gryningen vid övernattningsplatsen där jag mötte upp herdarna före vandringen.Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår 1

Te i gryningen vid övernattningsplatsen där jag mötte upp herdarna före vandringen.

Foto: © Patrick Wennström
Lammen som är för små för att vandra långa sträckor plockas ur flocken och körs i förväg till nästa lägerplats.Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår 2

Lammen som är för små för att vandra långa sträckor plockas ur flocken och körs i förväg till nästa lägerplats.

Foto: © Patrick Wennström
Sonen till en av herdarna hjälper till med att köra de nyfödda lammen till nästa lägerplats.Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår 4

Sonen till en av herdarna hjälper till med att köra de nyfödda lammen till nästa lägerplats.

Foto: © Patrick Wennström
Upp- och nervända korgar gjorda av palmblad användes förr för att bära lamm i under vandringarna. Idag fraktas de med bil tillsammans med lammen och används endast som nattinhägnad åt nyfödda lamm.Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår 5

Upp- och nervända korgar gjorda av palmblad användes förr för att bära lamm i under vandringarna. Idag fraktas de med bil tillsammans med lammen och används endast som nattinhägnad åt nyfödda lamm.

Foto: © Patrick Wennström
Den invasiva växtarten prosopis gör ofta terrängen oframkomlig vilket tvingar herdarna att gå längs vägar och samsas med trafiken. Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår 6

Den invasiva växtarten prosopis gör ofta terrängen oframkomlig vilket tvingar herdarna att gå längs vägar och samsas med trafiken.

Foto: © Patrick Wennström
Fåren korsar en vattenansamling som blivit kvar på botten av en uttorkad bevattningsdamm. Under årets torra period fungerar bevattningsdammarna bra som betesmarker.Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår 7

Fåren korsar en vattenansamling som blivit kvar på botten av en uttorkad bevattningsdamm. Under årets torra period fungerar bevattningsdammarna bra som betesmarker.

Foto: © Patrick Wennström
Kvinnor är också involverade i boskapsskötseln men gör inga längre vandringar. Här är tre kvinnor som tagit ut sina får på bete utanför byn Peikulam. Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår 8

Kvinnor är också involverade i boskapsskötseln men gör inga längre vandringar. Här är tre kvinnor som tagit ut sina får på bete utanför byn Peikulam.

Foto: © Patrick Wennström
Mathivanan, fältstationskoordinator på ATREEs fältstation ACCC, gör en spontan intervju med en herde i fält. Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår 9

Mathivanan, fältstationskoordinator på ATREEs fältstation ACCC, gör en spontan intervju med en herde i fält.

Foto: © Patrick Wennström
Gräsmarker till salu. En herde vandrar med sina får över ett område som ska styckas upp och säljas, villket de vita och röda markeringarna i gräset till höger i bild indikerar. Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår 10

Gräsmarker till salu. En herde vandrar med sina får över ett område som ska styckas upp och säljas, villket de vita och röda markeringarna i gräset till höger i bild indikerar.

Foto: © Patrick Wennström
Får som betar på en av få skyddade betesmarker i södra Tamil Nadu. Marken tillhör ett stort tempel och är därför relativt skyddad från framtida exploatering. Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår 11

Får som betar på en av få skyddade betesmarker i södra Tamil Nadu. Marken tillhör ett stort tempel och är därför relativt skyddad från framtida exploatering.

Foto: © Patrick Wennström
Landskapet domineras av jordbruk. Herdarna från Peikulam kommer till detta område för sommarbete i utbyte av en liten summa pengar från bönder för att gödsla deras åkrar.Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår 12

Landskapet domineras av jordbruk. Herdarna från Peikulam kommer till detta område för sommarbete i utbyte av en liten summa pengar från bönder för att gödsla deras åkrar.

Foto: © Patrick Wennström
Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår 13

Forskare från ATREE har stannat bilen för att prata med en herde som vandrade längs vägkanten.

Foto: © Patrick Wennström
Herdar i Tamil Nadu. Foto; Patrick Wennström
Att vandra i sina förfäders fotspår
Att vandra i sina förfäders fotspår

Herdar i Tamil Nadu. Förberedelser inför vandringen. Klövarna skärs till på vissa av fåren som är halta.

Foto: © Patrick Wennström

En gammal man med herdestav iklädd plastsandaler, lungi och turban vallar sina får längs en trafikerad väg i södra Tamil Nadu. Hur är det att leva som traditionell herde i Indien idag? Inte isolerad från samhället ute i ödemarken, utan sida vid sida med bönder, försäljare, byggarbetare och alla andra samhällsinvånare. Tamilska herdar berättar om ett yrke och livsstil i förändring.

De berättar om svårigheterna med att navigera sig fram genom ett nätverk av motorvägar, järnvägar och andra hinder. Men också om möjligheterna som öppnat sig med modern kommunikation och bättre tillgång till utbildning med allt vad det innebär för herdeyrkets framtid.

Solen har precis gått ner bakom de grönklädda bergen bortom risfälten och kokosplantagen. Här nere på slättlandet ligger hettan som ett varmt täcke över landskapet efter att sommaren nyligen anlänt. I och med sommarens ankomst har herdarna begett sig ut på sina årliga vandringar och några av dem har slagit läger intill fältstationen där jag är för att göra praktik.

Forskarna här har nyligen startat ett forskningsprojekt om herdarna och deras betesmarker och jag är här för att assistera dem i detta projekt. Förvånande lite forskning har gjorts om indiska pastoralister, eller nomadiserande herdar, trots att kastsystemet i Indien innebär en unik kontext som gör att pastoralism här skiljer sig från i andra delar av världen. Man vet dock att många indiska herdar har problem med att försörja sig på sitt traditionella leverne idag och vi är intresserade av att veta mer om detta och hur deras vardag ser ut.

Landskapet domineras av jordbruk. Herdarna från Peikulam kommer till detta område för sommarbete i utbyte av en liten summa pengar från bönder för att gödsla deras åkrar.Foto; Patrick Wennström
Landskapet domineras av jordbruk. Herdarna från Peikulam kommer till detta område för sommarbete i utbyte av en liten summa pengar från bönder för att gödsla deras åkrar.

För att ta oss till herdarnas lägerplats är vi tvungna att korsa några risfält. Mörkret har lagt sig men det är stjärnklart och fullt med eldflugor i luften när vi balanserar oss fram på den smala vallen mellan bassängerna. Efter några minuter hör vi fårens höga bräkande och ser att en eld har tänts i lägret. Det är två herdar på plats. Den ena mannen sitter på huk och fixar med något vid elden medan den andra springer omkring och försöker tysta fåren och lammen som skriker hysteriskt efter sina mammor inifrån en stor upp- och nervänd korg gjord av palmblad.

Männen, som är i övre medelåldern, beter sig märkligt avståndstagande och även om jag inte förstår ett ord av vad som sägs har jag en stark känsla av att de inte vill ha oss här. Efter några minuter ändras dock stämningen, samtalstonen blir vänligare och vi blir inbjudna att slå oss ner vid lägerelden. Jag får förklarat för mig att det tog en stund att övertyga de två herdarna om att vi inte är tjuvar som är där för att stjäla deras får, utan endast är intresserade av att prata med dem.

Lyckligtvis bemöts vi oftast med leenden och vänliga huvudvickningar av de allra flesta herdar vi träffar på efter det där första bemötandet. Men att de är misstänksamma mot oss är kanske inte så konstigt eftersom herdar här är vana vid omgivningens fördomar och förtryck. Det förekommer att de blir bortjagade, får skällsord ropade efter sig, och till och med blir utsatta för fysiskt våld från människor de möter under sin vandring.

Pastoralister är en utsatt grupp i det indiska samhället och även om de inte är rankade längst ner i kastsystemets hierarki, är de ofta fattiga, jordlösa och saknar utbildning. Det finns exempel på pastoralistkast som har klättrat till samhällets toppskikt, framförallt i norra Indien, men herdarna i Tamil Nadu tvingas fortfarande leva med samhällets stigmatisering. Utbildning var mycket ovanligt förr och därför är analfabetism utbrett bland den äldre generationens herdar. Detta är dock något som verkar vara under förändring.

– Min son och mina döttrar går i skolan, berättar den ena herden över lägerelden. Sonen ville följa med mig på mina vandringar men jag hindrade honom för jag vill inte att han ska bli som mig. Jag har ingen utbildning så jag var tvungen, fortsätter han.

Herdarna själva började följa med sina fäder på deras vandringar i tolvårsåldern. Att utbildning har blivit mer tillgängligt är en tydlig förändring som självklart är enormt positiv och ger många fler möjligheter för den yngre generationen. Många av de herdar vi pratar med verkar inte se det som ett alternativ att deras barn ska fortsätta i sina fäders fotspår, och till stor del är det de många problemen och hindren de möter i sin vardag som ligger bakom detta.

Te i gryningen vid övernattningsplatsen där jag mötte upp herdarna före vandringen.Foto; Patrick Wennström
Te i gryningen vid övernattningsplatsen där jag mötte upp herdarna före vandringen.

Nästan ett år efter det första mötet med herdarna får jag möjlighet att följa med på en av deras vandringar. Jag möter upp de två herdarna en tidig morgon vid deras tillfälliga övernattningsplats. Det är en liten gräsplätt omringad av stängsel och små hus, knappt hundra meter från en fyrfilig motorväg. Luften är friskt sval vid den här tiden på dygnet och herdarna är inlindade i stora mönstrade tygstycken. Vi dricker en kopp te sittandes i gräset intill fårflocken medan solen sakta går upp i horisonten,

Herdarna kommer från den lilla byn Peikulam, som ligger några mil österut. De får ibland en liten summa pengar av bönder för att beta sina får på deras mark eftersom fåren gödslar marken inför nästa odlingssäsong. På detta sätt bidrar nomadiserande boskapsskötsel mycket till hållbarheten av det indiska jordbruket. Större delen av året är herdarna ute på sina vandringar, men under de månader som de är hemma betar fåren istället på gräsmarkerna runt byn. Eftersom många herdar också har en sidoinkomst från jordbruk hjälper även kvinnor till med detta. Kvinnorna är dock aldrig med på de långa vandringarna, som blir längre och längre för varje år på grund av de många hinder som de stöter på under sina vandringar.

Kvinnor är också involverade i boskapsskötseln men gör inga längre vandringar. Här är tre kvinnor som tagit ut sina får på bete utanför byn Peikulam. Foto; Patrick Wennström
Kvinnor är också involverade i boskapsskötseln men gör inga längre vandringar. Här är tre kvinnor som tagit ut sina får på bete utanför byn Peikulam.

Efter teet är det hög tid att sätta igång med arbetsdagen. De två herdarna vallar in fåren i en fålla bestående av en gammal husruin för att kunna plocka ut nyfödda lamm och halta får ur flocken. Lammen lastas på en liten Tata-truck för att köras direkt till nästa lägerplats eftersom de är för små för att gå den långa vandringen. Förbättrade kommunikationer och utvecklad infrastruktur gör att motortransport numera ofta används som hjälpmedel för herdarna. Förr var man tvungen att bära lammen i stora korgar på huvudet. Mobiltelefoner har också underlättat herdarnas vardag betydligt. De måste inte längre vandra flera mil fram och tillbaka för att kontrollera sina betesmarker innan de förflyttar sina får, utan kan helt enkelt ringa någon de känner i området och fråga hur det ser ut.

Under själva vandringen går vi mestadels längs småvägar. Vi möter leende kvinnor i färgglada saris på väg för att hämta vatten, män som stannar sina motorcyklar för att hälsa, och glada ropande barn i skoluniform. Det är verkligen ingen ödemark vi vandrar genom, utan en levande landsbygd. Vi korsar järnvägsspår och passerar kraftverk, småbyar och byggarbetsplatser. Jordbruksmark och tät växtlighet breder allt som oftast ut sig vid sidan av de smala vägarna.

Den invasiva växtarten prosopis gör ofta terrängen oframkomlig vilket tvingar herdarna att gå längs vägar och samsas med trafiken. Foto; Patrick Wennström
Den invasiva växtarten prosopis gör ofta terrängen oframkomlig vilket tvingar herdarna att gå längs vägar och samsas med trafiken.

Växtligheten består främst av den invasiva växtarten Prosopis Juliflora, en taggig buskväxt som sprids som en löpeld genom landskapet och skapar stora problem för herdarna. – Prosopis fanns redan när vi började med detta, men de senaste 10-15 åren har det exploderat, berättar en herde. Tidigare öppna gräsmarker har på bitvis förvandlats till snåriga skogar.

Den friska morgonluften förvandlas snabbt till tryckande hetta. Fåren är av en lokal ras och de rör sig mycket snabbt framåt. Herdarna berättar att de måste gå långa sträckor varje dag för att hålla sig friska, men vissa av fåren haltar och hamnar på efterkälken. Varför de är halta vet de inte säkert, men klövsjukdomar och andra mer allvarliga åkommor är ett stort problem som verkar eskalera under extra blöta år. Vissa herdar berättar om livstragedier där de förlorat stora delar av sin flock.

– Av hundra får hade jag till slut bara 23 kvar, berättar en herde som drabbades så hårt att han fick sälja sina sista överlevande får och sedan arbeta ihop till en ny flock. Efter fyra års uppehåll kunde han till slut fortsätta med sitt jobb. – Det var Gud som straffade mig.

Vissa tror att sjukdomarna beror på de senaste årens stora regnfall medan andra gör kopplingar till växten prosopis vars frukter sägs vara giftiga och taggarna skada deras klövar. – Taggarna gör att fåren får infektioner och frukten gör dem sjuka, berättar en herde.

När vi når en öppen gräsmark pustar vi ut en stund i skuggan av en prosopisbuske medan fåren betar i det gula torra gräset. Musik spelas på full volym från någon högtalare långt bort och en stor svart kråka kraxar från en gren ovanför våra huvuden. Jag dricker upp det sista vattnet i min vattenflaska, hoppas att jag snart kan fylla på den i någon kran, och somnar till så fort jag lägger ner huvudet i gräset.

När vi efter cirka tolv timmars vandring, med några vilopauser, når fram till en motorväg där jag kan ta bussen tillbaka till fältstationen värker mina fötter och mitt huvud känns tungt och överhettat. Herdarna ser oförklarligt rena och fräscha ut när vi säger hejdå till varandra, men jag själv har nog aldrig har känt mig så ingrodd i svett och smuts som efter dagens vandring.

Mathivanan, fältstationskoordinator på ATREEs fältstation ACCC, gör en spontan intervju med en herde i fält. Foto; Patrick Wennström
Mathivanan, fältstationskoordinator på ATREEs fältstation ACCC, gör en spontan intervju med en herde i fält.

Jag trycker mig in i den överfulla bussen och ser de två herdarna fortsätta sin vandring längs vägen utanför med sina får. De har ungefär lika lång väg att gå innan de är framme vid sin första längre anhalt. Jag tänker på vad en av herdarna sa vid vårt första möte den där sommarkvällen runt lägerelden.

– Ingen kommer att hålla på med detta i framtiden. Det är ett för svårt jobb. Mycket talar för att han hade rätt. Om bara en generation kanske den gamle mannen med herdestav iklädd plastsandaler, lungi och turban som vandrar längs vägkanten tillsammans med sina får är en minnesbild som hör till det förflutna.

Läs även Pastoralism – en uråldrig livsstil på väg att försvinna?

Patrick Wennström
Patrick Wennström

Patrick har en BSc i geografi från Uppsala universitet och en MSc i landsbygdsutveckling och naturresursförvaltning från SLU, där han nu arbetar som forskningsassistent. Efter en lång resa genom Indien efter gymnasiet har han återvänt till denna del av världen flera gånger i syfte av studier, jobb och resor. Våren 2015 praktiserade han på det indiska forskningsinstitutet Ashoka Trust for Research in Ecology and the Environment (ATREE) och året därpå återvände han för att göra fältarbete för sin masteruppsats i södra Tamil Nadu.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.