Bangladesh: ny våldsvåg med gamla rötter

Bangladesh är nummer 19 på listan "most deadly country in the world for journalists". ©Khan Md Nazrul Islam/IPS

Bangladesh är nummer 19 på listan "most deadly country in the world for journalists".
Foto: ©Khan Md Nazrul Islam/IPS

En våg av brutala mord på religiösa och sexuella minoriteter samt sekulära aktivister väcker oro i Bangladesh. Detta utgör en eskalering av de politiska konflikterna i landet – samtidigt som det sätter ljuset på bredare dilemman med politiskt våld och svaga institutioner som hinder för mänsklig och ekonomisk utveckling. Johan Larnefeldt ger en lägesbild av våldsspiralen i Bangladesh.

Något har hänt i Bangladesh. Under det senaste året har över 30 personer mördats i oprovocerade attacker – ibland med eldhandvapen, oftast med machete. Det våld som länge varit en vanlig uttrycksform i landets konfrontativa politiska liv har bytt karaktär. Strejker, demonstrationer och massprotester förekommer fortfarande, men under det senaste året har en ny form av aktioner dominerat nyhetsflödet: brutala mord på specifika personer. Hur ska vi förstå detta?

När FN:s medlemsstater i september 2015 enades om 2030-agendan för hållbar utveckling, med 17 specifika mål, var en av nyheterna ett uttalat mål om fred, rättvisa och starka institutioner. Detta skär rakt in i kärnproblematiken i Bangladesh – ett land som haft påtagliga framgångar när det gäller ekonomiska och välfärdsrelaterade aspekter av utveckling, men kännbara problem när det gäller rättsstat och politisk stabilitet.

I Bangladesh märks uppenbara paralleller till europeiska och amerikanska försök att förutse, förhindra och hantera terrorism – i Paris, Bryssel eller Orlando – samtidigt som den nu pågående utvecklingen har tydliga lokala rötter.

I svenska och internationella sammanhang dyker dåden upp som enstaka rubriker: ”Professor ihjälhuggen i Bangladesh”, ”HBTQ-aktivist mördad i Bangladesh”, ”Hindu ihjälhuggen i Bangladesh”. Jämfört med det förvärrade kriget i Afghanistan eller med Pakistans alltmer urbaniserade upprorsgrupper kan detta framstå som små, avgränsade händelser – vilket gör att bakgrund och sammanhang ibland glöms bort. Kopplingarna till Bangladesh historia och bredare politiska utveckling är dock värda att reda ut om vi ska förstå det eskalerande våldet.

Politiskt-religiöst motiverat våld är inte något nytt i Bangladesh; det var en del av landets blodiga befrielsekrig, och självständigheten från Pakistan. När Awami League, partiet som ledde självständighetsrörelsen, vann valet 2008 var det tydligt att något skulle hända. Självständighetskampen hade mötts av krigsförbrytelser, men rättsskipningen hade uteblivit i det första decenniets politiska turbulens. En ny krigsförbrytartribunal hade varit ett centralt vallöfte när Sheikh Hasina – dotter till självständighetshjälten Sheikh Mujibur Rahman – kom till makten 2009.

Det är möjligt att det kunde ha gått bra. Såväl valresultat som opinionsundersökningar har pekat mot ett brett stöd för att ställa krigsförbrytarna inför rätta. Det fanns två problem. För det första var det svårt att skilja skuld- och ansvarsfrågorna från landets politiska konflikter. De som torterat frihetskämpar, våldtagit kvinnor och dödat civila – i vad som i Bangladesh ses som ett folkmord – fanns på den pakistanska sidan, men också bland dess bengaliska kollaboratörer. Dessa tillhör idag delvis det största oppositionspartiet Bangladesh Nationalist Party (BNP), men framför allt BNP:s allierade, islamistpartiet Jamaat-e-Islami.

För det andra gjorde regeringspartiet knappast sitt bästa för att separera juridiken från politiken. Inte bara den politiska oppositionen, utan även organisationer som Human Rights Watch, har framfört skarp kritik mot hanteringen av krigsförbrytartribunalen och mot regeringens konfrontativa agerande. Regeringens svar på dylik kritik har oftast varit att det är omöjligt kompromissa med landsförrädare och terrorister.

Men även om ’terrorist’ ofta används som invektiv mot politiska motståndare i Bangladesh har det reella hotet fått en allt mer brännande aktualitet under de senaste åren.

Offren i Bangladesh är oskyldiga civila, men de är inte slumpmässigt drabbade folkmassor, utan medvetet utvalda individer: religiösa och sexuella minoriteter, ateistiska skribenter, eller progressiva och sekulära intellektuella.

De bangladeshiska konflikternas rötter är djupa, men en senare startpunkt kan ändå urskiljas för den nu pågående våldsvågen. Det var februari 2013, och krigsförbrytartribunalen i Dhaka hade oväntat dömt Jamaat-e-Islamis biträdande generalsekreterare till livstids fängelse, fast de flesta hade väntat sig dödsstraff. Stora protester startade på Shahbagh-torget, en gatukorsning och vanlig samlingsplats i Dhakas universitetskvarter. Demonstranterna – unga och på många sätt liberala – ville se Jamaat-företrädaren dömd till döden, och de ville sätta stopp för de islamistiska och Pakistanvänliga aktörernas roll i Bangladesh politik och samhällsliv.

Till en början verkade de ha medvind. Det talades om en ungdomsgenerations politiska uppvaknande, och mer eller mindre genomtänkta jämförelser gjordes med de arabiska upprorens första månader. Motreaktionen dröjde dock inte länge. Ledande blev Hefazat-e-Islam, en relativt nybildad aktivistgrupp som tidigare framför allt vänt sig mot det sekulära utbildningssystemet samt regeringens jämställdhetspolitik. I de sekularistiska – påstått ateistiska – aktivisterna på Shahbag fick de en tydlig måltavla. Ett hundratal människor dödades och flera hundra skadades i politiskt våld under våren 2013 i Bangladesh, framför allt till följd av de islamistiska aktörernas motdemonstrationer.

Utvecklingen följde ett känt mönster i landets politiska konflikter – men denna gång handlade det inte bara om storskaliga protester, blockader och gatuslagsmål. Aktivisten Asif Mohiuddin höggs ned på sitt kontor i Dhaka den 15 januari 2015, men klarade sig, och lever idag i Berlin. Exakt en månad senare höggs bloggaren Ahmed Rajib Haider ihjäl av islamistiska aktivister på gatan i närheten av Shahbag. Han påstods ha skrivit ateistiska och därmed hädiska blogginlägg.

Den bangladeshiska politiska offentligheten förändrades snabbt under dessa år. Sociala medier hade blivit vanligare och bloggande på bengali alltmer spritt. Detta accentuerade – under Shahbag-protesterna och i efterspelet till dem – de olika världar och värdesystem som existerar parallellt i Bangladesh.

Kollisionen som uppstod blev en förnyat våldsam dimension i den gamla konflikten om det nationella traumat, om staten och religionen. Och i takt med att den etablerade politiken bröt samman under de senaste åren – oppositionen bojkottade helt parlamentsvalet vid årsskiftet 2013/2014 – så har morden fortsatt. Omvärlden reagerade kanske tydligast när utlänningar blev måltavlor under hösten 2015 – men flertalet offer har varit bangladeshiska medborgare.

Skuldfrågan har blivit infekterad och svårbedömd. Vid flera tillfällen har det funnits kopplingar till etablerade organisationer som Jamaat-e-Islami, men i ökande utsträckning har den så kallade Islamiska staten – och tidigare al-Qaida – tagit på sig skulden för många av morden. Regeringen har i allmänhet tillbakavisat detta, och istället placerat ansvaret hos sina politiska motståndare BNP och Jamaat, eller ibland hos lokala extremistgrupper. Härigenom har växelverkan mellan den allmänpolitiska konflikten och de riktade morden fortsatt.

Påståenden om att terroristgruppers våld mot civila är ett svaghetstecken framstår inte alltid som välgrundade, men i Bangladesh kan detta i praktisk mening vara sant. De våldsutövande extremisternas tolkning av sin religion går på tvärs med det traditionellt mer liberala utövandet av islam i Sydasien i allmänhet och Bengalen i synnerhet – liksom med regionens synkretistiska traditioner. De extrema islamistiska rörelserna har aldrig lyckats samla brett stöd i val, och de har inte heller nått nämnvärda framgångar med mer traditionella former av politiskt våld.

Attackerna mot religiösa och sexuella minoriteter samt mot sekulära intellektuella och religionskritiska debattörer kan dock vara ett effektivt medel att skrämma vissa grupper av människor, samt att framtvinga anpassning i samhället som helhet. Det är värt att komma ihåg att offren delvis är samma grupper som den pakistanska armén och deras lokala stödtrupper attackerade och massakrerade när de försökte stävja självständighetskraven 1971 – sekulära intellektuella och religiösa minoriteter.

Regeringen visade länge ett relativt svalt engagemang för att stoppa våldsvågen. Efter mordet på Xulhaz Mannan, redaktör för Bangladesh första och enda HBTQ-tidskrift Roopban, den 14 april i år, sade inrikesministern att det bangladeshiska samhället inte tillåter någon rörelse som uppmuntrar onaturligt sex. Denna passivitet och skuldbeläggning av offren har kritiserats hårt av bland andra Amnesty International.

Det ledande oppositionspartiet BNP har inte högre trovärdighet, eftersom de samarbetat med vissa av de islamistiska aktörerna, och legat bakom mycket politiskt våld i landet, inte minst på lokal nivå. Awami League-regeringen har samtidigt uppvisat ett alltmer auktoritärt beteende. Bland andra International Crisis Group har pekat på politisering av domstolar och säkerhetsstyrkor samt regelmässig användning av så kallade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar.

Detta låser in den destruktiva utvecklingen. Tolv personer dödades i olika typer av sammandrabbningar i samband med lokalvalen i slutet av maj, och samtidigt fortsatte de riktade morden. Efter att en kristen, två hinduer samt hustrun till en polis som var engagerad i terrorismbekämpning mördats inom loppet av en vecka kom till slut en reaktion. Fem medlemmar från den förbjudna militanta organisationen Jamaat-ul-Mujahideen dödades i ett tillslag, ansträngningarna för att komma åt den mindre gruppen Ansarullah Bangla Team intensifierades, och den 12 juni hade polisen gripit över 5 000 personer runtom i landet, varav 85 påstods vara bevisat militanta.

Det är inte sannolikt att morden i Bangladesh är centralstyrda från IS/Daesh ledning. Snarare utförs de av lokala aktörer, med eller utan koppling till politiska partier i Bangladesh – eller till transnationella terroristgrupper. Att det sedan ligger i såväl mördarnas som i den så kallade Islamiska statens intresse att sätta en IS-stämpel på dåden är tydligt, I Bangladesh som på många andra platser. En svag rättsstat och en polariserat politiskt landskap utgör sedan en god grogrund för dessa destruktiva synergier.

Den stora historien om Bangladesh under de senaste decennierna handlar inte om våld, religion och partipolitik, utan snarare om ekonomiska framsteg, om utvecklad förmåga att hantera de allt mer frekventa stormarna och översvämningarna, samt om markanta förbättringar i hälsa och utbildning – i synnerhet för flickor och kvinnor. Dessa utvecklingar kommer sannolikt att fortsätta, men de olika formerna av politiskt våld – samt oförmågan att hantera konflikterna på ett fredligt sätt och inom ramen för en fungerande rättsstat – skapar nu uppenbara risker för landets stabilitet och för människors säkerhet.

Johan Larnefeldt
Johan Larnefeldt

Johan Larnefeldt är frilansskribent inom konflikt, säkerhet och utveckling, med fokus på Sydasien i allmänhet och Bangladesh i synnerhet.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.