Ett bortglömt folkmord i det kalla krigets skugga


Foto:

Våldsamheten i Bangladesh självständighetskrig 1971 var knappast någon hemlighet medan det pågick. Vidden av den humanitära katastrofen var dock okänd för många, och det storpolitiska spel som pågick i kulisserna var länge ännu mer dolt. En ny bok fördjupar bilden av Sydasiens plats i det kalla kriget genom att undersöka vilka roller USA och andra stormakter spelade inför och under konfliktens mest avgörande månader.

Anfallet var ingen fullständig överraskning, men brutaliteten i det västpakistanska agerandet i dåvarande Östpakistan – eller Östbengalen – överskred mångas farhågor.

I efterhand kan det Pakistan som bildades vid Indiens självständighet och delning 1947 framstå som en fullständig omöjlighet: två delar av ett land, med över tusen kilometer av fientligt sinnat grannland mellan dem. Dessa förutsättningar hade förvärrats ytterligare av den (väst)pakistanska statsledningen, som missgynnade Östpakistan i allt från ekonomisk utveckling till språkrättigheter.

Den slutgiltiga tändande gnistan gällde dock demokratins vara eller icke vara. 1970 hade den pakistanske generalen och presidenten Yahya Khan bestämt sig för att det var dags att gå över till civilt styre, och parlamentsval genomfördes den 7 december. Efter att en förödande cyklon i november 1970 följts av närmast obefintligt räddningsarbete från den västpakistanska regeringen blev valet en jordskredsseger för bengaliskdominerade mitten-vänsterpartiet Awami League, ledda av Sheikh Mujibur Rahman.

Här eskalerade konflikten. Den pakistanska militärledningen kunde gå med på civilt styre, men hade då tänkt sig västpakistanska nationalister, som inte skulle ändra nämnvärt i deras politiska prioriteringar. Awami League, med krav på stora politisk-ekonomiska reformer, framför allt större självstyre för Östpakistan, var inte acceptabelt. Yahya Khan förhalade maktöverlämningen, och missnöjet växte, med social oro, politiska protester och strejker i stora delar av Östpakistan.

Det pakistanska svaret blev Operation Searchlight, en systematisk kampanj för att slå ned den östpakistanska – eller bengaliska – demokratirörelsen genom att mörda i synnerhet politiska ledare, intellektuella och kulturpersonligheter, samt sätta skräck i civilbefolkningen. Detta skulle leda till hundratusentals, enligt vissa miljontals, döda och uppemot tio miljoner flyktingar. Det skulle så småningom också resultera i ett självständigt Bangladesh.

I The Blood Telegram. Nixon, Kissinger and a Forgotten Genocide (Alfred A. Knopf, 2013) skildrar den amerikanske statsvetaren och journalisten Gary Bass den roll som USA – i synnerhet president Richard Nixon och nationella säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger – spelade i att förvärra och förlänga denna katastrof.

Det var ett brutalt krig, med den pakistanska krigsmakten på ena sidan och bengalisk civilbefolkning på den andra. Ordet Blood i bokens titel syftar ändå inte på de många dödade och skadade, utan på den amerikanske generalkonsuln i Dhaka vid krigsutbrottet, Archer Blood. Det är denne återhållsamme karriärdiplomat som står i fokus i första delen av The Blood Telegram. Telegrammet i fråga är ett så kallat ’dissent telegram’ – en vid denna tid nyligen införd möjlighet för amerikanska diplomater att officiellt markera avståndstagande från sin regerings politiska linje i en viss fråga.

Telegrammet, som undertecknades av större delen av personalen på det amerikanska generalkonsulatet i Dhaka, beskrev i detalj de grymheter – folkmord, enligt Blood – som den pakistanska armén begått sedan de inlett Operation Searchlight i mars 1971. Civila hade skjutits i mängder. Förutom politiskt oppositionella blev de religiösa minoriteterna, i synnerhet hinduer, särskilt utsatta. Dessa kom också att utgöra majoriteten av de flyktingar som strömmade in i Indien, på flykt från den pakistanska armén.

Sedan det senaste indisk-pakistanska kriget, i Kashmir 1965, hade USA haft ett vapenembargo i kraft mot båda länderna. Det hade börjat luckras upp under den tidigare presidenten, och övergavs fullständigt när Nixon träffade Yahya i Washington i oktober 1970, just innan krisen bröt ut. Presidenten utlovade, i strid med amerikansk lagstiftning och med motstånd från såväl kongressen som sitt eget utrikesdepartement, stora mängder krigsmateriel till den pakistanska militärregimen.

Tillsammans med ekonomiskt bistånd och politisk uppbackning i bland annat FN var USA:s stöd till Pakistan avgörande för att massakrerna på den bengaliska befolkningen skulle kunna fortsätta. Det urskillningslösa anfallskriget blev dock samtidigt grunden till det pakistanska nederlaget.

För det första var det själva brutaliteten och den pakistanska arméns inriktning på civila mål. Detta väckte starka känslor i Indien, inte minst hos den bengaliska befolkningen. Här skapades starkt tryck på Indira Gandhis regering att ingripa. För det andra var det flyktingarna, som kom från hela Bangladesh, in i Tripura, Assam och – framför allt – West Bengal.

Indiens östra delstater var – och är än idag – fattiga och politiskt oroliga. De hade ingen som helst möjlighet att ta hand om de bengaliska flyktingarna, som framåt hösten 1971 började närma sig tio miljoner. Lägren var helvetiska. Lera blandades med avföring, sjukdomar spreds snabbt och det rådde brist på allt från mediciner och mat till kläder och tält.

Till denna humanitära katastrof kunde läggas det faktum att Indien och Pakistan alltjämt var fiender, och hade utkämpat sitt senaste krig så sent som fem år tidigare. Det var alltså inte enbart humanitära skäl som gjorde att Indira Gandhis regering hjälpte och utbildade den spontant ihopsamlade och illa utrustade bengaliska befrielsearmén, mukti bahini.

Den indiska militärledningen meddelade i början av 1971 sin premiärminister att man inte var redo för fullskaligt krig mot Pakistan, och inte skulle vara det förrän till hösten. Under hela våren och sommaren agerade Indien militärt endast genom stöd till de bengaliska upprorsstyrkorna, något som dock medförde sammandrabbningar i gränsområdena. Det första storskaliga angreppet kom från Pakistan, mot indiska flygfält, vilket gav Indira Gandhis regering casus belli. Den indiska invasionen av Östpakistan var redan planerad, och påbörjades den 4 december 1971.

Även om Gary Bass skildrar det bengaliska lidandet under kriget tydligt och effektfullt finns hans främsta bidrag till historieskrivningen i teckningen av det geopolitiska sammanhanget – såväl de stora utvecklingslinjerna som de centrala personligheterna och de mest dramatiska ögonblicken.

The Blood Telegram bygger på omfattande arkivforskning bland tidigare hemligstämplade dokument och inspelningar. Skildringen av händelseförloppet i Sydasien ligger relativt väl i linje med tidigare forskning, och det mest unika bidraget finns i interiörerna från den amerikanska statsledningen. Detta är intensiv och bitvis upprörande läsning.

Det fanns säkerhetspolitiska skäl till den amerikanska presidentadministrationens stöd till den pakistanska militärdiktaturen och till att vapenleveranserna fortsatte även under pågående folkmord. Mest slående i den dokumentation som Bass skildrar är dock det personliga hat och förakt som både Nixon och Kissinger verkade känna för indiska och bengaliska politiska ledare, liksom för befolkningarna i stort. Henry Kissinger har blivit känd som en kallhamrad realist, men särskilt anmärkningsvärt i The Blood Telegram är de känslomässiga utfallen mot Indira Gandhi och mot stora delar av Sydasiens befolkning. Ett typiskt replikskifte lyder:

Nixon bitterly said ”The Indians need––what they need really is a––” Kissinger interjected, ”They’re such bastards.” Nixon finished his thought: ”A mass famine.”

Än märkligare är Henry Kissingers sätt att beskriva den indiska arméns ingripande för att stoppa det pågående folkmordet. Upprepade gånger använder han ordet ’våldtäkt’ om det indiska agerandet gentemot Pakistan, ett ordval som blir särskilt smärtsamt mot bakgrund av att pakistanska soldater beräknas ha våldtagit hundratusentals bengaliska kvinnor – verkliga människor – under kriget.

Mot bakgrund av detta är det bitvis svårt att förstå vilka rationella skäl som kan ha legat bakom den amerikanska statsledningens pendlande mellan passivitet och aktivt stöd till den pakistanska militärregimen. Det säkerhetspolitiska sammanhanget hade dock en avgörande betydelse.

Nixons och Kissingers allt överskuggande prioritering vid denna tid var öppnandet av politiska och ekonomiska relationer med Kina. Det fanns flera möjliga kanaler för dessa hemliga samtal, men de föredrog att använda Yahya Khan – en personlig favorit för Nixon – som sändebud. Det hårdnackade amerikanska stödet till Yahyas regim fick alliansfria Indien att knyta tätare band med Sovjetunionen, vilket ytterligare stärkte Kissingers bild av den sydasiatiska konflikten som en avgörande kraftmätning i det kalla kriget.

Här utgör boken en viktig påminnelse. Det kalla kriget målas ibland upp som en konflikt med enkla och tydliga ideologiska skiljelinjer mellan demokrati och diktatur. The Blood Telegram visar förtjänstfullt att detta perspektiv i ett asiatiskt sammanhang ofta var påtagligt mindre meningsfullt.

Det bengaliska upproret var ett krav på respekt för resultatet i demokratiska val. Det slogs ned av den pakistanska militärregimen, som fick motstånd av världens största demokrati, Indien. Pakistan stöttades dock av USA, som samtidigt arbetade för bättre relationer med Maos Kina – och faktiskt också försökte påverka den kinesiska ledningen att ta en mer aktiv roll på den pakistanska sidan i konflikten.

Inom och bortom staterna och storpolitiken fanns givetvis verkliga människor med olika åsikter och agendor. Det tydligaste exemplet på detta blir Archer Blood och hans diplomatkollegers skarpa protest mot det de uppfattar som amerikanskt stöd till massakrerna i dåvarande Östpakistan. Detta beteende blev för provocerande för Nixon och Kissinger, som sparkade Blood från posteringen som generalkonsul och kallade hem honom till USA.

Lärdomarna i Gary Bass historieskrivning finns på flera plan. Den fördjupar bilden av indisk utrikespolitik – realpolitisk, men också värderingsstyrd – i en tid då denna blir allt viktigare för Asien och för världen. Bass presenterar också en avgörande del av bakgrunden till de konflikter som fortfarande dominerar politiken i Bangladesh – något som blivit synligt inte minst under det senaste årets våldsamma demonstrationer.

Därutöver utgör The Blood Telegram en tragisk parallell till den destruktiva blandning av humanitär katastrof och cynisk stormaktspolitik som just nu pågår i krigets Syrien. Det indiska ingripandet i det som blev Bangladesh var inte fritt från geopolitiska hänsyn, men lyfts ofta fram som det första storskaliga exemplet på en humanitär intervention. Det utgör därmed ett tidigt uttryck för principen om Responsibility to Protect (R2P), som är en central konfliktyta i dagens världspolitik.

Lika påtagligt är att den pakistanska stat som är en tyst huvudperson i boken fortfarande inte kommit tillrätta med balansen mellan civil och militär ledning, eller ens lyckats etablera en fungerande och legitim stat i hela sitt territorium. Den destruktiva relationen med USA har fortsatt, och varit en avgörande faktor för de amerikanska svårigheterna att hantera kriget i Afghanistan.

Det kalla kriget var på flera sätt en destruktiv period för demokrati och mänskliga rättigheter. Som Bass påpekar stödde Nixon och Kissinger aktivt en mängd diktaturregimer världen runt. Det unika med stödet till Pakistan var omfattningen i dödandet. Det finns inga säkra uppgifter, men seriösa uppskattningar om dödssiffrorna i kriget pendlar mellan tre hundra tusen och tre miljoner, och ligger sannolikt åtminstone över en miljon.

Bangladesh blev alltså självständigt, men det skedde till ett högt pris. Konflikterna från självständighetskriget lever kvar i landet, och har även påverkat Pakistan och Indien. Sydasiens historiska splittringar kastar långa skuggor.

Johan Larnefeldt
Johan Larnefeldt

Johan Larnefeldt är frilansskribent inom konflikt, säkerhet och utveckling, med fokus på Sydasien i allmänhet och Bangladesh i synnerhet.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.