De omänskliga hädelselagarna i Pakistan

Den 13 april i år blev den 26 år gamle Mashal Khan, journaliststudent vid Abdul Wali Khan-universitetet, brutalt misshandlad anklagad för hädelse. Foto Outlook Pakistan

Den 13 april i år blev den 26 år gamle Mashal Khan, journaliststudent vid Abdul Wali Khan-universitetet, brutalt misshandlad anklagad för hädelse.
Foto: Outlook Pakistan

Islam är en religion som ger lagligt och socialt skydd åt minoriteter. Islam innebär religionsfrihet för minoriteter, och betonar att de ska behandlas som jämlika medborgare i staten. I dagens Pakistan åtföljs hädelselagar som tillämpas då det sägs att en medborgare har vanhelgat profeten Muhammed. Straffen för hädelsebrott är hårda, dödsstraff eller lynching före rättegång är vanligt förekommande. Sydasiens Pakistanexpert Rana Rizvi redogör för situationen för icke-muslimer i landet.

Den 13 april i år blev den 26 år gamle Mashal Khan, journaliststudent vid Abdul Wali Khan-universitetet, brutalt misshandlad anklagad för hädelse. En videofilm visar en barbarisk mobb som slår och stampar på Khans blodiga, livlösa kropp.

Studenten Mashal Khan beskrev sig själv på sociala medier som humanist, och hans texter visade att han var intresserad av kvinnorättsfrågor och emot rasism. “Ingen tror mer på profeten, frid vare med honom, än jag”, berättade en vän att han sagt. Vännen skrev vidare att Mashal sagt: “Jag är inte skyldig till hädelse, jag är ju själv sufist. Bara två dagar innan han dödades pratade Mashal i en lokal TV-kanal om studentfrågor och missförhållanden på universitetet.

Väggarna på hans rum på universitetet var klädda med posters på Che Guevara, den argentinske marxistiske revolutionären, och Karl Marx, den revolutionäre socialisten, liksom slagord som “Frihet är en rätt som tillhör alla”. Han var aldrig rädd för att säga vad han tyckte. Han var känd för att inte vara rädd för att protestera mot orättfärdigheter och korruption.

Det sades att Khan hade anklagats för hädelse genom att tala nedsättande om islam, en farlig anklagelse i ett samhälle där enbart misstanken om att man inte har respekt för religionen kan innebära våldsamma reaktioner.

Premiärminister Nawaz Sharif fördömde mordet på Mashal Khan efter två dagar. Lite överraskande utnämnde den religiöse ledaren Muftin Naeem, grundare till Jamia Binoria, Deobandi, och religiös extremist, Mashal till martyr.

Han var precis den människa som det här samhället inte kan tolerera” säger Mashal Khans far. “Man kan kalla honom revolutionär, reformist, humanist eller vad du vill, men han var ingen konservativ person. Min son var en röst för alla som ingen röst har.

Polisen har arresterat 33 personer, inklusive sex i universitetets personal, i samband med mordet. De har inte funnit något bevis som stöder anklagelsen för hädelse.

Mashal Khan är inte det enda offret för lagen om hädelse. Det är inte enbart icke-muslimska minoriteter som drabbats av lagen, utan också muslimer. Ett allmänt omdöme är att de stränga lagarna används som vapen av fanatiker för att sätta dit rivaler, genomföra politiska vendettor, få fördelar i bråk om landegendomar, liksom för revansch och politisk rivalitet.

Hädelselagarna innebära att vem som helst som genom ord, oavsett om de uttalas eller skrivs, eller genom synliga orsaker eller direkta eller indirekta beskyllningar eller insinuationer smutskastar det heliga namnet på den helige profeten Muhammed (frid över honom) ska straffas med döden eller livstids fängelse, och ska dessutom bötfällas.

Hädelselagarna kom till 1860 i det som då kallas British Penal Code, strafflagarna som britterna stiftade i Indien, och består av ett fåtal lagparagrafer som ska skydda intressen hos olika religiösa grupper i Indien. Efter att landet delats upp i Indien och Pakistan ärvde Pakistan lagarna 1947. Hädelselagarna införlivades i Pakistans strafflagstiftning (avsnitten 295-B respektive 295-C) under diktaturen under general Ziaul Haq.

Lagen utvidgandes 1982 genom en presidentorder till att omfatta avsnitt om skändning av den heliga koranen. Den som avsiktligt skändar, skadar eller förstör ett exemplar av koranen eller ett utdrag ur densamma, eller använder den i nedsättande syfte, ska straffas med livstids fängelse. Ett livstidsstraff här är inte ett uttryck för rättvisa utan snarare ett frestande verktyg i händerna på muslimska extremister. Ett verktyg som kan användas för att utöva religiös och juridisk utpressning på religiösa minoriteter, för personliga hämndaktioner.

Extremister i Pakistan nöjde sig inte med det här utan pressade diktatorn general Zia-ul-Haq att lägga till 295-C till den utökade brottslagsstiftningen Criminal Law Act III från 1986, det som blev hädelse mot den heliga profeten.

Sedan utökades omfattningen av lagen ännu mer genom en dom från den federala Shariat-domstolen som gjorde dödsstraff obligatoriskt när någon dömts för att ha vanhelgat namnet på profeten Muhammed (frid över honom). Dessutom lade man för första gången till att det krävdes religiösa kvalifikationer för att döma, det vill säga att endast en muslimsk domare fick hantera fallet (avsnittet 295-C).

Lagen stipulerar dödsstraff eller livstids fängelse om man vanhelgat namnet på den islamiske profeten. Den federala Shariat-domstolen i Pakistan tog bort alternativet livstidsstraff i samband med en dom i ett ärende 1991 och gjorde dödsstraffet till ett obligatorium, tillsammans med ett osedvanligt högt bötesbelopp.

En annan anmärkningsvärd synpunkt på det här lagavsnittet är frånvaron av uttrycken uppsåtlig eller avsiktlig i lagtexten. Att man släppt begreppen uppsåt och avsikt gör hela lagtexten misstänkt, eftersom just de begreppen är en så viktig del av mänskligt agerande när man identifierar en straffbar handling. Enligt lagavsnittet 295-C ges alltså en person som utfört en kriminell handling utan uppsåt eller avsikt dödsstraff på precis samma sätt som en person som utfört den kriminella handlingen med uppsåt eller avsikt.

Pakistan är ett land som skapades i islams namn 1947, då en majoritet av muslimer flyttade från Indien till Pakistan. Rättigheter och lagligt skydd för minoriteter uttrycktes klart och tydligt i landets konstitution. I verkligheten lever sårbara minoriteter i ett helvete i Pakistan just på grund av landets konstitution.

Sex miljoner klassas som minoritet. En demografisk uppskattning visar att ungefär 4 procent, det vill säga 6 miljoner, av landets invånare tillhör en minoritet. Hinduer och kristna är de två största minoriteterna. De utgör tillsammans 83 % av den icke-muslimska minoriteten i landet. Majoriteten av hinduer lever i Sindh och de kristna i Punjab. I landet finns även sikher, buddhister, parsi och ahmadier, och andra religiösa grupper är bhais, kalasha, kihals, liksom jainer.

Enligt en uppskattning anmäldes 336 hädelseärenden i Punjab enbart under 2014, och för ögonblicket sitter 19 personer i dödsceller. Minst 702 fall mot minoriteter har registrerats i Pakistan. Sedan 1990 har åtminstone 65 människor mördats i Pakistan på grund av anklagelser om hädelse.

Fallet Asia Bibi. Det kanske mest kända offret för hädelseanklagelser är Asia Bibi, som åtalats enligt lagavsnittet 295-C av högsta domstolen. Asia Bibi, som också gått under namnet Noreen, dömdes för hädelse av en pakistansk domstol till döden genom hängning 2010. I juni 2009 var den kristna Asia Bibi inblandad i ett gräl med en grupp muslimska kvinnor som hon hade plockat bär tillsammans med. Kvinnorna blev arga på henne för att hon druckit samma vatten som dem. Hon blev därefter anklagad för att ha förolämpat profeten Muhammed, ett brott som hon förnekar, och anhölls och fängslades. I november 2010 dömde alltså en domare henne till döden.

Många upprop drogs igång för att protestera mot fängslandet av Asia Bibi, inklusive ett som samlade 400 000 underskrifter. Påven Benedictus XVI gick ut offentligt och krävde att anklagelserna mot henne skulle ogillas. Hon fick betydligt mindre sympati från sina grannar och de islamiska religiösa ledarna i landet, och vissa sade klart och tydligt att hon skulle avrättas. Ministern för de kristna minoriteterna Shahbaz Bhatti och den muslimske politikern Salmaan Taseer mördades båda för att de talade för hennes sak och för sitt motstånd mot hädelselagarna. Asia Bibis familj fick gömma sig efter att de blivit dödshotade, och några hotade med att mörda Asia Bibi om hon släpptes ur fängelset. Hon sitter fängslad i skrivandets stund. Och många med henne.

Icke-muslimer är de primära målen för fundamentalister, och de använder hädelselagarna som ett vapen för att tvinga fram att andra konverterar till islam, samtidigt som de tar över land och företag med våld från kristna, stoppar kristna från att predika sin tro, och utnyttjar lagarna till att lösa konflikter, rivaliteter och hämndaktioner för sin egen vinning.

När det handlar om att lösa tvister och ta revansch utnyttjas lagarna för att anklaga inte bara icke-muslimer utan även muslimer för hädelse.

Många oskyldiga människor har blivit falskt anklagade på grund av de här lagarna, och antalet ökar fortfarande. Offer för anklagelserna har fått stryk, deras kläder har slitits från kroppen, de har misshandlats till döds, bränts till döds och förvisats från sina egna marker. Deras helgedomar, hus och lokaler, har attackerats, bränts ned och förstörts. Många som anklagats får utstå ett hårt medialt tryck. Polisen har pressat och utpressat dem. Domare har hotats och förföljts, och har till och med mördats. Även om en anklagad har frikänts har extremister fortsatt att förfölja och mörda dem. Och det sitter fortfarande många i fängelse och väntar på en rättvis rättegång.

“Det har blivit extremt lätt att anklaga människor för hädelse”, säger en representant för en fristående organisation för mänskliga rättigheter, när hon diskuterar mordet på Mashal Khan.

Den 1 augusti 2009 i Punjab mördades Musa, 4 år, Ummaya, 9 år, Asiya, 22 år, Asifa, 30 år, Akhlas Hameed, 42 år, Perveen, 50 år och Hameed Masih genom att brännas till döds av terrorister, enbart för att de var kristna. De var alla oskyldiga barn, män och kvinnor som dödats utan att ha begått något brott. Så många som 68 hus plundrades och brändes ner, tillsammans med sju dyrbara liv.

Den lokala administrationen och polisen stod och tittade på, utan att kunna förhindra vad som skedde på grund av extremisterna och terroristerna. Den 30 juli 2009, plundrades först 64 hus och brändes sedan ner. Den heliga bibeln skändades. Människor på båda ställena tvingades fly för att rädda sina liv. Tre sådana här händelser ägde rum under två knappa månader i Punjab, den provins som blivit den farligaste i Pakistan för kristna.

De tragiska händelserna i Shanti Nagar 1997, Sangla Hill 2005, Bahmniwala 2009 liksom de ovanstående händelserna där oskyldiga människor bränts till döds har skakat många från hela världen.

Den här sortens händelser skapar ett hemskt och skrämmande islam, och hemska och skrämmande muslimer. Men det är inte sant.

Islam är en religion som ger lagligt och socialt skydd åt minoriteter. Islam innebär religiös frihet för minoriteter, och betonar att de ska behandlas som jämlika medborgare i staten. I ett islamskt samhälle åtnjuter alla muslimer och icke-muslimer samma rättigheter, och religion får inte vara en diskriminerande faktor. Muslimer och icke-muslimer är jämlika i lagen i en muslimsk stat. I själva verket blir både muslimer och icke-muslimer drabbade av fundamentalism och extremism.

Lagar som hädelselagarna används för att skapa terror genom bombningar som dödar oskyldiga i islams namn. Den pakistanska regeringen och landets ledare lägger ner alldeles för mycket energi på att behålla sin ställning, och de är rädda för extremisterna. Mordet på Mashal Khan är ett typiskt exempel. Polisen kunde inte finna några bevis för att Mashal Khan hade hädat. Det spelar ingen roll hur många människor som arresterats i samband med mordet, efter några dagars upprördhet läggs undersökningen ner. Khans familj och vänner har förlorat en son och vän, en människovän och reformist.

Pakistan är i stort behov av människor som Mashal Khan för att inte bara reformera samhället utan också för att ändra lagskrivningarna och radera bort den omänskliga hädelselagen.

Översättning; Svante Nilsson

Rana Rizvi
Rana Rizvi

Rana Rizvi är frilansskribent och har en Master i journalistik från University of Karachi, Pakistan. Rana är bosatt i Toronto, Kanada sedan 10 år tillbaka och arbetar för närvarande som tolk och på bankkontor. Rana har skrivit för de pakistanska tidningarna Dawn, The News och Star daily i 16 år. Hon har skrivit ett stort antal forskningsartiklar, nyhetsartiklar och krönikor om olika sociala, politiska, kvinno, barn och miljöfrågor för tidningar i Pakistan, Indien, USA, Storbritannien och Sverige.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.