Foto: Bo Kenneth Nielsen

Medan allas blickar varit riktade mot Anna Hazare och hans krav på en stark antikorruptionslagstiftning, har lagförslaget ”Land Acquisition, Rehabilitation and Resettlement Bill 2011″ lagts fram i relativ tystnad. Det kan innebära en större juridisk säkerhet för de tusentals indiska bönder som tvångsförflyttats i utvecklingens namn. Men kritikerna är skeptiska.

De senaste åren har tusentals indiska bönder och stamfolk tvångsförflyttats eller fått sin odlingsjord expropierad. Indiens snabbt växande ekonomi innebär att industrin, gruvnäringen, IT-sektorn – och inte minst bostadsmarknaden – har ett ständigt behov av att expandera. Men attraktivt belägen mark med tillgång till fungerande infrastruktur är en bristvara i det tätbefolkade Indien.

Därför har många delstater flitigt utnyttjat en gammal lag från 1894, som möjliggör expropriering av vilket område som helst, så länge man kan motivera övertagandet med att marken skall användas för ”i det allmännas intresse”. Men många gånger har jorden hyrts ut till privata aktörer eller omvandlats till ekonomiska frizoner, varpå vinsten hamnat i privata fickor.

Denna politiks många offer har protesterat högljutt, och Indien har de senaste fem åren hemsökts av en våg av protester från rasande bönder. Centralregeringen har därför lagt fram en ny lag som ska justera ramverket kring expropiering och garantera de berörda bönderna bättre ersättning. Samtidigt månar man om att inte skrämma iväg privata investerare genom att göra det för svårt och för dyrt att göra plats för nya industrier och nya investeringar.

Man har därför, som den ansvarige ministern påpekade när han lade fram lagen, försökt att utforma den så att den är både ”pro land owner, pro livelihood-looser and pro economic growth”. Resultatet är, föga överraskande, en delvis schizofren lagstiftning som dock innehåller många positiva element. Nedan granskar jag bakgrunden till den nya lagen, och går igenom dess starka och svaga sidor.

Från Narmada till Singur. Den typ av utvecklingsrelaterad expropriering som har pågått i Indien de senaste åren, skiljer sig väsentligt från äldre tiders. Under den ”nehruvianska socialismen” var det i första hand staten som övertog mark för att etablera statsstyrda utvecklingsprojekt. Dessa projekt var kontroversiella, och miljontals indier blev tvångsförflyttade under de första fyra årtiondena efter 1947 – ofta med ingen eller mycket bristfällig kompensation och rehabilitering

Dammbygget i Narmada är utan tvivel det mest kända exemplet på statsstyrda utvecklingsprojekt där stora folkgrupper förflyttats för att göra plats för megaprojekt för att tjäna ”det allmännas intresse”. Fördämningarna på Narmadafloden skulle sörja för bättre konstbevattning och större elproduktion till gagn för miljontals fattiga indier. Att kritikerna, med Medha Patkar i spetsen, menade att dammbygget i sin aktuella form skulle göra mer skada än nytta är en annan historia.

Efter de ekonomiska reformerna på 90-talet har den indiska staten emellertid i stigande grad gått från en styrande till en tillrättaläggande ekonomisk roll. Tillväxten och utvecklingen sker i hög grad på den privata sektorns villkor, och i alla delstater gör regeringarna sitt yttersta för att privata investerare skall etablera sig i just deras delstat.

Ett av de första och mest kontroversiella exemplen på denna nya ”utvecklingspolitik” där staten främjar ekonomisk tillväxt genom att lägga förhållandena till rätta för det privata kapitalet , var Tata Motors försök att etablera en bilfabrik i Singur i Västbengalen. 2006 expropierade den dåvarande vänsterregeringen (Left Front) ca 400 hektar odlingsmark, som man hyrde ut till Tata. De lokala bönderna protesterade våldsamt och vägrade att ge marken ifrån sig frivilligt.

Konflikten slutade i rätten, där böndernas advokater byggde sin argumentation på att en bilfabrik omöjligt kan klassas som ”i allmänhetens intresse”, för hur skulle det kunna tjäna samhällets bästa att det produceras fler bilar, och att vinsten tillfaller den privata aktören Tata Motors? Hela projektet måste förklaras i strid med klausulen om det allmännas bästa från 1894, argumenterade böndernas företrädare, och därmed också vara olagligt.

Likväl förlorade de målet. Domstolen i Kolkata fann att projektets allmännytta inte kunde ifrågasättas bara för att överskottet tillföll en privat aktör. En bilfabrik som den i Singur, fastslog rätten, skapar tillväxt och utveckling, och det är onekligen i allmänhetens intresse.

Mönstret har, med enskilda undantag, återkommit i hela Indien. Som den indiske advokaten Mihir Desai har visat, så har indiska domstolar godkänt en lång rad av exproprieringar som favoriserar privata aktörer. Klausulen om allmänintresse har tolkats mycket generöst av domstolarna, och högsta domstolen har slagit fast att huruvida ett projekt är i allmänhetens intresse eller inte är helt upp till de enskilda delstaterna att avgöra.

Desai menar att lagen från 1894, i kombination med domstolarnas praxis och ”hands off”-attityd, givit de enskilda delstatsregeringarna makten att expropriera mark när och var de har lust. Dessutom var lagen från 1894 inkapabel att ta hänsyn till de människor som förlorar sin jord: de som miste sina ägor kompenserades med ett kontantbelopp i förhållande till markens marknadsvärde, men däröver hade staten inget juridiskt ansvar att rehabilitera människorna eller ge dem nya bostäder. Och de människor som bott och arbetat på marken utan att äga den fick ingenting.

Den nya lagen. De otaliga protesterna visar att tvångsmässig omvandling av jordbruksmark till industri utan rehabilitering väckt ett betydande folkligt motstånd. Pressen på den sittande UPA-regeringen har varit stort, och det är därför man nu lagt fram ett nytt lagförslag som man menar skyddar de berördas intressen i högre grad.

Men det har inte varit någon lätt uppgift att utforma denna lag, för regeringen har också varit tvungen att lyssna till näringslivets och investerarnas krav på att det inte får bli för svårt och kostsamt att etablera verksamhet på indisk mark. Men har med andra ord försökt att vara alla till lags, och det är som bekant inte lätt.

Indiens bönder har emellertid mycket att hämta i den nya lagen. Om en privat aktör i framtiden vill ha regeringens hjälp att förvärva mark, måste den först på egen hand köpa 80 procent av den önskade marken direkt från ägarna. Först när en investerare på det viset har skaffat sig fyra femtedelar av området kan staten – om nödvändigt med tvång – expropriera resten.

För mark i icke-urbana områden måste investeraren betala inte mindre än fyra gånger det aktuella marknadsvärdet. Bindande rehabilitering och – om nödvändigt – omplacering av berörda familjer är också inskrivet i lagen. Och då gäller denna klausul ändå för de 80 procent av markägarna som sålt sin jord frivilligt.

Bindande rehabilitering och – om nödvändigt – omplacering av berörda familjer, är också lagstadgat, och denna klausul gäller ändå för de 80 procent av jordägarna som sålt sin mark frivilligt. Alla har alltså rätt till rehabilitering, även de som inte drabbas direkt av exproprieringen. Detta gäller exempelvis marklösa jordbrukare, arrendatorer, handlande, hantverkare och andra som är indirekt beroende av den agrara delen av ekonomin.

Och kraven på upprättelsens kvalitet är omfattande: nya hus om de gamla går förlorade; land-för-land ersättning i vissa fall; jobberbjudande i de nya industrierna eller ett månatligt stipendium om 2000 rupies (ca 264 sek) per familj i tjugo år; ett engångsbelopp om 50 000 rupies, (ca 6600 sek) ytterligare rättigheter för kastlösa och stamfolk, och mycket mer.

Och handlar det om förflyttning av en större folkgrupp är kraven ännu större. Då ska det byggas nya vägar; sörjas för sanitet, toaletter, elektricitet och rent dricksvatten; byggas fair price-butiker, skolor, tempel, moskéer, vårdcentraler och postkontor; etableras konstbevattning, bussförbindelser och lekplatser till barnen – för att nämna några!

Dessutom är begrepp som ”allmänintresse” och ”offentliga ändamål” klarare definierade, och kan inte i samma utsträckning som förut tänjas och omtolkas hur som helst. Lagen innehåller också riktlinjer för en omfattande process som inkluderar offentliga utfrågningar med de berörda, och expertgrupper och kommittéer skall fastslå huruvida projekten verkligen sker i allmänintresse. Lagen begränsar också statens möjligheter att expropriera mark som står under bevattning och som ger skörd flera gånger årligen.

Två steg framåt eller ett steg tillbaka? Det råder inget tvivel om att den nya lagen innebär en enorm förbättring ur de berördas perspektiv. Men lagen har ändå utsatts för skarp kritik från aktivister och grupper i det civila samhället. Varför?

Förklaringen står att finna i lagens förord. Där står det tydligt att lagen ska säkra en human och transparent process för expropriering av mark för industriella ändamål, utveckling av infrastruktur och urbanisering. Målet med lagen är med andra ord att säkra att staten kan fortsätta att konvertera jordbruksmark till industri, större städer och fler vägar och flygplatser. Det är denna överordnade ambition som många aktivister vänder sig emot.

Medha Patkar säger till exempel att man inte under några omständigheter bör tvångsexpropiera så mycket som en enda hektar jordbruksmark till privata, industriella ändamål. I stället för att reglera exproprieringen borde man förbjuda den, och överväga vilken sorts utveckling man önskar för Indiens fattiga. Är det verkligen mer industri och mer urbanisering?

Nej, svarar Patkar och många andra aktivister i kör. Dessutom fruktar de att lagen kommer att bli ytterligare ett i raden av fint formulerade dokument som saknar praktiska effekter. Det är inte överaskande att stora delar av aktivistmiljön har varit avvisande, för där existerar en enastående motvilja – som även Anna Hazare demonstrerat – mot att ingå kompromisser.

Situationens ironi blir uppenbar, när Patkar och hennes gelikar närmast förespråkar den typ av statlig styrning och kontroll av ekonomin som de ägnade större delen av 70- och 80-talen åt att våldsamt kritisera. Och man måste fråga sig, om inte aktivisterna i stigande grad tappat kontakten med dem som de gör anspråk på att representera. Som sociologen Dipankar Gupta har visat, finns det inte särskilt många unga indier som drömmer om en framtid inom jordbruket.

Möjligheterna på landsbygden är små, ambitionerna och drömmarna stora. För dem som drabbas av framtida exproprieringar kan den nya lagen kanske säkra en enklare övergång till en försörjning utanför jordbrukssektorn.

Kommer den nya lagen att bli verkansfull? Som alltid: ”The devil lies in the implementation!”

Om skribenten

Bo Kenneth Nielsen (1 artiklar)
Kenneth Bo Nielsen är Antropolog och Doktorand på Senter for Utvikling og Miljø vid Universitetet i Oslo. Hans forskar på rurala sociala rörelser i den indiska delstaten Västbengalen och har indisk politik som intresse.

Relaterade Artiklar

Anna Hazare har stort folkligt stöd i sin kamp mot korruption

I samband med att Indiens premiärminister Manmohan Singh på självständighetsdagen den 15 augusti höll tal bedyrande han att korruptionen skulle bekämpas. Dock verkar det som att landets regering helt missbedömde...

Den siste Gandhianen?

Detta är huvudartikeln i Sydasiens serie på temat Indien och korruption, läs mer bakgrundsfakta om Indiens skandaler i “Korrutionens mörka skugga” och om lagförslaget “Jan Lokpal – Folkets ombudsman”. Efter...

Jan Lokpal – Folkets ombudsman

Denna artikel belyser lagförslaget Jan Lokpal och är en del av Sydasiens serie på temat Indien och korruption. Läs även huvudartikeln “Den siste Gandhianen?” och bakgrundsfakta om Indiens skandaler “Korruptionens...