Bengaliska gränsland

dinajpur-view


Foto:

Gränserna runt och genom det gamla Bengal har sällan varit alldeles lugna, men i år tycks oroligheterna ha ökat: i Chittagong Hill Tracts, i Indiens nordöstra delstater, och längs Bangladesh gränser mot både West Bengal och Burma. Instabiliteten kring de bengaliska gränserna har ett historiskt arv som gör konflikterna svårlösta än idag.

Indiska gränsvakter skjuter mot bangladeshiska medborgare som upptäcks på fel sida, men människor fortsätter ändå att korsa gränsen. I Chittagong Hill Tracts har den bangladeshiska regeringen fortfarande inte nått fram till en hållbar och fredlig lösning på det mångåriga upproret. Samtidigt ökar oroligheten i Indiens nordöstra del, där etniska, religiösa och politiska konflikter leder till allt fler krav på självständighet och delning av delstater.

Det kan se ut som en samling orelaterade oroligheter i en ständigt instabil region, men det som binder samman dem är den gräns som en brittisk kolonialtjänsteman ritade upp vid Indiens självständighet och delning. Konflikterna kring dessa bengaliska gränstrakter – historiskt och idag – kan säga mycket om gränsers fortsatt avgörande roll för människor i det som påstås vara en globaliserad värld.

Den nederländske Sydasienhistorikern Willem van Schendel är en av få som undersökt de bengaliska gränsområdena i deras helhet, bland annat genom The Bengal Borderland. Beyond State and Nation in South Asia. van Schendels främsta bidrag är en förskjutning av fokus: från huvudstädernas förhandlingar och storpolitik till människorna som levde i de områden där gränserna faktiskt drogs – och från delningens mest dramatiska dagar till den kontinuerliga förhandling och omförhandling som fortfarande pågår kring gränserna.

En av de svåraste och mest långdragna konflikterna är den i och om Chittagong Hill Tracts. Detta delvis svårtillgängliga bergsområde tillföll Pakistan efter Indiens delning, trots att den till 98 procent icke-muslimska befolkningen i flera dagar efter självständigheten trott sig vara en del av Indien, vars flagga redan hade hissats i flera samhällen.

Den nybildade pakistanska stat som snart tog över Chittagong Hill Tracts hade större anspråk på kontroll över territoriet än vad den brittiska kolonialmakten hade haft, en tendens som snarast förstärktes i och med bildandet av Bangladesh. Befolkningen – jumma – som bodde i området var varken muslimer eller bengaler, vilket komplicerade deras nationstillhörighet i såväl Östpakistan som i Bangladesh.

Hårdför regeringspolitik och stora mängder bengaliska bosättare ledde till uppror, och en långvarig väpnad konflikt. Ett fredsavtal som slöts 1997 har fortfarande inte implementerats fullt ut. Politiskt är detta en vansklig fråga i Bangladesh.

För ett land som delvis har byggt sin nationella identitet på frigörelsen från vad man ofta ser som två kolonialmakter – först den brittiska och sedan den pakistanska – är det inte lätt att erkänna att man själv kan bidra till att förtrycka en etnisk eller religiös minoritet. Här finns grunden till den hårda militära kontrollen och bosättningspolitiken i Chittagong Hill Tracts.

En delvis likartad situation har uppstått längre norrut, i Assam, där ett flertal våldsamma sammandrabbningar har ägt rum under det senaste året mellan ursprungsbefolkning å ena sidan och bengaliska muslimer – ofta från Bangladesh – å den andra. Just frågan om vilket land dessa bengaler kommer från har blivit en viktigare fråga allteftersom konflikterna accelererat.

Här ställs en av Indiens många marginaliserade stambefolkningar – Bodostammen – mot likaledes missgynnade invandrare från det fattigare Bangladesh, med Assams och Indiens regeringar som en tredje part i konflikten, snarare än en opartisk medlare.

Just denna konflikt har intensifierats under det senaste året, men den har många och långvariga motsvarigheter runtom i Indien – framför allt naxalitrörelsens uppror, som har sitt centrum längre västerut i landet. Indiens nordöstra delstater omges av Bangladesh, Burma, Kina, Bhutan och Nepal, och sitter ihop med resten av Indien endast genom en smal landkorridor. Dessa komplicerade gränsförhållanden har bidragit till att konflikterna här ofta beskrivs i etniska eller religiösa termer, men det är långtifrån självklart att detta är problemens kärna. Sedan självständigheten har territoriet delats i allt mindre delstater, utan att det satt något definitivt stopp för konflikterna.

Den gräns som kom att separera Östpakistan – senare Bangladesh – från indiska West Bengal drogs genom mer sammanhållna samhällen. Willem van Schendel påpekar att Bengal delades i så mycket som två hundra nya territoriella enheter, som i oförutsägbara mönster fördelades mellan de två nya staterna.

I motsats till gängse föreställningar var det längs själva gränsen sällan så att muslimer i Pakistan separerades från hinduer i Indien. För det första var grupperna blandade, ofta med majoriteter på vad som blev fel sida av gränsen. För det andra tenderade de stora grupperna av kristna och buddhister att försvinna ur historieskrivningen i takt med att den centrerades kring de två nybildade staterna, och deras dominerande religioner.

van Schendel förmedlar ett antal berättelser från gränsområdena som komplicerar bilden ytterligare. Här finns till exempel den lilla byn Malopara, som blev indisk trots att den var helt omgiven av pakistansk mark, och en större flod skilde den från Indien. Att gränsen drogs på detta sätt, utan hänsyn till realiteter på marken, var mer regel än undantag.

Detta blev kännbart för den grupp av unga pojkar från byn Lamazuar, nära Sylhet, som gick för att spela en fotbollsmatch i grannbyn. De blev gripna och satta i häkte, för det var början av 1948 och två nya stater hade just skapats. Pojkarna från Lamazuar hade blivit pakistanier, men deras vänner hade blivit indier. De fick lära sig medborgarskap på ett handgripligt sätt.

De många bengaliska floderna gjorde det hela särskilt komplicerat. Den kommission som ansvarade för gränsdragningen angav inte huruvida en gräns som utgjordes av en flod – vilket var vanligt – skulle innebära att gränsen gick i floden eller på någon av flodstränderna, och i så fall vilken. Detta ledde till många och långvariga oroligheter längs gränsen, både för de tjänstemän som skulle lösa situationen, och för de vanliga människor som skulle leva med den.

Ett annat problem, betydligt svårare att lösa på förhand, var att floderna i Bengaldeltat aldrig har varit konstanta i sin sträckning; de rör på sig, och ändrar riktning, på ett sätt som stater och gränsvakter inte gärna gör.

Det flyktiga i floderna blir tydligast på de sandbankar – char – som uppstår och smälter bort med jämna mellanrum. De ofta marginaliserade människor som bosätter sig här har regelmässigt blivit föremål för den ena eller den andra statens försök att befästa sin makt – trots att inte ens marken de bor på är beständig. Än vanligare var situationer där en bondes odlingsmark hamnade i ett land och hans bostad i ett annat, eller butiksägare som upptäckte att en statsgräns hade uppstått mellan hemmet och butiken.

Exemplen på de tragiska, komiska eller bara absurda situationer som delningen gav upphov till är otaliga. De fungerar som påminnelser om att forskning och journalistik ofta berättat mer om hur stater handskas med gränser och gränsområden än om hur gränsbefolkningar handskas med stater.

Mest centralt idag är kanske det faktum att de bengaliska gränserna fortfarande inte accepterats av de som lever längs dem. På grund av den ekonomiska situationen är det ofta de bangladeshiska medborgarna som är mest angelägna om att ta sig till den andra sidan, men rörelse sker åt båda hållen.

Och gränsvakterna skjuter. Den indiska gränsbevakningen Border Security Force (BSF) beräknas ha dödat något tusental människor, mestadels bangladeshier, under 2000-talets första decennium, men siffrorna är osäkra och möjligen underskattade. Den bangladeshiska regeringen tar regelbundet upp frågan i bilaterala möten, men detta har inte lett till någon lösning eller några åtal – endast allmänna uttalanden.

Denna situation har en tragisk parallell i det sydöstra hörnet av Bangladesh, vid gränsen till Burma. Statslösa flyktingar från den förföljda Rohingya-gruppen försöker ta sig in i Bangladesh, men motas tillbaka in i Burma, eller skjuts. De flesta av de som lyckats ta sig över tidigare är nu fast i eländiga flyktingläger, och beroende av externt bistånd. Regeringen i Bangladesh menar – liksom den i Burma – att de inte kan ta ansvar för flyktingarna. I Burma påpekas att Rohingyafolket är muslimer, inte buddhister, och i Bangladesh påtalas ofta att de inte är bengaler.

Etnicitet och religion är sällan själva kärnan för någon av de bengaliska gränskonflikterna. Framför allt fungerar identiteterna som ordnande principer i människors försök att säkra sin försörjning, inte minst tillgången till mark. Det som pågår längs gränserna blir då inte främst konflikter mellan stater eller religioner, som det ofta framställs, utan lika mycket en konflikt mellan staterna å ena sidan och deras respektive medborgare å den andra.

Regeringarnas försök att uppnå kontroll över sina territorier ställs mot människors försörjningsstrategier, marknader och handelsnätverk, vilket skapar motstånd, genom halvofficiella skuggekonomier och smuggling. Kriminaliteten längs gränserna, och politiska makthavares inblandning i den, bidrar till att underminera den demokrati som stod i fokus för bengalernas strävan efter självständighet. Det är tydligt att de globaliseringsprocesser som var som allra mest omtalade runt millennieskiftet inte har inneburit att statsgränserna förlorat sin betydelse. De bengaliska gränserna har varken upplösts eller accepterats. Och människor är fortfarande i rörelse.

Johan Larnefeldt
Johan Larnefeldt

Johan Larnefeldt är frilansskribent inom konflikt, säkerhet och utveckling, med fokus på Sydasien i allmänhet och Bangladesh i synnerhet.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.