Brännande fråga om sanning och rättvisa i Sri Lanka väcker heta känslor i Genève

En grupp singalesiska nationalister fanns på plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter för att föra fram åsikten att Sri Lankas regeringstrupper inte begick några krigsbrott, att ingen utredning ska göras och att omvärlden inte ska lägga sig i – allra minst FN. Foto: Johan Mikaelsson

En grupp singalesiska nationalister fanns på plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter för att föra fram åsikten att Sri Lankas regeringstrupper inte begick några krigsbrott, att ingen utredning ska göras och att omvärlden inte ska lägga sig i – allra minst FN.
Foto: © Johan Mikaelsson

Diskussioner som rör ansvarsutkrävande för krigsbrott diskuteras regelmässigt i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Då kan människor bli upprörda. Sydasiens Johan Mikaelsson hamnade i korselden under den senaste sessionen när Sri Lanka var i blickfånget.

Vid senaste sessionen i FN:s råd för mänskliga rättigheter fanns singaleser och tamiler från Sri Lanka på plats för att diskutera sådant som rör historia, nutid och framtid i önationen. De olika lägren har diametralt olika åsikter vad gäller bestraffning av personer som bär ansvar för misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten. Singalesiska människorättsaktivister är också på den sida som efterfrågar sanningssökande och rättvisa som ett viktigt steg i att nå riktig försoning på ön efter kriget som lämnade många öppna sår.

Personer som talat fritt om det som hänt i Sri Lanka har genom åren råkat ut för påhopp, tillmälen och rena hot. Den välkände singalesiske människorättsaktivisten och journalisten Sunanda Deshapriya valde 2011 att söka asyl i Schweiz. Detta sedan han uttalat sig i rådet och då mött reaktioner som han visste skulle leda till repressalier mot honom om han återvände till ön igen.

Detta var under Mahinda Rajapaksas styre, när Gotabaya Rajapaksa hade fria händer som fruktad chef för försvarsdepartementet. Sedan dess har det skett ett regeringsskifte och landet har fått ett öppnare klimat. För mediernas del är skillnaden stor. Men de som levt ett tag vet att det kan svänga fort.

Många fick nya insikter om demokratins bräcklighet under de åtta veckorna av politisk kris efter president Maithripala Sirisenas misslyckade konstitutionella kuppförsök sent på eftermiddagen fredagen den 26 oktober 2019. Under året väntar nya val. Det ska hållas val i flera provinser, men framför allt ska en ny president ska väljas. Sirisena undersöker möjligheterna att vänta med att hålla val till nästa år. Vad 2020-talet ska ge Sri Lanka kan ingen riktigt veta.

I Genève brukar frågor som rör Sri Lanka lyftas till den internationella ytan. Den senaste sessionen var inget undantag. Enligt FN-personal i Genève har det under åren varit återkommande störningar vid seminarier och programpunkter som rör Sri Lanka. Den här gången hade en grupp singalesiska nationalister och före detta militärer taggarna utåt. De vill inte att krigsbrott ska utredas, eftersom de anser att regeringssidan inte begick några.

I spetsen för gruppen befann sig Sarath Weerasekera, känd som en före detta hög officer i Sri Lankas flotta, konteramiral närmare bestämt. Numera är han pensionerad och ägnar sig åt politik och opinionsbildning. Åren 2010 till 2015 satt han i parlamentet och var viceminister, men regisserade också en film som handlade om terrordåd på ön. Weerasekera beskrivs som singalesisk ultranationalist och motståndare till all form av rättsskipning rörande kriget eller maktdelning för att ge den tamilsktalande befolkningen i norr och öster någon form av självstyre. Han är också supporter till Gotabaya Rajapaksa, som nu vill bli landets nästa president. Under 2018 uttryckte han en önskan om att alla ”förrädare” skulle dödas och nämnde i det sammanhanget ordföranden för Människorättskommissionen i Sri Lanka, Deepika Udagama.

Under ett av de många seminarierna i Genève under sessionen i mars började personer från den här gruppen att skrika på en talare. De delade inte talarens åsikter om situationen för den tamilska befolkningen i norra Sri Lanka. Under ilskna haranger avbröt de talaren, enligt deltagare som var närvarande. Vid efterföljande seminarier som tog upp Sri Lanka vädjades det därför om att åhörarna skulle uppföra sig disciplinerat.

När ett land behandlas formellt under en session i MR-rådet får representanter för landet i fråga möjlighet att bemöta kritik, anklagelser och misstankar. Andra länders representationer i rådet får också föra talan och framföra synpunkter som de anser vara relevanta i sammanhanget. Även representanter för organisationer och i vissa fall enskilda personer kan få framföra sina åsikter.

Så var gången även nu under behandlingen av Sri Lanka i MR-rådet den 20 mars 2019. Sri Lankas utrikesminister Tilak Marapana var där för att framföra just åsikten att regeringssidans soldater inte begick några som helst brott under krigets sista fas. All skuld lades på motståndarsidan, ”terroristerna”.

Att Sri Lankas militärapparat, från den politiska ledningen och ner till fotsoldaterna skulle vara fri från skuld motsägs av dokumentation och otaliga rapporter som FN och andra organisationer författat sedan krigsslutet den 18 maj 2009. (Läs en ingående redogörelse i Johan Mikaelssons artikel på Amnestypress.se. )

Oberoende bedömare är övertygade om att både den tamilska LTTE-gerillan och den i huvudsak singalesiska regeringssidan begick grova övergrepp och överträdelser mot internationella människorättslagar.

När gruppen bestående av sju till åtta personer stod vid talarstolen fotograferade jag den för bevakningen av ämnet journalistiskt intressanta händelsen. De var besvikna över att endast åtta av 15 anmälda talare på listan fått två minuter vardera. En person från den här gruppen av singalesiska nationalister (inte den tidigare namngivna konteramiralen) reagerade med ilska:

– Du måste radera bilderna du har tagit på oss. Det är personliga bilder, sa den här personen.

En annan person från gruppen hakade på och instämde ungefär lika ilsket. Jag konstaterade bara:

– Nej, jag är från pressen.

De insisterade och blev allt mer påstridiga. Jag uttalade samma fras ytterligare två gånger. Personerna sa att ”då ska vi fotografera dig!”, vilket de som inte är från pressen däremot inte har rätt till inne i sessionssalen. En uniformerad FN-vakt såg händelsen och ingrep. Han sa till personerna:

– Han har pressbricka, han har rätt att fotografera och att göra sitt jobb.

Personerna fortsatte argumentera med FN-vakten, som då bad dem att lämna lokalen om de ville fortsätta att diskutera saken.

En reflektion på det praktiska i sammanhanget är att en spegelreflexkamera låter en del och att det kan verka provocerande. Personligen använder jag både en mindre kamera utan spegel och en större systemkamera med spegelreflex. Båda har sina fördelar. Nu hade jag den med spegel, som alltid ger ifrån sig ett klickande ljud, vilket den som blir fotograferad märker tydligare.

Detta är en parentes. Samtidigt måste vi journalister reflektera över vår egen roll i att dokumentera det vi ser och hur processen går till. De flesta besökare i FN-högkvarteret känner till spelreglerna, att här kan pressen följa varje steg, precis som inne på en fotbollsarena. Den här reaktionen är såklart snarast ett tecken på en fientlig attityd gentemot de som vill undersöka och uppmärksamma något som de själva vill dölja.

Journalistkollegor som iakttog händelsen uppfattade gruppens beteende som hotfullt. Av rädsla valde de att inte blanda sig i. I samråd med kollegor och med FN-personal gjordes kort därefter ett formellt klagomål. För min egen del innebar det att jag fick lägga några timmar på formaliteter. FN:s avdelningar för press och för frågor som rör ickestatliga organisationer reagerade med allvar på uppgifterna.

Ett allmänt uttalande gjordes i rådet under den för hela sessionen avslutande programpunkten den 22 mars. Rådspresidenten, som fått kännedom om det här fallet, konstaterade då att alla måste få utföra sitt arbete fritt och utan repressalier och uppmanade att alla händelser och incidenter som innebär att de hindras i sitt arbete måste rapporteras till FN-kontoret.

I mitt fall kunde jag ta mig tid att anmäla, som en markering för att agerandet är oacceptabelt. Journalistkollegor från Sri Lanka som bevittnade händelsen konstaterade:

– Om de gör så här inne i FN-kontoret, vad kan de då inte göra hemma i Sri Lanka.

I många länder är skyddet för lokala, inhemska journalister mycket begränsat. De är utsatta och vet att om de vänder sig till polisen så händer antingen inget alls eller så förvärras deras situation. Det råder en totalt omvänd rättssäkerhet.

Jag minns en journalist som jag träffade i Jaffna i norra Sri Lanka 2002. Han tog ut och visade mig sin lösgom. Sedan berättade han att han hade bevakat och fotograferat en demonstration. En grupp soldater hade inte uppskattat hans närvaro. De sparkade honom upprepade gånger och fortsatte när han låg ner, med följden att han tappade de flesta av tänderna i överkäken. Mest av allt minns jag hans sorgsna blick och hans darrande händer. Han var vid liv, men han var märkt för livet av våldet han utsatts för. Och han vara bara en av så många som råkat ut för liknande eller värre behandling.

Inget av alla brott, mord och attacker riktade mot de som varit verksamma inom medierna i Sri Lanka under de senaste 20 åren har lett till rättslig påföljd för någon gärningsperson. Tiotals journalister har mördats, redaktioner har bränts och sprängts, tryckpressar har bränts, tidningsbud har skjutits ihjäl och mediearbetare har dött vid granatattacker. Vad sänder det för signaler om rättssäkerhet till samhället? Inte ens efter maktskiftet 2015 har det något konkret. Ingen är dömd eller ens åtalad.

Däremot har personer förhörts och kan anses vara misstänkta. Viktig dokumentation rörande polisutredningar som rör göms undan och offentliggörs inte, vilket bland annat den politiska krönikören i Sunday Times of Sri Lanka tog upp i sin senaste ”kolumn”, som snarast är ett stort uppslag i tidningen som fortfarande layoutas i traditionellt fullformat.

I Sri Lanka vädjar press- och yttrandefrihetsivrare om ett stopp för straffriheten. I slutet av januari släppte Free Media Movement ett uttalande om att återuppta utredningen av 30 utvalda fall från år 2000 till 2015. Några hoppas fortfarande på rättvisa, frågan är hur många som innerst inne tror att den ska uppstå på ön under deras livstid.

Johan Mikaelsson skriver ingående på Amnestypress.se om behandlingen av Sri Lanka vid den senaste sessionen i FN_s råd för mänskliga rättigheter.

 

Johan Mikaelsson
Johan Mikaelsson

Johan Mikaelsson är en av två redaktörer för SYDASIEN. Johan är frilansjournalist och har skrivit och gjort film om Sri Lanka, med särskilt fokus på mänskliga rättigheter och situationen för journalister i krigets spår. Hans första bok, "När de dödar journalister – En personlig skildring av Sri Lanka", släpptes 2015. Johan började skriva för Sydasien 1997 om Sri Lanka och Andamanerna.

1 Kommentar
  1. Jag och Johan har många gånger haft olika uppfattningar om Sri Lanka-konflikten. Och relationen har varit tämligen ansträngd för att uttrycka det milt…

    Men rörande Johans artikel ovan och hans berättelse om de Singhalesiska ultranationalisterna och deras aktiviteter (även i Sverige och övriga Västeuropa för den delen) håller jag med Johan. Dessa extremnationalister och deras ociviliserade och burdusa beteende förstör mer för Sri Lanka än vad de hjälper landet. De ger landetväldigt dåligt rykte.