Foto: Soman

Senast inom ett år blir det val till panchayats, kommunerna i Västbengalen. Kommunisterna har fortfarande en säker maktposition där, men snart kan den vara slut. Bengalens sista röda fäste står inför sitt fall…

Dela med andra

Tweet

Bokmärk!E-post

0 kommentarer

Fakta

I delstaten har Left Front styrt sedan 1977.

Partiet Communist Party of India (CPM) dominerar i Left Front.

Partiordförande för CPM är Prakash Karat.

Partiet utmanas nu av Trinamulkongressen (TMC) lett av Mamata Banerjee.

Få saker har varit så stabila inom indisk politik som kommunisternas grepp om Västbengalen. Från 1977 och hela vägen fram till 2011 har staten styrts av Left Front (LF) – dominerat av Communist Party of India (Marxist) (CPM) – som dessutom har en stadig majoritet i de flesta av de tusentals panchayats. Så starkt har CPM:s grepp om makten varit att många har trott att de nästan skulle regera i evighet.

Men under de senaste åren har CPM, och med dem LF, näst intill fallit samman. Vid valet till Lok Sabha 2009 fick LF enbart 15 av 42 platserna, mot 35 fem år tidigare. Den stora vinnaren var Trinamulkongressen (TMC) med Mamata Banerjee i spetsen, som fick 19 mandat, mot bara ett enda 2004.

Kommunisternas ras fortsatte sedan vid flera stadsrådsval under 2010, då man bland annat förlorade makten i Kolkata och Salt Lake. Och kulmen kom förra året, då LF efter 34 sammanhängande år vid makten äntligen tvingades lämna Writers’ Building, (sekretariatet i regeringsbyggnaden). Vid det tillfället lyckades man bara få 62 platser i delstatsparlamentet, ett fritt fall från 235 platser 2006. Vinnaren blev än en gång Mamata Banerjee, som nu är statens främsta politiska ledare.

Kommunisternas sista politiska fäste är nu Västbengalens panchayats. CPM (och därmed också LF) har alltid stått starkast på landsbygden, och så sent som 2008 fick man förnyat politiskt mandat i de flesta panchayats. Utifrån sett vann LF något som liknade en hyfsat komfortabel seger; på distriktsnivå vann man i 13 av de 17 zilla parishad, på deldistriktsnivå vann man omkring 57 procent av panchayat samiti, medan man på bynivå måste nöja sig med att vara segerherre i ungefär hälften av gram panchayat.

Men om man jämför med hur starkt LF var 2003 visade ändå 2008 års val på en markant tillbakagång; under 2003 hade man makten i 15 zilla parishad, i 85 % av panchayat samiti, och i nästan tre av fyra gram panchayat. Fortsätter LF:s tillbakagång under det kommande panchayat-valet faller med största sannolikhet också Västbengalens sista röda fäste.

Valkampen är redan igång. Även om valet enligt planen ska hållas först om ett år, har TMC börjat tala om att flytta fram valet till slutet av 2012. Ett gammalt skämt lyder att CPM alltid håller val panchayat i maj av strategiska skäl: maj månad är bland de varmaste, men CPMs fattiga men hängivna väljare – jordbruksarbetare och småbönder – är vana att vistas i solen och värmen hela dagarna och står gärna i timslånga köer för att få avge sin röst.

Den sortens strapatser gillar inte jordägarna och överklassen på landsbygden (som oftast stöttar oppositionen) och som därför håller sig hemma på valdagen. Att klimatet skulle vara ett huvudargument för att flytta fram panchayat-valet till svala december låter kanske som ett skämt, men det ligger en del sanning i det.

Nyligen sade TMC:s Mukul Roy nämligen att ”vi tycker det är en bra idé att hålla panchayat-valet under vintern eftersom ett val mitt i den olidliga sommarvärmen kan ställa till med problem för kandidaterna och valförrättarna!”

Mera troligt är dock att Mamata Banerjee kommer att försöka rida vidare på den våg av entusiasm som förde henne hela vägen till Writers’ Bulding för ett år sedan. Hon har, på nästan samma sätt som Obama, lovat sina väljare paribartan, förändring, med utgångspunkt i en politik som lyfter fram ma, mati och manush (moderlandet, jorden och människorna).

Vad innehållet i den politiken mer konkret kommer att bestå av är ännu ganska oklart, men helt säkert är att det finns många bengaler som längtar efter en paus från CPM, och som är helt inställda på att ge Mamata Banerjee chansen att visa att hon är ett fungerande alternativ. Men eftersom väljarna inte har obegränsat med tålamod kan de politiska vindarna lätt ändra riktning till CPM:s fördel före maj 2013.

Genom att hålla valet i förtid hoppas Banerjee nå det som alltid varit hennes överordnade politiska mål: att få bort CPM från makten och krossa partiets övergripande politiska dominans på bynivå. Enligt sociologen Dwaipayan Bhattacharyya har Västbengalen under CPM:s tid vid makten utvecklats till att inte bara vara ett ”politiskt samhälle”, utan snarare ett ”partisamhälle”.
Det han menar är att alla väsentliga transaktioner mellan stat och samhälle (och dessutom en rejäl del mellanmänskliga transaktioner) på lokal nivå tas tillvara av politiska partier, i synnerhet CPM. Om CPM förlorar makten på bynivå kommer partiets förmåga att fungera som medlare, allt annat oräknat, att försvagas rejält.

TMC startade sin valkampanj redan i januari, då man höll en panchayati raj-konferens i Kolkata. Här fick man en inblick i partiets strategi inför det kommande valet. Mamata Banerjee meddelade att partiet skulle ”arbeta hårt för att säkerställa att CPM kommer att vara utan fotfäste i Bengalen under de närmaste 70 åren”. Strategin skulle vara att ”varje gång CPM håller möte så ska vårt partifolk gå ut på gatorna dagen efter och berätta att CPM sprider lögner”.

Dessutom skulle TMC på de ställen där man har den lokala makten, framhålla partiets arbete för effektiv rural development. Under mars tog man ett steg till. TMC:s minister för panchayat, veteranen Subrata Mukherjee, förklarade att man skulle ta det ekonomiska ansvaret för tre CPM-styrda zilla parishads på grund av att de var ”icke-fungerande”. I stället skulle den lokala District Magistrate hantera finanserna. Med det här greppet gjorde man de tre CPM-styrda zilla parishads ekonomiskt handlingsförlamade under tiden fram till valet.

TMC är också i full gång med att visa att man är intresserade av böndernas livsvillkor. I mars skapade TMC sin ”bondefront” för att bättre kunna konkurrera med CPM:s motsvarighet krishak sabha om att organisera bönderna. Man utsåg den 14 mars till krishak divas, böndernas dag. Man delade dessutom ut så kallade kisan credit cards, som ger bönderna snabb och effektiv tillgång till flexibla lån med låg ränta. På bara åtta månader sägs att man har distribuerat 200 000 sådana kisan credit cards, medan man har som mål att nå upp till 800 000!

Och så har TMC återigen utpekat Västbengalens muslimer – som utgör ungefär en fjärdedel av väljarkåren – till en väljargrupp som man kommer att jobba hårt med för att locka till sig. Man har sagt att man kommer att etablera ett ”minoritetskontor” i varje distrikt för att bättre kunna hjälpa muslimer att få tillgång till samhällsstöd. Man kommer att satsa på jobbinriktad verksamhet för att skapa inkomstbringande arbete till fler muslimer, och man har ökat finansieringen av delstatens ”minoritetsministerium” med hela 76 % på bara ett år.

Dessutom har man godkänt 10 000 madras som medborgare, plus att man bestämt att betala en månatlig ersättning på INR 2 500 för delstatens mer än 30 000 imamer. Det fick förresten statens hindupräster att också kräva en månadslön – på INR 5 000!

Om det här räcker för att stjälpa Västbengalens sista röda fäste återstår att se. Mycket kommer att hända fram till panchayat-valet, oavsett om det äger rum i december eller nästa år. TMC har just nu stora problem med att hålla ihop alliansen med kongresspartiet, och om den faller samman kan det stå partiet dyrt i några distrikt.

Även om CPM genomlever en ännu större politisk kris står partiet fortfarande starkt i många områden på landsbygden. Man har många års erfarenhet av att organisera och mobilisera bönder, och man vet vad som gäller i den lilla byn. Allt talar för att CPM kommer att mobilisera all sin styrka för att inte försvinna helt från Västbengalens politiska karta. Om ett år eller tidigare vet vi om det röda fortet fortfarande står eller inte.

Översättning: Svante Nilsson

Om skribenten

Kenneth Bo Nielsen (2 artiklar)
Kenneth Bo Nielsen är Antropolog och Doktorand på Senter for Utvikling og Miljø vid Universitetet i Oslo. Hans forskar på rurala sociala rörelser i den indiska delstaten Västbengalen och har indisk politik som intresse.