Foto: Magdalena Zeijlon, Sri Lankesiska skolbarn

2008 utsågs Sri Lanka till Sydasiens största kränkare av mänskliga rättigheter i the South Asia Human Rights Violators Index. I de brott mot mänskliga rättigheter som föranlett denna titel ingår bland annat tortyr, brist på pressfrihet, rörelsefrihet och statens oförmåga att hindra rekrytering av barn till LTTE med mera.

Att Sri Lanka antagit en majoritet av de internationella konventioner om mänskliga rättigheter och därigenom förpliktigat sig att omsätta dessa juridiska principer i praktisk handling manar naturligtvis till frågor som berör glappet mellan teori och praktik, eller med andra ord, utrymmet mellan de juridiska principerna och deras nationella och lokala genomförande på Sri Lanka.

Sri Lanka antog konventionen om barnets rättigheter 1991 och har sedan dess även åtagit sig att följa konventionens två tilläggsprotokoll vilka berör barn i väpnade konflikter respektive handel med barn, barnprostitution och barnpornografi.

Den nationella lagstiftningen saknar tydliga rättighetsdimensioner och det är i konstitutionen som mänskliga rättigheter uttalas explicit. Barns rätt att inte bli diskriminerade är en extra svår utmaning för Sri Lanka eftersom den nationella lagstiftningen sanktionerar diskriminering av vissa grupper av barn. Barn med funktionsnedsättningar, barn som är adopterade, barn som tvingats fly undan den väpnade konflikten och barn som på olika sätt drabbats av HIV/AIDS är exempel på sådana grupper.

Idag utmanas barns mänskliga rättigheter på Sri Lanka av ett komplicerat och fragmenterat juridiskt system, av samhälleliga och institutionaliserade föreställningar om barn som passiva samhällsinvånare och av den stigmatisering som många brott mot barns mänskliga rättigheter kan innebära, exempel på denna typ av kränkningar är sexuella övergrepp.

Andra aspekter som försvårar det nationella och lokala genomförandet av barns mänskliga rättigheter är att starka nationalistiska normer får ett så stort utrymme i de nationella institutionernas styrdokument att de, tillsammans med en tydlig ansvarsretorik, ofta riskerar att manövrera ut, förminska eller villkora barns grundläggande mänskliga rättigheter.

The National Charter on the Rights of the Child antogs 1992 som en direkt följd av Sri Lankas ratificering av konventionen om barnets rättigheter och kan påstås vara en nationell viljeyttring. Denna viljeyttring består av totalt 40 artiklar av vilka 17 direkt eller indirekt går att hänföra till konventionen om barnets rättigheter.

Tillsammans med rättigheterna i viljeyttringen tydliggörs föräldraansvaret för vägledning av barns utövning av sina rättigheter. Även föräldrars och nationella institutioners ansvar för att barn uppfostras att älska sin nation och för att de skall växa upp till patriotiska medborgare uttrycks i artiklarna. Här sammanförs ansvar för nationens framtida existens och välgång i relation till barns rättigheter i ett nationellt styrdokument som har till syfte att inspirera policyutveckling inom barns mänskliga rättigheter.

Barns rättigheter undervisas och uttrycks ofta tillsammans med relaterande och motsvarande skyldigheter. Detta innebär att rättigheter som är universella, odelbara och ömsesidigt beroende av varandra ofta i praktiken villkoras på Sri Lanka. Du har rätt att gå i skolan förutsatt att du studerar flitigt, du har rätt att leka förutsatt att du hjälper till hemma och så vidare. Att förhandla med rättigheter på det här viset visar på att en central aspekt av rättigheternas bakomliggande filosofi, idén om att människor har rättigheter endast i egenskap av att de är just människor, inte till fullo genomsyrar de statliga institutionernas interna normsystem.

Vissa rättigheter låter sig uttryckas, diskuteras och inkorporeras i nationella styrdokument ”lättare” än andra. Rättigheter som berör barns behov av skydd tycks i den lankesiska statsapparaten vara mindre problematiska. Detta medan rättigheter som skapar handlingsutrymme såsom exempelvis yttrandefrihet, rörelsefrihet, och religionsfrihet ofta kräver förtydliganden om ansvar och villkor som sätter ramar för under vilka förutsättningar barn faktiskt skall kunna utöva sina rättigheter.

Konventionen om barnets rättigheter har tre tematiska områden, barns rätt till skydd, barns rätt till utveckling och barns rätt till deltagande. Det är inom dessa tre tematiska områden som konventionens samtliga artiklar återfinns och det är tydligt att ett av dessa områden, barns rätt till skydd, ges avsevärt mer stöd och utrymme än rättigheter som återfinns inom de andra tematiska områdena.

Att konventionens artiklar tillskrivs olika stor vikt, intresse och stöd visar på att Sri Lanka inte har antagit en syn på konventionen som ett heltäckande normsystem vars förverkligande är avhängigt rättigheternas ömsesidiga beroende av varandra. Sri Lanka har därmed inte, trots sina ratificeringar av centrala rättighetskonventioner, ett institutionaliserat stöd för samtliga artiklar i konventionen om barnets rättigheter.

I oktober 2010 var Sri Lanka föremål för granskning av FN:s barnrättskommitté. Kommittén uttryckte bland annat oro över de nationella lagstiftningarnas inkonsekventa definition av begreppet ”barn”, över den låga straffmyndighetsåldern, vilken idag är 8 år, och över oproportionerligt hårda straff för barn. Kommittén var även i sina kommentarer bekymrad över den diskriminering som förekommer gentemot vissa barn inom rättsystemet, gentemot barn tillhörande religiösa och etniska minoriteter samt över att inte tillräckliga ansträngningar gjorts för att närmare undersöka de bakomliggande orsakerna till att hundratals barn dog under den väpnade konfliktens sista fem månader 2009.

Barnprostitution, trafficking, tillgänglighet till avgiftsfri grundutbildning och rätten att bli hörd är ytterligare aspekter som kommittén lyft som bekymrande och utmanande områden för den lankesiska staten att ta itu med. Oro uttrycks även för att de utbildningar och kompetensutveckling som hålls av den nationella Mänskliga rättighets kommissionen om Barns rättigheter inte på ett tillfredsställande vis tar upp alla barnrättsliga principer och bestämmelser.

Det är viktigt att ha i åtanke, den generella misstänksamhet med vilken människor som pratat mänskliga rättigheter har blivit betraktade på Sri Lanka. Ibland har det visat sig svårt att som icke-lankes prata om rättigheter eftersom dessa ofta direkt kopplats samman med stöd för Tamilernas självständighetskamp, något som troligtvis bidragit till att försvåra interna dialoger om mänskliga rättigheter på Sri Lanka generellt.

Samtidigt som det mot bakgrund av barnrättskommittén kritik kan konstateras att Sri Lanka ofta inte agerar konsekvent och regelmässigt utifrån konventionen om barnets rättigheter och att Sri Lankas normativa stöd för dess juridiska principer kan ifrågasättas, är det viktigt att poängtera värdet av ratificeringarna och det juridiska ansvar som detta innebär.

Under en av mina vistelser på Sri Lanka kom jag i kontakt med en 16-årig flicka som blivit våldtagen av ett gäng pojkar i övre tonåren i den by hon bodde. Eftersom förövarna inte ställdes till svars för händelsen och på grund av familjens och flickans rädsla för vedergällningar skickades hon genom ett domstolsbeslut hemifrån, till en institution för barn, i syfte att skydda henne.

När det en period senare stod klart att flickan, som var väldigt duktig i skolan var tvungen att arbeta så hårt på institutionen där hon bodde att hon inte fick tid för att studera inför sin slutexamen, förde hon genom en representant klagan inför en domstol. Domaren konstaterade att hon var otacksam och att hon hade att välja på att återvända till sin familj i byn eller att acceptera sin nuvarande situation utan förbehåll.

Exemplet belyser hur rätten till skydd ställs mot rätten till utbildning och visar även på en attityd inom det juridiska systemet som bidrar till och försvårar ett verkligt genomförande av rättigheter på Sri Lanka.

Under de senaste tio åren har jag träffat barn som på grund av skyddsbehov blir inlåsta med barn som begått brott, barn med psykiska och/eller fysiska funktionshinder vilka lämnas åt sitt öde, barn som bor med sina dömda mödrar i kvinnofängelset och barn som arbetar inom den inofficiella arbetsmarknaden där deras rätt till utbildning, lek, deltagande, hälsa och vila med mera riskerar att kraftigt begränsas.

Det är tydligt att det finns ytterligare att önska vad avser lankesiska statens skyldighet att respektera, skydda och främja barns mänskliga rättigheter.

Att Sri Lanka antagit konventionen och tilläggsprotokollen, oavsett om detta gjordes som del av en utrikespolitisk strategi eller som ett nationellt kosmetiskt ingrepp så skapar detta faktum utrymme för internationell och inomstatlig dialog och kritik. Detta är nödvändigt för att de normer och juridiska principer som återfinns i de internationella rättighetsdokumenten skall få fullt fotfäste på Sri Lanka.

Om skribenten

Magdalena Zeijlon (1 artiklar)
Magdalena Zeijlon driver ett analys- och kunskapsföretag, MR-piloterna, där mänskliga rättigheter och CSR står i fokus. Hon har en masterexamen i mänskliga rättigheter och kandidatexamen Asienstudier från Göteborgs Universitet. Magdalena har under perioder arbetat på Sri Lanka, bland annat som rådgivare kring traffickingfrågor på en statlig myndighet med fokus på barn. Har du frågor eller vill veta mer? Kontakta Magdalena, magdalena.zeijlon@gmail.com