Foto Henrik Sundbom. Porten in till det kungliga slottet i Kathmandu där massakern ägde rum.

Den 1 juni 2001 slog sig en lika märklig som obehaglig nyhet genom det globala mediebruset. I princip hela Nepals kungafamilj uppgavs ha mördats brutalt under en familjemiddag på det kungliga slottet i Kathmandu. Bakom de första, kryptiska rubrikerna skulle det visa sig finnas en komplicerad härva, som i allt väsentligt bekräftar talesättet att verkligheten överträffar dikten. ”Shakespeares dramer framstår i jämförelse med det nepalesiska dramat som lama”, konstaterade spanska El País. Någonting var ruttet i den nepalesiska staten.

Efter en första, osannolik berättelse om en automatkarbin som avlossats ”av misstag” och dödat elva personer, avslöjades så småningom vad som tycks vara den sanna historien. Kungadömets kronprins, Dipendra, drabbade samman med sin far, kung Birendra, och rusade i vredesmod ut från en familjemiddag. I sitt sovrum beväpnade han sig med ett flertal hel- och halvautomatiska vapen, klädde sig i militärkläder och återvände till familjen märkbart påverkad av droger och alkohol.

Där och då gjorde han sig skyldig till den största kungliga massaker världen skådat sedan mordet på tsarfamiljen Romanov. Kronprinsen mördade i snabb följd sina föräldrar – kungen och drottningen – två av sina syskon och flera fastrar och farbröder. Till sist tog han sitt eget liv. Totalt dog tio personer i massakern, och ytterligare fem skadades.

Motivet till vansinnesdådet är och förblir oklart. Den officiella förklaringen är att kung Birendra och drottning Aishwariya inte accepterade Dipendras trolovade, och att föräldrarnas förbud i kombination med ett stort intag av droger drev kronprinsen till att utföra handlingen. Men även om den officiella, minst sagt shakespearianska, förklaringen är sannolik, finns det klara anledningar att ifrågasätta huruvida den faktiskt är sann.

Vittnesmålen från de överlevande familjemedlemmarna går till exempel isär i fråga om kronprinsens berusning. Några hävdar att han raglade och höll på att tappa kontrollen, medan andra bestämt menar att han inte ens luktade alkohol. Den första kategorins utsagor har skapat misstankar om huruvida kronprinsen verkligen var i stånd att så metodiskt och med så stor precision utplåna nio personer, och har triggat igång konspirationsteorier om att gärningsmannen i själva verket var någon annan.

Den andra kategorins utsagor har i sin tur givit upphov till konspirationsteorier om alternativa motiv. Ett populärt alternativt motiv, som jag får anledning att återkomma till senare, handlar om en benhård maktkamp mellan kungen Dipendra och hans bror Gyanendra. För Nepals, i regel mycket religiösa hinduiska befolkning, framstår det också som fullständigt osannlikt att en son över huvud taget skulle kunna vara i stånd att mörda sin far.

I en dokumentärfilm om den kungliga massakern, har brittiska Channel 4 försökt porträttera kronprinsen som löpte amok. Dipendra målas upp som en närmast karikatyriskt bortskämd, ung prins. Dipendra skickades av sin familj till den anrika, brittiska internatskolan Eton. Han fann sig aldrig tillrätta i de sociala strukturerna utan fick finna sig i att bli något av en driftkucku bland de unga, engelska adelsmännen.

Enligt dokumentären var prinsen väl förtrogen med såväl alkohol som droger, och började tidigt odla ett osunt intresse för vapen. Utöver att enbart veta att han en dag skulle komma att ta över sin faders kungarike, var Dipendra också väl införstådd att han av hela det nepalesiska folket så småningom skulle komma att betraktas som en inkarnation av guden Vishnu.

Liggande i koma och en hårsmån från döden efter ha skjutit sig själv i huvudet, kom Dipendra att krönas till kung av Nepal. Tre dagar efter sin kröning avled den kunglige mördaren på sjukhuset i Kathmandu, och den framlidne kung Birendras yngre bror, Gyanendra, stod näst på tur i tronföljden. Birendra hade varit en folkkär, älskad landsfader som sakta men säkert börjat lämna över delar av makten till ett stapplande, ungt och osäkert folkstyre.

Gyanendra däremot, framstod i de flestas ögon som en ganska osympatisk figur som sannolikt skulle komma att rulla tillbaka de demokratiska reformerna. Hans ställning underlättades knappast heller av att han i en populär konspirationsteori utpekas som kungamordets master mind. Att alla tronpretendenter före Gyanendra skulle befinna sig samtidigt på slottet, medan just Gyanendra var på resa utanför staden, framstod i mångas ögon som en händelse som såg ut att vara välplanerad. Shakespearedramat förtätas, när kungens onde broder i tredje akten träder in på scenen med full rätt till makten och härligheten!

Det nepalesiska kungamordet var inte bara ett mord på en monark, det var ett mord på en monarki. Det nepalesiska kungahuset var förvisso omtyckt och älskat av breda folklager, men som politiskt system gick monarkin på knä. En rad politiska kriser och uppror hade under flera decennier försvagat monarkens ställning, och när den karismatiske ledaren inte längre fanns på plats i slottet i Kathmandu vädrade maoisterna morgonluft.

Gyanendra tacklade de kommunistiska upproren med att upplösa parlamentet och föra över all makt till sig själv. Den desperata handlingen blev inte bara kungens fall, utan den sista spiken i monarkins kista. Kung Gyanendra avsattes 2008, och sedan dess är Nepal officiellt republik.

Den kungliga massakern, en enorm tragedi av nationella mått, har förpassats till glömska förvånande fort. Opinionen för ett återupptagande av monarkin i det i dag mycket illa fungerande, demokratiska Nepal är försvinnande liten. Exkungen Gyanendra lever i stillhet och gör aldrig några anspråk på en återinrättad tron. De konservativa partierna RPP och RPPN förespråkar monarki, men samlar inte mer än ett par procent av landets befolkning när det är dags att gå till valurnorna.

Skall nyrojalisterna försöka hitta en tronföljare som kan vrida tiden rätt igen ligger Gyanendras son, exkronprinsen Paras, kanske närmast till hands. Men Paras lever playboyliv i sydostasien stora delar av året, är känd för sitt tycke för starka drycker och snabba bilar – helst i kombination – och har en tendens att väcka åtlöje närhelst han visar sig i sitt hemland. Med jämna mellanrum ventilerar han en ambition att återvända hem och ställa upp i de demokratiska valen, men sannolikheten att någon som han skulle kunna samla ett folkligt stöd är mycket liten. Monarkin i Nepal är, sedan 1 juni 2001, en död företeelse.

Om skribenten

Henrik Sundbom (8 artiklar)
Henrik Sundbom arbetar på den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld (Stockholm Free World Forum). Han har rest i stora delar av Sydasien och bott i New Delhi och har ett särskilt intresse för indisk politik. Henrik har också arbetat som guide i Bhutan och Nepal och skrivit för Upsala Nya Tidnings ledarsida. henrik.sundbom@gmail.com